När jag helt nyss gick igenom alla recensioner av whiskies jag gjort på denna blogg hittade jag några hål. Hade jag verkligen inte provat Skogsrå och Vätte i Väsenserien? Jo visst hade jag det, och nogsamt lagt dokumentet med smaknoterna i mappen ”Provade whiskies på bloggen”. Men inte hade jag lagt upp noter på dem här på bloggen, inte. Det är inte lätt, alla gånger, att hålla koll på exakt alla smaknoter en skriver…
Skogsrå är en fem eller sex år gammal whisky från fat fyllda 2011 som buteljerades 2017 av Bergslagen independent bottler. Whiskyn kommer, för denna som för alla andra whiskies Bergslagen gett ut, från det nedlagda svenska destilleriet Grythyttan. Skogsrå och Vätte var de två första i deras Väsenserie, som sedermera fylldes på med Troll, Älva och slutligen Näcken. Skogsrå är lagrad på vanliga bourbonfat på runt 200 liter samt små 50-litersfat av svensk nyek, och buteljerades på en alkoholstyrka av 58,0%. Upplagan är försvinnande liten, 850 flaskor, och den släpptes på bolaget 2 oktober 2017 för 995 kronor. Det verkar som att den inte är slutsåld än, eftersom den finns kvar på bolagets hemsida i detta nu.
Då kör vi!
Doft: annorlunda: en touch av nagellack, ordentligt med kåda, ett litet stänk kola som växer sig starkare med luftning. Det finns en ton här som av torrt vitt vin också, men vad?
Smak: kåda igen; en tydligt besvärande ekbeska med rejäl kryddighet; fernissa/linolja. Beskan och kryddorna är inte kul, det andra är mer häftigt. Jag sätter tusen spänn på att de ingående faten av svensk ek var överlagrade, och att Bergslagens independent bottler valde större bourbonfat för att försöka balansera ut dem.
Eftersmak: inleds oljigt och kryddigt på ett finare sätt än i smaken. Tallbar; eucalyptos/mynta.
Med vatten: holy moly, vilken omvandling! Nu vaknade bourbonfaten till liv! Det är hela sjok med kola, kådan är fortfarande stark och har nu fått sällskap av syntetiska fruktgodisar. Ovattnad var doften rolig och intressant men märklig, med vatten blir det hela så väldigt, väldigt mycket bättre. Smaken har mjuknat – tack!! – om än det fortfarande är utmanande. Kådan är mer bränd nu, tallbaren har fått sällskap av en blandning av möbelpolish och…typ…ruccola-möter-rädisa-möter-färsk-spenat? Något som inte är gräsigt men ”salladigt” är det. Eftersmaken är nu i brist på ett bättre ord odistinkt: du har kryddor, en skvätt kåda igen, kanske kryddpeppar.
Sammanfattning: well…en annorlunda whisky. Delar av den är härliga, särskilt kådan, men på det stora hela är detta inte en whisky jag faller för. De svenska ekfaten borde ha tagits ett par år tidigare, är min misstanke, även om det förstås var praktiskt omöjligt att tömma dem innan teamet på Bergslagen faktiskt hade köpt det gamla fatlagret av Grythyttanwhisky. Det här är en whisky som det är intressant att prova, men inte lika rolig att njuta av. Den är inte direkt misslyckad, men alltför brutal för mig. Poängmässigt befinner jag mig klart under 80, och i och med hur den hämtade upp sig med vattning klart över 70. Säg en 75? Ny svensk ek är inte att leka med.
