Tjeders whisky

Bara whisky

Glen Scotia ”Run to the stills”

| Inga kommentarer

Det går inte att skriva om den här whiskyn och inte börja med namnet och designen. Namnet är underbart: ”Run to the stills”. Det anspelar alltså på Iron Maidens klassiker, om du som läser är hundra eller sju år gammal. Man måste ge honom en eloge för hans tydliga humor: i samma serie har han också gett ut en Auchetoshan som heter ”Cold hearted stillman”, en Ledaig med namnet ”Drink with your boots on” och en Bowmore som heter ”Children of the Dramned”. Glen Scotian vinner helt klart den namntävlingen, men ändå. Den oberoende buteljerarens märkesnamn är skrivet med Iron Maiden-typsnitt, på etiketten återfinns ett pentagram i vilket herr Whiskyman smajlar brett i getskägg, solglajjor, uppochnedvänt kors i pannan och getabockshorn. Bara Svenska Eldvatten och deras serie whiskies ”Wheskykôrka” utmanar i genren ”underbart tramsig humor”.

Den här provningen innebär dubbelt nytt för mig. Det är pinsamt nog första gången jag dricker en Glen Scotia (tror jag i alla fall, jag håller verkligen inte benkoll på allt jag provat och ser heller inte poängen med att göra det). Det är definitivt första gången jag provar en buteljering från Dominiek Bouckaert, aka The whiskyman. Informationen om buteljeringen är bristfällig, men detta är en Glen Scotia destillerad 1992 och butljerad 2014 på 51,3% som det gavs ut 162 flaskor av. Med extrem sannolikhet en single cask på fatstyrka, alltså. Utan information om datum eller månad vet vi inte heller om den är 21 eller 22 år gammal.

Doft: Det är en märklig näsa: en lite småsur rök – tänk Talisker snarare än Islay – med papperslim (eller tapetklister?), rejält med regnblöt torv och gammalt läder. Efter ett tag hittar jag också en hel del marsipan, samt hintar av sötlakrits och drömmar (kaksorten). Det låter kanske helt uppåt väggarna schizofrent och är väl det också, men det håller ihop någorlunda. En whisky som drar åt många håll. När jag doftar igen för att leta just marsipanen har den flugit sin kos. Fräschare och piggare med vatten: lite gräsigare, djupare röktoner.

Spring för livet mot spritpannorna!

Spring för livet mot spritpannorna!

Smak: lakrits – nästan saltlakrits, och läder; bakat bröd, med en svag touch av lite jästig öl; en bit bak en smak som doften av stora sotflagor. Rejäl maltig kornsötma, om det är så man säger barley sugar på svenska. Det smakar faktiskt ”ostädat destilleri” – som doften i en lite skitig och illa efterhållen spritfabrik. Lite smutsigare med vatten, en nästan lite oljig och tyngre rök mullrar på i bakgrunden; mer medicinalt, också. Här vaknar lädret från snoken till liv. Det tar sin tid att vänja sig vid denna gom. Jag kan inte bestämma mig riktigt för vad jag tycker om den.

Eftersmak: uttorkande med brödiga toner; kryddor tillsammans med tydlig beska hänger kvar. Det är som att whiskyn både har legat på ett trött fat och ändå blivit en liten skvätt för gammal. Med vatten: klart bättre, men också mer kaotiskt och elak i eftersmaken: chilipeppar väcks till liv, beskan blir till och med med mina mått mätt besvärande.

Sammanfattning: Det tog mig lång tid att bekanta mig med denna whisky. Mycket annorlunda. Även om utvecklingen med vatten var positiv sitter jag mer förundrad och förvirrad än något annat, såhär i efterhand. Är det bara för att de ligger i samma område som jag associerar till Springbanks lite otidsenliga, smutsiga och oborstade stil, även om doften drar mer åt Talisker än Campbeltown? Det finns något slags släktskap här, helt klart. Whiskyn är varken elegant och välgjord å ena sidan, eller härligt skitig å den andra, utan liksom lite…märklig. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Det här fatet har sannolikt passerat sitt bäst före-datum: både för tiden då fatet borde ha buteljerats, och att det sannolikt använts lite för många gånger. Eller är det destillatet som i sig bär på denna lite kaotiska bredd av dofter och smaker?

Efter att jag skrivit allt detta ovan googlar jag recensioner på denna whisky och hittar tre olika bloggare som givit den betyget 90 – två fransoser, här och här, och en belgare som skriver på engelska, här. I min bok är den enormt långt ifrån 90 poäng, utan befinner sig snarare någonstans runt åttiostrecket.

Tack till Fredrik J som samplade den här whiskyn.

 

 


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.