Tjeders whisky

Bara whisky

Gammelstilla Isak Mackey och new make

| Inga kommentarer

Gammelstilla har nu varit on stream sedan april 2012 och puttrat på i relativ stillhet bakom mer kända svenska destillerier som Mackmyra, Hven, Smögen och Box. Inte så underligt, Per Ottnargårds kärleksbarn har ju faktiskt tills helt nyss inte släppt någon whisky. I våras släppte de så sitt förslingsverk, Isak Mackey. Det handlar om en whisky på stadiga 54,6% som legat i tre år på bourbonfat, sedan sex månader på svensk nyek, och sedan tillbaka i bourbonfaten ett par månader. Upplagan på bara 800 flaskor såldes exklusivt till aktieägare som privatimport via Systembolaget. Den buteljerades i månadsskiftet februari/mars i år.

Denna whisky har fått mycket positiva recensioner såhär långt; Martin Ahlquist på MartinsMalts har skrivit ”I dare to say that this is, by far, the best first release any Swedish whisky distillery has come up with yet.” Håkan Peat Dahlberg på Vi som älskar whisky kallar den kort och gott magisk. Kent Thorn och Anders Bergström på WhiskyTower har beskrivit den med ord som ”riktigt grym” och ”imponerande”. Det är alltså med höga förväntningar och ett inte litet mått av sprallig upphetsning jag tar mig an Gammelstilla whiskys allra första whiskysläpp.

Doft: de gjorde klokt att buteljera någonstans under fatstyrka (misstänker jag i alla fall) men rejält över 46; detta är en maffig bomb till doft. Ett visst alkostick, men det är ju bara att vänta; rumsvarmt smör, eller kanske hellre skirat smör; nagellacksborttagningsmedel; varm vanilj(sås); en nästan syntetisk blommighet som är svårbeskrivbar, det påminner närmast om maskrosor och rosor i förening, inte den där sommarängen som andra whiskies ibland doftar av. Det finns någon ”tung” ton i doften också, något lätt metalliskt. Det är tydligt ungt och drivet av faten, men doftar klart äldre än bara tre år.

Ett bra förstasläpp! Tre år, säger du?

Smak: inleds lite kaotiskt med frukter och kola och vanilj huller om buller; följer så tydligt unga, svagt smutsiga toner, och en hel del ekbeska/tanniner. Även med tid i gommen har jag svårt att liksom plocka ut smakerna: en nästan majsig spannmålston; körsbär? Definitivt kolasås. En svag gummiton som jag gillar. Jag hade nästan, men bara nästan, kunnat gissa bourbon som slutlagrats på typ portvinsfat om jag hade fått detta blint. En gom som är lite för kaotisk; smakerna har inte riktigt satt sig än. Eller om det är bourbonfaten som krockar något med den svenska eken?

Eftersmak: bränt trä, lösningsmedel, ett stänk mynta; efter en stund, rejält med tanniner, det måste vara den svenska eken som mullrar här. Äpple; de engelska svagt kolsyrade öler som heter bitters men som sällan egentligen är bittra. En liten touch av kakaopulver.

Vatten lockar fram kraftigare kryddor, nästan julkryddor – kryddnejlika, inte minst, ihop med en ton av apelsin; smaken är avsevärt bättre vattnad, med läder, apelsin igen, kanel också och tanninerna är nu nästan helt borta; eftersmaken är även den bättre, då tanninerna i princip försvunnit till förmån för en frisk spearmintton, sköna friska kryddor och – hör och häpna – earl Grey-te (svagt). En avsevärd förbättring med vatten.

Sammanfattning: visst är detta ett bra förstasläpp, och särskilt med lite vatten tyckte jag den öppnade upp sig mycket fint. Detta är bra för sin ålder, men samtidigt har just Isak Mackey en liten bit kvar att gå innan den hade varit helt redo för flaska. Kanske en kortare tid på svensk ek, och en lite längre tid tillbaka i bourbonfaten hade rundat av den något? Särskilt i gommen (före vattning) är det för kaotiskt för min smak. Lösningsmedel (både doft och smak, ovattnat) kan vara najs i whisky, men det är lite för mycket av det här. Isak Mackey är en whisky som pekar framåt, som snarare säger ”vi på Gammelstilla kokar bra grejer vi med, så håll koll på oss” än ”vi är helt redo att släppa whisky utan omogenhetstoner”. Med vatten är det riktigt najs: en vrålare mer än en viskare. En kaxig whisky, och en vågad en. En svensk destillerichef skrev en gång till mig ungefär ”att använda svensk ek är som att jonglera med laddade revolvrar”: en applåd för Per Ottnargård och de andra på Gammelstilla för att de, sannolikt för att snabba på mognadsprocessen, hade modet att hälla över några bourbonfat på fat av ny svensk ek!

Isak Mackey är en whisky med vilken Gammelstilla presenterar sig på den svenska whiskykartan med besked. Ett bra förstlingsverk, men ett förstlingsverk är det. Jag provade häromdagen (igen) Smögens förstasläpp Primör och måste i kontrast till vännen Martin säga att i genren ”bästa förstasläpp från svenskt destilleri” står fortfarande herr Caldenby totalt ohotad.

Ett tillägg: Gammelstillas new make

Jag har också fått möjlighet att prova Gammelstillas new make, alltså den nydestillerade sprit som är helt genomskinlig och läggs på fat. Den ligger på ”cirka 72%”, vilket för en nörd som jag är mycket intressant information. New make håller nämligen olika alkoholhalt beroende på ett destilleris skärningspunkter. Orökig new make håller högre alkoholhalt än rökig, i princip utan undantag. Och orökig ovattnad new make ligger oftast på någonstans runt 70–71%. Att denna ligger på någonstans runt 72 tyder på att Gammelstilla sannolikt skär från försprit till hjärta tidigt, och skär från hjärta till eftersprit relativt tidigt, också. Det torde i sin tur betyda rejält med blommiga och fruktiga toner, som kommer tidigt i destilleringen. Nå nå, nörda lagom, tänker du nu. Hur doftar och smakar Gammelstillas new make, då?

För att kunna prova denna sprit rättvist vattnade jag i ett första läge ner new maken till runt 63% (den ”normala” styrkan för new make när den hamnar på fat är 63,5).

Doft: jordiga toner; vag, försiktig svavel; gråpäron, inte den där tonen av päronjuicekoncentrat som i princip hör new make till; bröd som är i ugnen, men fortfarande är degigt. Någon bärighet som jag tror är hallon? Citrustoner, som citrongodis kanske. Nagellacksbortagningsmedel. New make är ruggigt svårt att analysera, och kanske särskilt då på denna rejäla alkoholstyrka. Men jag har doftat på många sorters new make och detta är bra råsprit: inte för rent för att bli tråkig whisky, men samtidigt raffinerad, mångfacetterad.

Med vatten (nedvattning till någonstans runt 50%): mer hårdbakat bröd; violtoner som inte fanns tidigare tydliga här, just godiset Viol. Jag gillart.

Smak: sötat bröd, tänk sirapsbröd; jordiga toner, som påminner om jordkällare; svårfångad men markerad fruktighet (jag tänker nästan jordgubbar); markerad sötma. Väldigt mycket godare än många andra new make jag har provat, faktiskt. Nedvattnat till runt 50%: syrligare, rejält fruktigare, som en blandning av syrligt godis och syntetiska frukttoner (apelsin snarare än citron?); brödet är snarast omvandlat till en mild sötma (tänk godiset sockerbitar).

Eftersmak: inleds brödigt och sött, efter en inledande alkoholpuff; lösningsmedel (på ett bra sätt!). Med vatten: syrligare, men inte apelsin, mer som mandarin och citron ihop.

Det är, jag säger det igen, skitsvårt att analysera new make. Men detta är en mycket bra, lagom skitig sprit som drar åt det tydligt estriga hållet. Baserat på bara new maken skulle jag tänka att Gammelstilla skulle dra åt Speyside- eller till och med lowlandhållet, med rena, fina toner, markerad lätthet i stilen, blommiga och försiktigt fruktiga toner. Samtidigt finns här rejält med karaktär. Baserat på både new make och på Isak Mackey misstänker jag starkt att vi har många bra whiskies att vänta från Gammelstilla i framtiden.

Kan dessa halvgalna svensktillverkade pannor frambringa bra sprit för whisky? Ja! Bild från WhiskyTower.

 

 

 


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.