Säg HP, och många whiskyfans blir alldeles till sig. Jag har provat saker jag gillar från dem (hej Freya!), och saker jag tyckt varit mer anonyma (hej 12 YO!). Jag har inte provat särskilt mycket från detta Orkneydestilleri. Idag tar vi oss an en oberoende buteljering av en single cask med sherryfinish, en tjugoettåring i serien Cooper’s Choice från The vintage malt whisky company. Eftersom det är en finish på sherryfat får vi väl anta att whiskyn först legat på bourbonfat (etiketten säger bara ”American Oak”, vilket brukar betyda bourbonfat även om det inte måste vara det), inte alldeles vanligt för Highland Park. Den ligger på 49,5% och fatnumret är 9481. Whiskyn lades på fat 1995, buteljerades 2017, och är 21 YO. Den kostade 1599 kronor när den släpptes på Systembolaget den 9 juni och är numera slutsåld.
Doft: mycket, mycket långt ifrån någon sherrybomb: det handlar mer om en gräddig historia med minerala, torviga (inte rökiga) toner och bara en antydan av sherry. Om något är det hav-möter-granskog, lite otippat för Highland Park, det lilla jag kan destilleriet: mycket mild havsbris möter varm granskog. Svår doft; jag upplever den som stängd ovattnad. Det doftar gott, men svårt analysera. Även med vatten, som öppnar upp whiskyn fint, är den svårfångad i ord, men stallet eller ladan från den ovattnade gommen finns här nu.
Ruskigt svårbeskrivbar whisky.
Smak: inleds med stor, nästan gräddig sötma, men snart kickar en mycket försiktig beska in. Det smakar som dammig, höbossig luft i en lada doftar (på ett bra sätt); eller kanske stall – inte ovanligt hos rödviner, men ovanligt i whisky. Mycket mild och god; nedtonat, svårbeskrivbart. Avsevärt ”ekbeskikgare”, lite mer motvalls, med vatten, och efter en tid i gommen en stark, maltig ton: skulle man hårt baka bröd på vetemjöl och mannagryn skulle det få den här skönt söta lätt brända tonen, tror jag.
Eftersmak: mycket diskret torvpuff först; behagliga, försiktiga, välintegrerade kryddor ligger sedan på en mild, maltig grund. Efter en tid, en sotig ton långt nere i svalget. Med vatten växer den tonen till att bli något riktigt rejält rökigt i eftersmaken: ljuvligt.
Sammanfattning: kanske den whisky jag haft allra svårast att beskriva sedan jag började blogga. Jag gillar det, jag är inte golvad; eftersmaken vattnad är däremot storartad i sin oväntade brutalitet, som helt sticker av mot resten av whiskyn.
*
Ett stort tack till Sympsion som ordnade så att jag kunde få prova denna whisky.
