Denna gång valde jag att prova whiskyn helt utan att kolla på fatrecept och ålder, så ni får göra samma resa som jag: smaknoterna först!
Doft: härlig, smörig, vaniljig. Citronhonung. Blommande björk, tallbar, kex. Svagt av kola. Nu lät jag denna luftas under lock väääääldigt länge (över en timme, annat kom emellan), vilket kanske tagit bort ungdomstoner, vad vet jag. Detta doftar nämligen absolut ungt, men inte alls som så ungt som det är.
Smak: spritig inledning – det är ungdomen – ihop med en klart yngre profil än i doften. Det är lite mer kaotiskt, inledningsvis i alla fall; gröna winegum, syrliga godisar, bränd jord. De syrliga tonerna är lite för starka, tycker jag. Sedan följer torrt gräs, svagt av lite oljig smuts, och en finare gräsighet, tänk sommaräng, kommer.
Eftersmak: honung med citrus, till en början – mandariner, närmare bestämt. Svagt av kaffe, faktiskt. Ganska ordentligt oljig, det gillar vi. Krusbär. Som med smaken, mer tydlig ungdom här än i doften. Men det ligger ett kraftfullt destillat där i botten.
Med vatten: ah, bättre: mindre ensidigt fatdrivet. Gröna winegum, absolut, men det är som att syrligheten från smaken promenerat hit och blivit mer balanserad: rabarber, krusbär. Rejält torkade ängsblommor. Och så de metalliska tonerna, de som får mig att så ofta dra en linje från Gammelstilla till Bunnahabhain. Härligt, ärligt ungt. I smaken är det bättre nu, inte alls spritigt. Mycket ”grönt”: gräs, winegum. Därbakom lurar en grapefrukt och ett par vinbär. Och Gammelstillas allestädes närvarande lite smutsiga ton, den som gör att man tror att det kan finnas rökig malt med i mixen (det gör det inte): oljigt, jordigt. Eftersmaken är både bärigare och blommigare, om blommigare är blommande päronträd och bären är ljusa vinbär och krusbär. Väldigt tydligt ungt med vatten i eftersmaken: den som inte gillar ung whisky kommer inte uppskatta denna eftersmak vattnad (tur då att jag gillar ung whisky).
Sammanfattning: detta är en whisky som inte räds att visa sin ungdom. Den får mig att ta fram ett uttryck jag egentligen inte gillar: ”imponerande för sin ålder”. Whiskies ska nästan undantagslöst provas som de är och i sig själva, men tidigt i destilleriers liv när de släpper riktigt ung whisky kan det vara värt att säga just ”imponerande för sin ålder”. Det är klart ungt, häftigt, spretigt på ett bra sätt. Den imponerar allra mest på doften. Jag landar på 81 poäng. 81 poäng är bra. Skulle jag sammanfatta med få ord skulle jag säga ”ung orökig Bunnahabhain möter kraftig syrlighet”. Jag håller fortfarande – tror jag, bara head to head kan visa hur det förhåller sig med den saken – Jern som Gammelstillas bästa buteljering.
Slaggsten är en fem år gammal whisky buteljerad på 51,3% i en mycket liten upplaga på 630 flaskor. Ingående fat är ett 200-liters bourbonfat, en quarter cask (128 liter) olorososherry och en mycket liten andel lagrad på ett litet fat av fransk ek. Här har du länk till whiskybase.
Varför heter den Slaggsten, då? Vi låter kartongen förklara:
Liksom med de andra buteljeringarna finns alltså en handfast koppling till den egna bygden. Det gillar jag.
Jag tjatar, men det är smart av Gammelstilla att buteljera på vad som borde formellt heta förhöjd alkoholstyrka: mer än 46%, under fatstyrka. Det är också klokt att de väljer att ge ut så små utgåvor: med så pass ung whisky är det mycket lättare att blanda ihop ett imponerande resultat än om de skulle göra större utgåvor.
*
Tack Per för sample! För mina intryck av andra whiskies från Gammelstilla, se här för Isak Mackey, här för Jern och här för Anna Christina.
