Tjeders whisky

Bara whisky

Box The Messenger – en imponerande naken whisky

| Inga kommentarer

Jag har provat den sista whiskyn i Box serie The early days collection, The Messenger. Jag provar den och tänker att den, ännu mer än de två senaste i serien, bör drickas och provas med en blick framåt, mot framtida buteljeringar. Namnet kan inte vara en slump i sammanhanget: den är naken och avskalad och gör mycket lite för att försöka dölja sin ålder. Den är som väntat buteljerad på 48,4%. Ett tack går ut till destilleriet, som genom att skicka en julklapp i form av en 20 cl flaska gjorde att jag inte behövt rycka folien på någon av mina båda helflaskor. Än.

Doft: lite spetsigt spritig ihop med fin, återhållen vanilj. En lätt oljig ton; blommor och rejält med eukalyptus (eller bara mynta?). Det doftar som ett möte mellan ren och rak, välgjord japansk whisky och tydliga ungdomliga, lite bråkiga toner. Långt, mycket långt bak under de rena och fina bourbonslingorna ligger frukter, men de är svåra att fånga: färsk aprikos och torkad…något.

En ren, rak, fin, imponerande whisky.

En ren, rak, fin, imponerande whisky.

Doft med vatten: en enorm utveckling. In träder vad jag vill kalla en päronig sötma. Alkospetsen försvinner helt även med en liten skvätt vatten. Rumsvarmt smör. Två härliga godistoner: kolabönor, och något skumgodis. Inte skumtomtar. Skumbananer, kanske? Oljigheten har blivit lite skitigare, vilket bryter av fint. En mycket imponerande doft.

Smak (utan vatten): inledningsvis avsevärt rejälare än den mer lågstämt fina doften: oljigare, lite jordigare och framför allt ”köttigare” (för den som provat Mortlach i tonåren är det en klockren referens här). Men sedan skirare, med fin vanilj och – torkade? – blommor. Härligt fruktiga toner om man ger den tid i gommen.

Smak med vatten: snällare, mer nedskalat, enkelt och rakt; naket är ordet jag söker. Smaknoterna låter mycket tristare än upplevelsen, med saker som blommig sötma och fin vanilj. Utan vatten ropade whiskyn, nu viskar den. Kanske att ungdomligheten träder fram tydligare med vatten.

Eftersmak: inte ens Roger Melander kan trolla med tiden, den inleds med en några sekunder lång puff av nästan ren alkohol, av omogenhet, men det ordnar snabbt upp sig, med örtiga toner och en ren, svag vanilj med inslag av toner av jord (!). Sedan vaknar sherryfaten i blandningen till liv och kastar in mörka torkade frukter. Riktigt härligt.

Eftersmak med vatten: alkopuffen är bortblåst och har ersatts av härliga skogiga toner, ihop med örter och ett knippe mynta. Sherryfaten har tystnat, här smakar det bourbonlagrad whisky.

Sammanfattning: detta är en imponerande whisky: välgjord, avskalad, naken och rak. Att göra sådan whisky är bland det svåraste som finns, och att det kan vara såhär rent och fint redan efter fyra år (minus tre veckor för åtta av faten som ingår i blandningen; för detaljer, se här) är på gränsen till konstigt. Omogenhetstonerna döljs i denna utgåva inte av små fat, inte av några större mängder sherryfat, och inte av annat än den minsta lilla skvätt rökig whisky. Att de dessutom lyckats blanda ihop denna whisky utan att använda några mindre fat än på hundra liter är både konstigt och fascinerande. Unga destillerier brukar få höra ”bra för sin ålder”, och jag brukar ogilla det sättet att bedöma whisky. Med The Messenger gör jag ett undantag och säger: skitbra för sin ålder. Skitbra med tanke på de fat som använts. Skitbra med tanke på den stil på whisky som man siktar mot. Skitbra i sig själv? Nej, inte än. Men bra i sig själv, till och med mycket bra i sig själv.

Jag tolkar alltså The Messenger som tre steg i sanden som utpekar riktningen mot vart är Box på väg. Riktningen, i min gissning, är något ungefär i stil med Yamazaki 12 YO. Box är på väg mot riktigt, riktigt bra whisky, sådant som de som sätter poäng på whisky kommer sätta +90 på. The Messenger är gesällprovet som visar det.

En ypperligt gullig specialflaska på 20 cl.

Min ypperligt gulliga specialflaska på 20 cl. Snart slut!


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.