En riktigt bra Highland Park

Min första not-so-clickbaitiga rubrik på den här bloggposten var:

HP SC 95 hhd #1499 G&M CC CS

Jag fegade dock ur, som synes. Det där gyttret utläses på vanlig Swenglish: en Highland Park single cask fylld 1995, hogshead med fatnummer 1499, buteljerad av den oberoende buteljeraren Gordon & MacPhail i serien Connoisseurs Choice på fatstyrka. Släpps 3 september på ”Boa” som di säger i obygderna norröver. Än mer info:

Lagd på fat: 13/7 1995.
Buteljerad: 4/2 2020.
Pris: 2295 kronor.
Antal flarror som släpps på Systembolaget: 119.
Antal flarror totalt som fatet gav: 267.
Fattyp: refill (halleluja) American oak hogshead (halleluja igen).
Alkoholhalt: 55,2%.

24 år gammal HP asså. Då kör vi!

Doft: jättefin. Torvigare och rökigare än vad jag någonsin hade kunnat tro med Highland Park efter så lång tid. Visst, röken viskar förstås, men att det känns överhuvudtaget? Oväntat. Det är som ett möte mellan en mindre sötad havrekaka, en klick asfalt och tobak/cigarrök. Jag känner massor med ljung, men det kan också vara att hjärnan vill att det ska dofta ljung för att HP ska dofta ljung. Halvtorrt hö och något sött skogigt som kan vara björksav. En lisa för själen att få dofta på whisky som definitivt slutat skrika, där allt liksom lugnat ned sig.

Smak: minerala toner; svagt svagt metalliskt, som av lite rostigt järn; rågbröd, hårdbakat; tydlig torvighet med tydligt jordiga toner i; hö eller kanske vass. Liten touch salmiak. Tobak. Jävlar vad gott.

Eftersmak: nedtonad, fin och brutal på samma gång: mild torvighet med liten viskning av varm dieselmotor. Nyklippt gräs. Gröna winegum. Gott.

Med vatten: mer kalksten; nästan lite dyigt havsvatten; ladugård/kossa. Underbart. Smaken är nu än mer på mineral gammrök, lite surare rök nu också – blint skulle jag lätt kunna ha gissat Caol ila här – och små rester av rejält torkad ljus frukt (päron och äpple). Ganska oljig nu. Mycket bra. Eftersmaken ljuvligt salt, som hav borde smaka tillsammans med rejäla kryddor (chili, peppar, något mer jag inte hittar vad det är).

Sammanfattning: alltså, mina relativt begränsade erfarenheter av Highland Park i de här åldrarna har ju alltid landat på samma sätt: det är helt enkelt skitgott. Detta är kanske den mest Islayliknande Highland Park jag smakat, framför allt fascinerar den där släktskapen med gammal Caol ila. Detta är helt enkelt en kanonbra whisky. 91 poäng.

*

Denna bloggpost bygger på ett sample jag erhållit gratis.