När destillerier släpper whisky heter det ofta att just de här faten var väldigt speciella; att faten har utvalts och handplockats; inte minst sägs det ofta att de är ”rare”, ovanliga. Ordet ”cask” bär som en aura av magi omkring sig. Från en whiskynörds perspektiv har ofta ett fat whisky en alldeles särskid charm. Vid destilleribesök är lagerhusen nästan magiska: dofterna! Mängden fat! Precis all vätska i vart och ett av faten upplever i alla fall jag verkligen som något unikt. Sådana här bilder väcker hos de flesta whiskyintresserade en enorm längtan efter att bara få vara där den där snubben (det är i princip alltid en snubbe) är:
Men är ett fat med whisky verkligen så himla speciellt? Låt oss försöka betrakta faten i lagerhusen från produktionens perspektiv. Hur många fat fyller egentligen ett medelstort destilleri på ett år?
Hur många fat?
Vi tar ett ganska litet tänkt destilleri. Inte litet som i Box eller än mer Smögen, utan litet utifrån skotska perspektiv. Säg ett destilleri som kokar 2,5 miljoner LPA per år. Det är nästan på pricken vad Lagavulin och Strathisla kan koka, avsevärt mindre än till exempel Ardmore eller Clynelish, men nästan dubbelt så stort som relativt lilla Ardbeg.
LPA förresten, vad är nu det för något? Destilleriers produktion mäts i LPA: litres of pure alcohol. När spriten destilleras ligger den i runda slängar på omkring 70%. Eftersom styrkan är olika beroende på vilket recept man har och man betalar skatter på själva alkoholen räknas produktionsmängden från ett givet destilleri i LPA snarare än i hur många liter new make som destilleras. På nästan alla destillerier sänks alkoholstyrkan till industristandarden 63,5% innan man fyller fat. (Varför just 63,5? undrar du. Bloggpost utlovas framöver.) LPA måste därför divideras med 0,635 för att vi ska få fram hur mycket sprit som görs redo att fatfyllas. Om man kokar 2,5 miljoner LPA per år motsvarar det 3 937 007 liter sprit på 63,5%; vi rundar generöst av och säger 3,937 miljoner liter.
Hur många fat blir det? Det beror förstås på vilka slags fat destilleriet främst använder sig av, men om vi räknar på en rimlig blandning av de två vanligaste typerna, en viss mängd hogsheads (250-litersfat) och en majoritet av barrels (190–200 liter), landar vi på drygt 18 000 fat om året. Med en normal fatfördelning fylls 50 fat om dagen, 6,25 fat i timmen, om destilleriet kör fatfyllning 365 dagar om året. Minns att vårt räkneexempel bygger på vad som räknas som ett litet destilleri. Hur speciellt känns det nu med ett endaste litet fat whisky? Ta en titt på bilden från Glengoyne ovan: jag räknar till något under 50 synliga fat i den. Faten på bilden är, på en höft, vad lilla Glengoyne fyller på två–dagar. För vårt tänkta destilleri är det som alltså vad de fyller varje dag.
Blendproblematiken
En komplikation. Långt ifrån all whisky som produceras går till singelmalt. Bara ungefär 7% av all whisky som säljs i världen är singelmalt, om jag minns rätt (siffran har sedan länge långsamt stigit); resten går till blended whisky. Vi låtsas att vårt relativt lilla destilleri har samma omständigheter som whiskybranschen i stort. Det är egentligen inte rättvist: den ständigt ökande mängden singelmalt av all whisky som säljs gör gissningsvis att många ägargrupper numera planerar för att de där sju procenten framöver kommer vara upp emot tio. Många populära destillerier tillåts numera också satsa nästan uteslutande på singelmalt. Dessutom är siffran 7% missvisande när vi väl talar om enstaka destillerier, eftersom en hel del destillerier som producerar främst för blendindustrin sällan är så små att de ”bara” kokar 2,5 miljoner liter ren sprit per år; de ligger snarare uppåt en 3,5–4 miljoner LPA om året, ibland mycket mer. Bara en totalt försumbar mängd av detta säljs som singelmalt. Närhelst du hör talas om ett destilleri du knappt visste fanns är förklaringen oftare än nio gånger av tio att mer än 99% av deras produktion används i blendwhisky. Har du full koll på destillerier som Strathmill, Glenallachie, Dailuaine, Blair Athol och Tamnavulin? Jag trodde väl inte det. Listan av destillerier som knappt alls släpper singelmalt kan göras mycket lång. Vi pratar här inte om ett sannolikt exempel på ett destilleri, utan tar ett som producerar relativt lite och gör det till ett slags standard för (den skotska) whiskyindustrin.
Låt oss alltså säga att bara 7% av alla de där faten går till destilleriets egna singelmalt. I så fall fyller destilleriet ”bara” 1277 och ett halvt fat om året till singelmalt, eller tre och ett halvt fat om dagen.
Nu har något intressant skett: 7% av en produktion på 2,5 miljoner LPA motsvarar nämligen en årsproduktion på ynka 175000 LPA. Destilleriet vi tittar på är alltså, i termer av vad de kokar för singelmaltmarknaden, i själva verket jättelitet, något mindre än till och med ett så litet pyttedestilleri som Kilchoman – och inte ens dubbelt så stort som Box, som med sin produktion på runt 100 000 LPA snarast är att betrakta som ett mikrodestilleri. Det kan vara värt att hålla i minnet när vi romantiserar de mindre destillerierna som enbart destillerar sprit för att släppas som singelmalt och lite grann ser ner på de stora jättarna. Visst, de kokar enormt mycket mer än små destillerier, men det som släpps som singelmalt kanske i själva verket är ännu mindre kvantiteter än från de små destillerierna?
När vårt tänkta destilleri ska göra ett unikt specialsläpp i en upplaga av 6000 flaskor behöver man använda ungefär sexton hogsheads. 16 fat, för ett destilleri som fyller 50 fat om dagen. Det motsvarar bara 1,25% av de fat som producerats för singelmalt under ett enda år, och försvinnande lilla 0,09% av alla fat som fylls under ett givet år. Ens om vi bara räknar på de där 3,5 faten om dagen för singelmaltmarknaden tar det inte ens fyra dagars produktion att för komma upp i ett sådant eftertraktat limiterat släpp (säg till exempel Kilchomans Loch Gorm-range). Om destilleriet varje år släpper en riktigt redig batch med single casks (hej GlenDronach!), säg en tjugo stycken, motsvarar det i vårt exempel inte ens en förmiddags produktion, eller sex dagars produktion av det som görs för singelmaltmarknaden. Det är ungefär ingenting av produktionen som går åt.
Jag påminner: vi har här räknat lågt, mycket lågt, och på ett någorlunda mindre destilleri där dessutom nästan all produktion är tänkt att gå till blendindustrin. Ändå kommer destilleriet vid precis varje släpp hävda att just de här faten är ”hand selected”, att det är ”special casks”, att de är ”rare casks”. Det är de inte, mina vänner: de är bara några få fat i en oändlig uppsjö av fat. När specialsläpp börjar rassla upp mot en 10 000 flaskor är de någorlunda stora; det är under 30 hogsheads, det. Det är nästan ingenting. I ett givet lagerhus kommer det formligen krylla av fat. Som sagt: om redan ett ganska litet destilleri fyller drygt 18000 fat om året, hur speciellt är då varje unikt fat?
En utvikning: det här med fatnummer på single casks
Nu har vi dessutom såhär på marginalen råkat avslöja något intressant om fatnumrering. Hur många gånger har du sett en officiellt utgiven single cask från ett destilleri med ett fatnummer på över, säg, 3000? Det låter liksom härligare med fat 187/1998 än fat 16783/1998, eller hur? Ändå vet vi nu att destillerierna fyller så många fat varje år, och i många fall mycket fler än så. Varför heter det då aldrig ”this stunning whisky was drawn from single sherry cask number 16783, filled on 12 November 1998”? Förklaringen torde vara att destillerier enbart numrerar de fat som ska gå till singelmalt, medan övrig produktion till blendindustrin bara ges ett produktionsnummer. Det skulle i sin tur också förklara varför många oberoende buteljerare, som köper sina fat från brokers som köpt upp enorma paket med fat, har fatnummer av typen 10300036 – siffror som istället helt uppenbart ligger vädligt mycket högre än vad ett destilleri fyller på ett år. Det där är inte egentliga fatnummer; det är produktionsnummer.
Slutord
Visst är destillerier fantastiska platser där man har en enorm omsorg om och kärlek till den whisky man kokar och lagrar. Vi ska dock inte glömma att de också och kanske framför allt är fabriker för en industri. Det gäller i än större utsträckning för de skotska destillerierna, som i princip uteslutande ägs av stora eller halvstora konglomerat och där bara några ypperligt få är oberoende ägda. Men! Att något är stort behöver förstås inte betyda att whiskyn inte är bra. Caol ila, till exempel, gör onekligen bra whisky. Runt 90% av vad de producerar går dock till blendmarknaden. Hur många gånger har jag inte sett kommentarer av den här typen i sociala medier: ”Caol ila skulle kunna bli hur bra som helst om de bara koncentrerade sig på singelmalt.” Som om inte Caol ilas livsluft är en stark blendmarknad. Som om de liksom slarvar med allt och har noll kvalitetskontroll eftersom det de kokar oftast ska gå in i blended whisky. Som om kvalitet bara är något som destillerier bryr sig om när de ska släppa något som singelmalt. Och inte minst: som om det finns efterfrågan nog på Caol ila för att de skulle kunna släppa varenda droppe på singelmaltmarknaden.
Ett sista räkneexempel, baserat på just Caol ila. De har en produktionskapacitet på 6,5 miljoner LPA. Det blir tio miljoner tvåhundratrettiosextusentvåhundratjugo liter färdig new make varje år. Säg att de tar all produktion från ett givet år och släpper allt som 10 YO single casks. Räkna halvhögt på en änglarnas andel på 2% om året. Du landar då på runt fyrtiosextusen single casks som tillsammans skulle ge, sådär på en höft bara, elva miljoner niohundrafyrtioåttatusenetthundranittiofem flaskor whisky. Give or take. Och då är varenda droppe på fatstyrka. Någon här som tror att marknaden skulle uppleva en lätt mättnad på Caol ila?
Det är hög tid att vi whiskynördar slutar betrakta ordet ”cask” som i det närmaste magiskt. Pratar vi om vad som händer med whiskyn medan den mognar är faten skitviktiga, absolut. Pratar vi om ett fat som just du äger på ett givet destilleri är fatet speciellt enbart för dig och de du äger fatet med, men knappast från destilleriets perspektiv. Och säger ett destilleri att de har valt att göra en buteljering av ”special casks” – något som ungefär alla destillerier på planeten tycks hävda varje gång de tömmer fat och häller upp det hela i buteljer – pratar de strunt: det finns något så inihelvete med fat i lagerhusen.
Thomas Andersson 23 november 2016
Intressant läsning och visst blir tanken så om alla fat betraktas som likvärdiga.
Men som i bilbranchen så vill man skilja på en Ferarri och en serietillverkad Volkswagen golf, båda är dock i slutändan bara bilar.
Det är en sjuhellsikes skillnad i kvalitet och pris på tex ett bourbon fat från USA och ett European oak sherry fat från Spanien. Inte för att jag menar att ett bra bourbon fat är dåligt, gillar skarpt vad jag får från vissa av dessa fat.
Därav kan ju termen exklusivt komma till sin rätt, eller?
Jag tycker att Glengoyne som aldrig röker sin malt visar vad fatens inverkan ger.
Det är variationer i smaker som mellan himmel och jord när man går runt och provsmakar direkt ur deras fat, vilken skillnad resultatet kan bli till slut på två från början riktigt lovande fat.
Men man märker man vad viktigt det är med refill och second refill av fat för att verksamheten ska gå runt. Alla fat ska användas minst tre ggr av Skottarna och då är det oftast ett redan använt bourbon fat från början.
Men som sagt intressant synpunkt har du om detta mirakel?.