Tjeders whisky

Bara whisky

Bowmore Black rock: nej tack!

Jag har inte druckit något vidare med Bowmore under de senaste fem whiskyintensiva åren. Bortsett från en jättebra single cask från Bowmore utgiven av SMWS (Scotch malt whisky society) har jag inte provat mycket alls från dem. Jag har sannolikt druckit mindre än 30 cl Bowmore sedan 2010. Det har inte varit ett aktivt val, det är bara så att andra destillerier har lockat mig mer. Och så har jag ju druckit min beskärda del av småtrist bulkwhisky från dem tidigare, efter resor utomlands då saker som Surf, Enigma och allt vad de hette och heter följde med hem i litersflaskor. Whisky som jag tyckte var varken jättegod eller jättetrist, utan god och så, men inte mer. Jag drack en Bowmore Darkest för ett tag sedan, och tyckte den var helt okej. Jag är en av få maltnördar i Sverige som ännu inte har smakat någon av de hyllade batcherna av Bowmore Laimrig eller de än mer begränsade Devil’s cask. Så, mitt hjärta har inte riktigt bankat för destilleriet på sistone.

Nu när jag har en NAS-are från dem i glaset är väl inte direkt förväntningarna högt uppskruvade. Faktiskt är jag så barnslig att jag införskaffade dessa ynka tre centiliter mest för att reta Ronny Wettervik, en whiskyvän vars hat mot just Bowmore Black rock är…låt oss säga omfattande.

Nuff said, nu kör vi.

Doft: oj, här spretar det rejält. En ung lite spetsig rök med lätt medicinal touch, men också bränt trä, mandelmassa, äppelmos och övermogen…ananas? eller vad? Den där övermogna frukten är inte rolig. Något träigt som är som plywood snarare än ek. Det är som en blandning av ung och bångstyrig rök (som jag brukar gilla) och lite trötta eller dåliga sherryfat där whisky legat för länge (ingen risk att sådana fat med riktigt gammal whisky finns med i blandningen här, men i alla fall). Lite schizofrent i sin spretighet. Bättre med lite vatten: plywooden försvinner, frukten backar (om än den är störande i min snok) och den unga röken kommer mer till sin rätt.

Bowmore Black rock: puts the "naaaaaaw" in NAS.

Bowmore Black rock: puts the ”naaaaaaw” in NAS.

Smak: ung bångstyrig rök med aska, vilket jag gillar, men det krockar med en blandning av övermogen frukt (banan?) och askan blir i gommen alltför snabbt till ett askfat; också efter en tid i gommen märkliga toner av svartvinbärssaft. Lite rågummi gör det hela lite mera spännande. Med vatten: tröttare, blaskigare på en redan ganska blaskig whisky. Toner av något lätt bränt, lite stickande.

Eftersmak: dör ganska snabbt, oväntat orökigt – snarare fruktigt med en liten touch av vitpeppar och medicinala toner. I min munhåla blir spretet nu lite roligare, men så är jag också en sucker för strulig eftersmak i whisky: banan(skal?) möter rök som möter körsbär, och dessutom ligger en stickig kryddighet och bränner mitt i allt. Med vatten: snällare, lite tråkigare, lite meningslösare.

Sammanfattning: nej tack. Med eftertryck: NEEEEEEJ TACK! Detta är vad folk i branschen brukar kalla en ”price fighter”. Inte ens när man tar det låga priset i beaktande är detta en passabel whisky. Vi talar om en sherrylagring där smakerna inte har hunnit integreras än, det spretar för vilt och fruktsmakerna är en vild blandning av övermoget och omoget. Det finns ingen anledning att låta denna vätska träffa varken nos eller gom. Köp något annat. Vill du ha rök och har ont om deg? Svaret är Bunnahabhain Mòine för 389 kronor, eller Laphroaig 10 för 409 kronor.

Jag begriper inte varför destillerier, som har ett starkt varumärke att försvara, gör på det här sättet: att de vill slå sig in på alla marknader och sälja maximalt mycket istället för att satsa på kvalitet. Den dag Rolls Royce släpper en bil som ska konkurrera på Trabantnivå säljer Rolls Royce förvisso fler bilar – men de sabbar också fullständigt det egna varumärket. Köper jag en officiellt utgiven Bowmore vill jag veta på förhand att detta kommer att vara bra. Flera destillerier på Islay, vars whisky nu är utsatt för ett våldsamt tryck i form av stor efterfrågan, pumpar ut saker som inte smakar bra. Kilchoman, som inte har annat än relativt ung sprit i lagerhusen, lyckas släppa saker som är unga och ändå smakar bra. Varför lyckas inte Bowmore och Laphroaig med samma sak? Ardbeg har släppt några saker som inte har varit jättekul, men de har aldrig sjunkit ner i Laphroaig Select– och Black rock-träsket.

Förresten, har du redan köpt en flaska och tycker som jag, att det är odrickbart? Vaska inte buteljen. Läs istället min briljanta bloggpost Tio saker att göra med dålig whisky.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2024 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén