Tjeders whisky

Bara whisky

Gammelstilla Jern

| Inga kommentarer

Gammelstilla destilleri ligger i Torsåker, några mil sydost om Mackmyra. Där har Per Ottnargård sedan 2012 i liten skala kokat whisky på svenskbyggda pannor från Hofors. Deras första släpp Isak Mackey, till aktieägare i företaget, imponerade på mig, och än mer imponerade deras new make (råsprit). Den 1 mars i år släppte de sin första mer publika whisky Jern, i en mycket liten upplaga på 600 flaskor. De sålde slut på sådär en tio minuter.

Jern är en 4 YO whisky som lagrats på bourbonfat (barrel, cirka 200 liter) och en oloroso quarter cask (128 liter). Man har alltså inte använt sig av rejält mindre fat för att speeda på whiskyns mognadsprocess. Den är buteljerad på 51,1%, vilket sannolikt inte är fatstyrka. Liksom med Isak Mackey ett klokt beslut av Ottnargård, att buteljera på lite kraftigare styrka än de 46% som börjar bli en ny standard för kvalitetswhisky.

Jern av Gammelstilla. Bild hämtad från destilleriets FB-sida.

Doft: massor, massor av färska päron. Långt bak, en skön metallisk ton. Tydligt ung, men absolut redo att buteljeras. Rumsvarmt smör, eller kanske skirat smör; ugnsbakade äpplen. Kanske någon kryddblandning en bit bak? En riktigt imponerande doft.

Smak: den anländer sockersött och vaniljigt, som en extremt ”clean” bourbonlagring; övergår i de där bakade äpplena med en skön lite smutsig oljighet i bakgrunden. Svag, metallisk ton igen – jag gillar den tonen skarpt, som blött järn invirad i citrusbeska. Den börjar väldigt snällt och blir en riktigt karaktärsfull, mångfacetterad historia. Jag är imponerad.

Eftersmak: inleds med örtkryddor och torkad mynta. Följer så korta, lite blommiga toner, men som från torkade blommor; maltsötma. Väldigt kort, men det är som det är med unga whiskies.

Gammelstillas destillerichef Per Ottnargård 2015, den första gången han kunde avsmaka whisky från Gammelstilla. Från Ottnargård egen FB-sida, men fotot publicerat offentligt.

 

Vi vattnar. På doften blir det mer av den underliggande smutsen och kryddorna, och jag anar ett stänk apelsinzest med i den här livliga whiskyn. Det doftar på en gång yngre, mindre smeksamt och bättre, men så gillar jag också när det spretar lite. Smaken har istället blivit snällare: päron en masse, försiktig vanilj. Med tid i gommen vaknar en rejäl kryddighet och oljighet samt den där lite metalliska smutsen som är helt underbar. Eftersmaken har mer av mynta nu, men är fortfarande klart kort.

Sammanfattning: ytterligare ett kraftprov från intressanta Gammelstilla. Isak Mackey var imponerande – och Jern är många snäpp bättre. Detta, mina vänner, är riktigt bra. Blint hade jag gissat något karaktärsfullt Speysidedestilleri och runt en 10–12 YO, om än den korta eftersmaken kanske hade fått mig att gå ned till 8 YO. Jag känner egentligen inte det ingående sherryfatet, men vad gör väl det? Ett förvånansvärt bra släpp från ett mycket intressant destilleri.

Detta är inte första gången jag provar Jern. För ett par veckor sedan bjöd jag över två vänner till en ”attack on the whiskyskåp” (tack Lars för det kul uttrycket). Principen är att prova lite vad som helst från flaskor som finns öppna hemma. Håkan Staaf, som tog med sig lite egna flaskor, Mathias Elovsson och jag hade mest en trevlig kväll ihop där vi satt och snackade om allt möjligt. Det var inte så mycket seriöst provande och analys som att vi smakade lite whisky. Här är den kvällens disparata saker som provades:

Lite trevlig whisky. Och en rätt hemsk en i en sampleflaska, men den återkommer vi till.

I konkurrens med grejer som 21 YO Rosebank, 26 YO Mortlach från SMWS, 14 YO Bowmore Blackadder och Ardbeg Grooves stack Jern ut som en av de allra bästa under kvällen. Ja, det fanns den kvällen faktiskt bara en whisky som vi fann bättre än Jern, en single cask Kilkerran. Det är minst sagt häpnadsväckande att en svensk 4 YO kunde stå sig så bra i den konkurrensen. Man ska i och för sig ta sådant med en viss nypa salt, då en ung och livlig whisky kan sticka ut bland många andra och imponera så att säga över sitt objektiva värde. Men andra unga whiskies i linan – en svensk bourbon (typ) på 2 YO, Initium och en mjuk och snäll Wannborga – var inte ens i närheten av Jern. Och nu när jag har avsmakat den under mer koncentrerade förhållanden kan jag igen konstatera att detta är en bra whisky. Givet dess förutsättningar – 4 YO, stora fat – är detta sannolikt den mest imponerande svenska whisky jag har provat.

Att följa vad Gammelstilla släpper framöver blir synnerligen intressant. Jag undrar om man kan sträcka sig så långt som till att säga att om Box är Sveriges Yamazaki och Smögen vårt Lagavulin är Gammelstilla Sveriges Bunnahabhain? De där återkommande metalliska tonerna är det då jag främst tänker på, och den härliga frånvaron av stram elegans trots orökigheten. Varför, varför i hela friden har jag inget fat på Gammelstilla? Det måste åtgärdas!

*

Denna bloggpost bygger på ett sample jag fått. Jag vill att ni ska veta när så är fallet, för tydlighetens skull. Och som vanligt, nej, jag skriver inte upp whiskies om jag inte gillar dem, och nej, jag har noll egna ekonomiska intressen i whiskybranschen bortom en del fat som ligger i Skottland och gosar till sig. Tycker jag att saker är bra skriver jag det – tycker jag inte om det jag smakar skriver jag det. 

 


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.