Jag vet inte hur ni andra tänker, men i min värld är det en stor grej att bli en del av utgivningen från SMWS (Scotch malt whisky society). Att liksom få sig tilldelat ett nummer, och veta att detta är den första av många single casks som kommer komma framöver.
Nu har High Coast och Smögen som de första två svenska destillerierna plockats in i utgivningen från SMWS. High Coast är 144, Smögen är 145. Magnus Fagerström som jobbar för SMWS i Sverige var vänlig nog att skicka samples. Det har dröjt lite – låt oss kalla det whiskyblogging Tjeder style – men nu har jag provat dem. Jag gjorde det som kommer bli tydligt i kontinuerlig jämförelse, steg för steg.
SMWS 144.1, ”Searingly sweet purple smoke”
Detta är en 7 YO rökig High Coast från en barrel av amerikansk nyek på 60,6%. Fatet gav 231 flaskor. Länk till whiskybase här. En flaska kostade tydligen £85.
Doft: åhå, en High Coast där röken känns på doften minsann? Inget alkostick alls, vilket är synnerligen förvånande. Tydlig rök, saltlakrits och kallt salt smör. Jag tänker kolstybb men seriöst, sist jag sprintade på kolstybb jag var femton år så ta det för vad det är. Tjärpapp, då? Någon härligt omogen citrus också, typ något mellan mandarin och grapefrukt. ”Pencil shavings” brukar inte vara kul i whisky, men här finns de och de lirar faktiskt. Inte alls de där kraftiga vaniljtonerna som ny amerikansk ek brukar ge. När jag återkommer till denna efter att ha doftat på Smögen som jag först tyckte var mindre rökig doftar denna dock enormt kraftigt av vanilj, och nästan inte alls av rök.
Smak: världens minsta sipp… För alkostark, som väntat, vid denna alkostyrka behövs mer ålder för min gom. Med tid i munnen tydlig rökighet, igen saltlakrits, och feta söta frukter: som fet apelsin och äppelskrott, eller rökt apelsin med smör och kolasås. Saltlakrits dominerar, frukterna kommer först när jag haft whiskyn i munnen en tid. Denna whisky är god, men kräver vatten.
Eftersmak: härlig, kraftig: mycket rök, en rejäl klutt tjära, något av tobak, igen det där gamla lädret. Mynta, färsk ingefära.
Med vatten (mindre dutt, vi tar detta stegvis): vaniljbomb. Kolasås med extra mycket brynt smör i. Aprikoser. Blyerts, längre bak. Har smakandet på Smögen slagit ut min förmåga att känna rök? Smaken mycket bättre nu, om än jag vill ha i än mer vatten. Frukter inleder, nektarin mer än aprikos här. Mycket honung! Röken viskar därunder. Eftersmaken snällare än innan, mer milt fruktig och med en mildare rök och antydningar till torv/bränd jord därunder. Okej, redan en roman: en till lite mer rejäl dutt vatten! Mer kola på nosen, smaken fruktigare men rökigare igen, eftersmaken lite tam och kortare.
SMWS 145.1, ”A sweet kiss from a smoking mermaid”
Detta är en 8 YO Smögen från en first-fill bourbon barrel på 62,7%. Fatet gav 240 flaskor. Länk till whiskybase här. Jag vet inte vad den kostade vid släpp, min Google-fu är svag ikväll och jag hittar den inte på SMWS hemsida.
Doft: …medan detta istället är en nästan orökig Smögen? What the hey? Torv, absolut; härligt brutala lite metalliska toner, tänk varmkörd gammal dieselmotor. Någon fruktläsk eller tutti frutti-godis, om det är flädertoner kanske? Mer sluten och mer viskande än High Coast och definitivt mer viskande än Smögen brukar vara. Det finns en liksom elak ton här som jag inte vet om jag älskar eller ogillar, som när något bränner fast i en het och torr stekpanna. Eller om den är liksom vegetal, den där tonen? Fin vaniljton. Jo men nog tusan finns här rök, den var bara lite dold där i början. Motsträvig; häftig; en känner verkligen hur detta kommer utveckla sig med vatten.
Smak: 62,8% och sju år, här gäller det att ta minisipp… Mer milt fruktig i inledningen med både päron och sådana där kanderade apelsinbitar man har på kakor, innan alkoholen slår till och kommer lite grann i vägen för smakerna. Jag håller kvar. Tydlig men balanserad rökighet; underbart elaka råa toner av bilverkstad; svag vanilj. Ungt och ruffigt, på ett bra sätt.
Eftersmak: mild (relativt smaken): tjärpastiller, omogen frukt (äpple framför allt), stall (tänk svettig häst, I love it!). Hänger kvar väldigt länge. Mörk choklad kommer in, ännu mer stalltoner. Läckert.
Med vatten (mindre dutt, vi tar detta stegvis sa jag ju): jättefin. Mjuk vanilj och en mild rök; torkat gräs, nästan ensillage; äpplet är en äppelpaj, långt långt bak. Smaken så galet mycket bätre nu när alkoholen inte kommer i vägen: härligt elak rökighet, hårdstekt bacon, sot, maskinrummet på en större fabrik, men också: fläder (ja det är fläder), någon svag nästan lite blommig eller fruktblommig ton, och stallet ligger långt bak och liksom mullrar på. Det är som Lagavulin, men med ett lager av komplex elegans som Lagavulin inte har. Eftersmaken mjukt rökig, med massor av tobak i. Jag har det: Lagavulin möter de finare sidorna hos någorlunda vällagrad Kilchoman. Om det nu alls kan gå an att skriva på det extremt exkluderande viset. Okej, redan en roman: en till lite mer rejäl dutt vatten! Mer vanilj och fruktblommighet (det här är min blogg, jag får hitta på ord). Smaken snällare även den, mild vanilj, svagt av stall, komplex och fint ljusfruktig. Eftersmaken fortsatt underbart rökig, kanske att spearmint tillkommit.
Sammanfattning på båda: att prova whiskies såhär fram och tillbaka istället för en och en är kul, men skitsvårt. Det gör poängsättningen mer godtycklig, känner jag såhär vid resans slut. Detta är två bra whiskies, men de är för olika varandra för att ställa mot varandra. Hade båda varit lika gamla och från likadana fat så kanske. Den kanske snällaste Smögen jag har provat; en av de rökigare High Coast, särskilt före vattning. High Coast är som väntat mer vrålande – väntat utifrån fattypen då förstås.
Smögen har släppt flera egna single casks och mindre blandningar som tagit mig nästan till himmelen, och High Coast har släppt blandningar av många fat som tagit mig nästan lika långt. Dessa två single casks når inte lika högt, om än det handlar om bra whisky. Det är nog dött lopp mellan de båda. De klockar in på klart godkända och bra 86 poäng.
*
Tack för samples, Magnus!
