Bowmore Laimrig batch 2

Det finns whiskies jag missar. Whiskies som alla pratar om och älskar och jag liksom inte hoppar på tåget. Bowmores Laimrigbuteljeringar tillhör dem. Jag har inte, vad jag kan minnas, provat någon av deras fem buteljeringarna med detta namn. (Eller, jag har provat batch 3, men som del i ett galet whiskyexperiment där Mattias Karlsson misshandlade whiskyn genom att utsätta den för solljus, hög temperatur och så vidare. Jag skrev om det experimentet här.) Men så blindprovade jag en whisky som, skulle det visa sig, var Bowmore Laimrig batch 2. Det var en riktigt ljuvlig upplevelse. Såhär skrev jag:

Doft: välbalanserad, kraftig sherrylagring. Jag anar både torv och rök, men en bit bak, eller, ordentligt långt bak. Minerala toner. Mörka bär, mörk choklad, körsbär. Mycket, mycket inbjudande doft.

Smak: syrligare först, sedan kickar en lite tråkig ton av plast in. Håll kvar whiskyn i munnen, och den försvinner och allt blir så mycket bättre: kaffebeska, svag chili, bränt trä, kakaostark choklad. Mycket gott, omkring en 50–55%. Denna kommer tarva försiktigt vattnande.

Eftersmak: rök inleder, långt bak; fikon, mörk choklad, grillkol, muskotnöt. Detta är en mycket konsekvent whisky.

Med vatten: kakaopulver, apelsinlikör. Gammalt läder. Detta ovanpå alla de tidigare tonerna. Detta är, för mig, som en sherrylagring ska smaka: välintegrerat utan vrål men med rejäl…”punch”. Smaken är mörk sirap, plasten är borta men väldigt kraftiga tanniner, fortfarande ganska alkoholstarkt. Kaffe kaffe kaffe, och så dadlar, torkade plommon, en ton jag vill kalla gips och som jag verkligen gillar. Därunder anas rök, men det är verkligen inte mycket. Wow. Eftersmaken vattnad är underbar, nu har kaffet blivit en trippel espresso och så mycket mörk torkad frukt att det bara inte är sant. Fernissa, också.

Sammanfattning: okej, så jag brukar säga att sherrybomber sällan imponerar rejält på mig. Detta är välintegrerat, distingerat, skitsnyggt, men det finns fortfarande rejält med kraft från själva destillatet – här är det inte bara faten som ”pratar”. Jag tänker mig någonstans 15–18 år, en 50–55%, sannolikt single cask. Rökigt destillat, eller fat som innehållit rökig whisky. Skitgott, inte för att det är komplext utan för att det hänger ihop så otroligt väl hela vägen från doft till eftersmak. 89 poäng.

Detta var alltså den andra batchen av Bowmore Laimrig, en 15 YO lagrad uteslutande på sherryfat som buteljerades 2011 på 54,4% i en upplaga på 15000 flaskor. Jag vet inte vad de kostade när de släpptes, jag vet inte vad de kan tänkas gå för idag. Ett underbart exempel på när kombon sherryfat och rök fungerar alldeles utmärkt. My kind of sherrybomb.

*

Tack till Roy Å som körde denna whisky i sin kalender för några år sedan.