Tjeders whisky

Bara whisky

Bladnoch Samsara

Bladnoch är ett tills nyligen litet destilleri som ligger mig varmt om hjärtat: en doldis som skapat bra whisky under en förvirrande mängd olika ägare i modern tid. Bladnoch brukar vara karaktärsfullt och syrligt, särskilt citronigt, en whiskystil som är på en gång lätt men ändå fullpackad med smaker.

När David Prior köpte destilleriet 2015 var jag lite skeptisk, och när de nya buteljeringarna började rulla ut 2016 skrev jag en kritisk text på engelska angående de lite väl saftiga priserna. Den texten fångades upp av en person som arbetade på destilleriet och som erbjöd samples på ett par av Bladnochs nya släpp. De kom till mig i februari 2017. Som den blixt till bloggare jag är är det nu dags att lägga upp noter på i alla fall en av dem.

Bladnoch Samsara är en NAS som är buteljerad på det som tydligen ska vara Bladnochs särskilda alkoholstyrka, 46,7%. Den lanserades 2016 i Australien och 2017 i Europa, som en del av Bladnochs tvåhundraårsjubileum. Den är garanterat minst åtta år gammal, med en del äldre whiskies med i mixen, enligt Bladnochs hemsida. Samsara har lagrats på bourbonfat och på first-fill rödvinsfat, vilket väl med extrem sannolikhet betyder att den har fått en slutlagring på rödvinsfat. Länk till whiskybase här. Själva paketeringen brukar jag aldrig säga något om, men jag tycker de nya fyrkantiga flaskorna är snygga. Kanske lite väl mycket att designen skriker lyxprodukt – och Prior jobbar verkligen hårt på att göra varumärket exklusivt – men nog är det snyggt.

En grej Prior har gjort med Bladnoch förutom ny paketering är: skruva upp priserna. Bladnoch är ett ordentligt okänt destilleri, Samsara är en NAS som ska vara en av de billigare buteljeringerna, en sådan som ska locka kunderna till varumärket. Flaskan kostar en €70–80. Det är rätt mastigt, alltså. De har även släppt en 29 YO single cask på 200 flaskor som kostar 5000. Pund. Det är så bortom galet att det inte är sant. All förändring är inte dålig, men nog kan detta beteende få denna Bladnochälskare att längta tillbaka till tiden då deras flaskor hade en nästan otroligt ful design och ägdes av bröderna Raymond och Colin Armstrong.

Doft: inte bra, alls, är första intrycket. Längst fram ligger något som är pappersklister och lätt bränd vaniljsås i gjutjärnspanna. Lite gummi; därunder, ett lite kaotiskt fruktgytter. Det finns faktiskt en släktskap, om än denna är orökig, med den bra mycket sämre femåriga som Wannborga släppte härförleden. Samma sursöta ton av bebiskräks som jag hittade för många år sedan i Jura Superstition. Jag måste ha smakat ett trettiotal Bladnoch. Denna kvalar utan konkurrens in som helt klart sämst av dem alla på nosen. Ja, denna doft ligger någonstans bland de sådär tjugo sämsta jag har nosat på av alla whiskies jag någonsin har provat. Jösses, vilket bottennapp.

Fast flarran är rätt snygg, asså.

Smak: oändligt mycket bättre. Möbelpolish med ordentligt med frukter (äpple, päron, ananas); i botten en god och pigg kryddighet. Med lite tid i gommen framträder sockervatten, svag lakrits och en något besvärande ekbeska.

Eftersmak: lite sötfadd i inledningen; därpå spearmint, grädde, nyslaget gräs. Lite torrare frukter här, och mer lakrits – eller om det är anis, faktiskt. Helt okej, passabel.

Med vatten: doften blir betydligt mer okej, men samtidigt märkligt urlakad trots att jag inte vattnade massor. Lars Cederbro blir glad när jag nu säger att ja, jag hittar (vattnad) ketchup i denna whisky. Frukterna lugnar ned sig, en svag blommighet framträder, kräkset försvinner. Det doftar nu liksom helt okej. Smaken är även den mindre fruktig, mer på urlakad vanilj (det gillar vi), torrt gräs, en lite syrlig fruktighet, kanske blodgrape? Eftersmaken är klart bättre än tidigare, och påminner något om vitt vin i sin lite mer strama, något kalkiga ton. En svag syrlighet som jag gillar framträder också. Det är inte så mycket att whiskyn blir direkt bra med vatten, men de värsta felen från den ovattnade backar rejält, och det är vi tacksamma för.

Sammanfattning: detta är, i ljuset av tidigare släpp från ett karaktärsfullt och underskattat destilleri, definitivt en ordentligt undermålig whisky. Det är inte horribelt – utom doften då – men det är ”below par”, som det heter på engelska. Jag förstår inte, skulle man lansera Bladnoch och ville göra utgåvorna så pass stora att även ett gäng skräpfat fick lov att slinka ned i mixen, eller vad? Jag tror inte på den där oreflekterade och trötta kritiken en del kör med, ”det måste ha varit trötta fat”. Trötta fat kan ge fantastisk whisky. Något är fel här. Hur kunde man landa i att lansera en såhär uppenbart dålig whisky? Jag begriper det bara inte.

Det är sådana här whiskies som gör att destilleriets tidigare lilla med hängivna fanbase raskt lämnat skeppet. I termer av poäng? Låt oss dra till med 70, så som skalan används generellt; runt 65, om vi tycker att en whisky på 75 fortfarande ska vara klart godkänt.

Jag skrev att Bladnoch är ett destilleri som ligger mig varmt om hjärtat. Men denna whisky är så kraftigt ”underwhelming” att jag nästan behöver använda imperfekt. Eller, jag är fortfarande förtjust i Bladnoch. Denna buteljering gör mig dock verkligen bekymrad över vart destilleriet är på väg. Med nya pannor och nytt allt kanske den nya whiskyn blir skitbra, men då får vi ge oss till tåls länge.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2024 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén