Idag kör vi stenhårt och gör något i princip unikt för denna blogg: whiskies recenseras före släpp, minsann! (Jag har ingen princip mot att recensera före släpp, jag är bara notoriskt långsam.) Vi kör vidare hela fyra whiskies idag. Alla släpps på Systembolaget den 31/1 (på torsdag). Det blir Port Dundas, Glen Grant, Bunnahabhain och Mortlach 25 YO, i den ordningen. Jag säger som Aschberg någon gång där runt 1990 eller så: häääääng med!
Port Dundas 18 YO single cask
Single grain som är single cask och som har fått en finish: detta hör verkligen inte till vanligheterna. Fatet fylldes i juni 1999 och fick en finish på ett fat som innehållit Marsalavin. Alkoholhalten ligger på 53% och den oberoende buteljeraren heter The Vintage malt whisky company – mindre känt, kanske, än den serie denna whisky är buteljerad i, Cooper’s Choice. Fatet gav 295 flaskor varav 108 kommer till Sverige. En flaska går loss på 945 kronor.
Graindestillerier är ju generellt mindre kända. Port Dundas har ett stort ”claim to fame”: det är det destilleri i Skottland som lades ned senast, 2010, när Diageo valde att koncentrera sin grainproduktion till Cameronbridge. Destilleriet grundades 1810 eller 1813, lite beroende på hur man ser på den där tidiga historien.
Doft: nätt, mycket lätt. Svåröppnad, liksom. Jag hittar en fin vaniljton och en hel del bär (vita vinbär, röda vinbär) samt en ton av lite bränt bröd. Mörka vindruvor också, eller skalet av mörka vindruvor. En hel del härligt fruktgodis, också, och en svagt parfymig blommighet. Det är liksom mjuka, fina toner.
Smak: sockersöt inledning, sedan kickar alkoholen och grainen in. Svårbeskrivbart, detta med grain: en lite ettrig alkohol, den nästan obligatoriska lakritsen (här sötlakrits), en svag ton av något lösningsmedel som ofta balanserar på gränsen mellan problematiskt och gott. Jag är inte helt övertygad av denna smak, måste jag säga: det finns en liksom plastig ton här någonstans som jag inte gillar, under en kort tid. Den försvinner med tid, och färskt gräs följer, och en mycket fin, jättesvag blommighet: som torkad blombukett.
Eftersmak: finstämd, mycket försiktig: mild blommighet, vanilj, tallbarr.
Med vatten: fortsatt milt och mycket fint och skirt. Sötman har djupnat. Det är en väldigt viskande whisky, detta. Jag gillar denna doft, om än den är väldigt, väldigt försiktig. Det där marsalafatet har inte gjort mycket med whiskyn, misstänker jag: jag känner det knappt alls. Smaken är nu bättre, mer på brödighet, en svårbestämbar citrus som är kanske clementiner. Kryddigare, lite kaxigare. Eftersmaken fortsatt väldigt mjuk, kanske att torkad mynta kommit in, och en vag oljighet i tallbarren.
Sammanfattning: single grain kan vara magiskt bra, men den behöver då ofta vara antingen yngre eller rejält äldre, är min erfarenhet. För mig är detta njutbart, trevligt, milt, men lite väl viskande. Ovattnad fanns det något av varm plast i gommen som jag inte alls gillade. Vattnad blev det bättre, men det är lite liksom…menlöst, detta. Inte i närheten av 945 kronor gott, för mig. Poäng: 76, lite höftat.
Vi går vidare med en Glen Grant.
Glen Grant 22 YO single cask
En 22 år gammal single cask från GLen Grant. Ingen slutlagring denna gång, en bourbon barrel som fått ligga till sig sedan juli 1995. Alkoholhalten ligger på 52% och även denna kommer i serien Cooper’s Choice från The Vintage malt whisky company. En flaska kostar dig 1448 kronor. Fatet gav 270 flaskor, vilket lär betyda att det var en hogshead. Sverige har fått 180 av dessa flaskor. Glen Grant, för den som inte är bekant med destilleriet, ligger i Rothes i Speyside och gör en mycket lätt, härligt fruktig whisky.
Doft: så otroligt vitalt och fräsch: alla sorters päron du kan tänka dig. Päronblom, päronjuice, gråpäron, sådana där lite blötare Conferencepäron. Grädde, lite blyerts, svag kola. Skitsnygg doft och väldigt lätt för så pass gammal whisky. Jag älskar den här doften.
Smak: djupare här, åldern känns tydligare: lite blommigare, med härlig ekbeska efter en fem sekunder i munnen. Gräs, liksom brända kolabönor. Med tid i gommen kommer också milt blommiga toner och frukttuggummi (päronbugg).
Eftersmak: röda äpplen och tjock kolasås inleder med mycket fin, rejäl kryddighet djupt ned. Svagt av salmiakpulver. Trocadero.
Med vatten: ljusa äpplen har tillkommit, päronen har liksom ljusnat också. I gommen är det bättre nu, lite mindre ekbeskt, en otroligt välbalanserad blandning av päronblom och nyskurna äpplen. Med lite tid i munnen lite kryddare, åt brödkryddorhållet. Eftersmaken är lite syrligare, som engelsk apelsinmarmelad med äppelmos och en liten skiva syltad ingefära.
Sammanfattning: jag tycker det här är riktigt, riktigt fint. En väldigt snäll men fantastiskt mycket välbalanserad whisky. Kanske att kryddigheten – åldern – gjort den lite liksom torr. Men det är en väldigt nätt, balanserad, härligt fruktig whisky. I den här skolan av whisky, orökigt på bourbonfat och rejält viskande och snäll, är detta underbart. 88 poäng.
Då lämnar vi det nätta och lätta och tar oss en orökig sherrybalja från Islay, då!
Bunnahabhain 16 YO single cask
Cooper’s Choice igen, även denna en single cask, lagd på fat i oktober 2001. En sherry hogshead, denna gång. Denna är inte på fatstyrka utan har lagts på ofta behagliga och stabila 46%. Jag brukar verkligen gilla Bunnahabhain, särskilt då deras orökiga whiskies. Den här går loss på 1149 kronor. Utgåvan är på 420 flaskor, vilket utläses som att det var en butt och att man inte buteljerade hela fatet som denna utgåva.
Doft: slight sherry funk, med varmt gummi och lite disktrasa. De tonerna ligger lite för långt fram för min smak, men därunder finns fina grejer: röda ugnsbakade äpplen, färska fikon. Honung och något svagt som jag inte kan bestämma mig för om det är ljung eller lavendel.
Smak: mjukt fruktig (röda äpplen; grillad aprikos, men också en touch av fläder), men också en del lite smutsigare toner av järn och någon svårbestämbar oljighet. Klart bättre än doften: detta är liksom smutsigare och inget av det där gummit är med här. Bunnahabhains lite lagom ruffa destillat lyser igenom mer här, jag gillar det.
Eftersmak: underbar lite fuloljig start; övergår i mörka russin och surdegsbröd. Härligt.
Med vatten: doften tappar de där lite ”funky” sherrytonerna, tack för det, om än svagt krut har tillkommit. Kvar ligger en metallisk ton som inte riktigt är järn utan liksom lättare, och äpplena har ljusnat. Smaken har tappat en del av sin kaxighet, men är fortfarande god: äpple, en kryddighet som jag tror har rosmarin i sig. Eftersmaken är härligare nu, ett möte mellan mild sherryfruktighet och ett stänk chilipulver med tydlig ton av just rosmarin.
Sammanfattning: doften är inte helt lyckad med den där gummitonen, och för mig är doften mycket mycket viktig hos en whisky. Smaken och eftersmaken är betydligt bättre, och här känner jag, som verkligen gillar Bunnahabhain, igen mig lite mer. Den är bra, men jag väntar mig mer av en sherrylagrad Bunna som kommit en bit in i puberteten. Poäng: kanske en 84, 85.
Mortlach 25 YO
Det finns så mycket jag vill säga om denna whisky. Det är en 25 YO (duh!) från anrika Gordon & MacPhail och den är buteljerad i deras serie ”Distillery labels”, på 43%. Låt oss stanna där och fundera över detta. Jag. ÄLSKAR. Att de buteljerade på 43%. G&M var i princip först med singelmalt, i modern tid. De körde länge på 40%, ibland på 43%. Numera har deras Connoisseur’s Choice 46% som sin standardstyrka. De är traditionalister och har samtidigt inga som helst problem med att säga impopulära saker som att en del whiskies faktiskt blir bättre med kylfiltrering, eller att den här whiskyn var bättre på 43 än 46. Och så tar de en tjugofemårig Mortlach och buteljerar den på 43%. När de gör det lämnar de öppet mål för en gigantisk kör av förståsigpåare inom whiskyvärlden som alla kommer gasta VARFÖR VATTNADE NI NER DEN? – alternativt VARFÖR VATTNADE NI NER DEN SÅ MYCKET?
Men de har buteljerat singelmalt i över ett halvt sekel och har arbetat upp tillräckligt med cred – and then some – för att kunna helt kaxigt bara…göra det. Eftersom de sannolikt vet lilla minisnäppet mer om whisky än ungefär alla som kommer kommentera denna buteljering ställer jag mig inte i den kören utan gör vågen istället. Ibland är det väldigt kaxigt att buteljera på 43%.
En flaska kommer kosta dig 2575 bagis. Det är inte precis gratis, men så är det också gammalt, och det är Mortlach.
Doft: Åh, Mortlach. Inga sherryfat i världen efter hur många decennier som helst kan stoppa dig. Möbelvax med kanelstång. Ljunghonung. Världens mjukaste antydan till varmkörd maskin av järn. Ett milt och komplext lager av frukter: torkad persika, honungsmelon. Ett solvarmt, lite dammigt rum. Visst viskar det, som gammal whisky ofta gör, men det är vackert.
Smak: mer explosivt än doften. Ja, jävlar i min lilla låda, det här blir svårt att bena ut. Den anländer mjukt och ljust fruktigt, övergår i en perfekt, mjuk och djup kryddighet med kryddnejlika och kanel i botten; följer så honungsmelon, apelsin, ljusa russin. Mortlachs lite kaxiga oljighet anas i bakgrunden. En antydan till marshmallows. Apelsinzest. Himmelskt.
Eftersmak: så komplext och svårfångat: apelsin, möbelvaxet igen, en knivsudd fernissa; ljunghonung. Svagt därnere i botten julkryddorna. Detta är mycket långt ifrån en sherrybomb, utan en finstämd, härligt rejäl sherrylagring så som jag gillar dem: inte vrålande, utan subtilt.
Med vatten: 25 år, 43%, sherrylagrat: jag vågade inte.
Sammanfattning: när gossarna på whiskyfun använder ordet maltporr – ”please call the maltoporn brigade” – provar de alltid sådana där bisarra buteljeringar som vi vanliga dödliga aldrig kommer få prova ändå, sådant som buteljerades för minst trettio år sedan. För oss andra som inte har tiotusentals kronor att chansa på att inköpa sådan whisky får detta motsvara deras rop på hjälp när det blir för gott. Om man är van vid whisky i åldrarna säg 15–21 och undrar vad som händer när whisky blir lite äldre är det till denna buteljering man ska skynda. Whiskyn har blivit lugnare, djupare, mer subtil, mer magnifik. Detta är jättegott. 91 poäng.
*
Så, för mig blir, bortom vad plånboken kan tänkas diktera, rangordningen av dessa whiskies såhär: Mortlach vinner. Sedan Glen Grant. Sedan Bunnan. Sist den lite märkliga grainen från Port Dundas. Happy hunting på torsdag!
Alla smaknoter ovan bygger på samples jag erhållit gratis.
