I januari drog jag igång ett mycket ambitiöst projekt med destilleripresentationer på den här bloggen. Jag hann med Deanston, Knockdhu, Lagavulin, Scapa, Strathearn och Strathmill innan jag kände att jag behövde införskaffa ännu mer litteratur för att fortsätta projektet, som sedan rann ut i sanden. Det här är dessutom bloggposter som tar enormt mycket tid att researcha och skriva. Men nu när jag tänkte ge Arran distillery lite extra uppmärksamhet kände jag att det var dags att plocka upp den här tråden igen. Så, då kör vi – en presentation av Arran distillery!
Arran distillery: grundläggande basfakta
Ägare: Isle of Arran Distillers
Grundat: 1993 (pannorna igång 1995).
Status: Aktivt (precis i skrivande stund håller de nya pannorna på att installeras, så inget mer kokas under 2016).
Kapacitet: 1,2 miljoner liter (före oktober 2016 var kapaciteten 750 000 liter).
Webbsida: https://www.arranwhisky.com.
Destilleriets egen ”fan group”: White stag community, https://www.arranwhisky.com/white-stag-community.
Facebooksida: Arran whisky, https://www.facebook.com/arranwhisky/?fref=ts.
Fan-based Facebooksida eller Facebookgrupp: ”Friends of The Arran Malt”, https://www.facebook.com/groups/897746937006743/?fref=ts.
Var ligger det? I byn Lochranza på ön Arrans nordsida; nästan rakt västerut från Glasgow.
Närmaste grannar: På ön Arran finns för närvarande bara Arran distillery, men närmast ligger i sydsydväst på fastlandet (halvön Kintyre) Campbeltown med sina destillerier Glen Scotia, Springbank och Glengyle; längre bort nästan rakt västerut ligger Islays sydliga destillerier Ardbeg, Lagavulin och Laphroaig; i sydsydost på fastlandet ligger graindestilleriet Girvan och maltjätten Ailsa bay.
Region/distrikt: Islands. Eller Highland, om man är traditionalist och inte anser att Islands är en riktig region.
Uttalas: [ar•ran]
Destilleriets namn betyder: det ligger på ön Arran, vilket tydligen betyder ”Place of peaked hills”.[1]
Whiskyn heter: Arran; Robert Burns. Man ger också ut blended whisky med namnen Robert Burns och Lochranza.
Core range/standardsortiment: mycket omfattande och i ständig förvandling. Just nu nämns på hemsidan 10 YO, 14 YO och 18 YO (även om 18 YO ännu inte riktigt kan räknas som core range); Madeira, Port och Sauternes cask finish; och två till NAS-whiskies, The Robert Burns single malt och Lochranza Reserve single malt. En 12 YO på fatstyrka ges också ut, och en rökig whisky med namnet Machrie Moor som ges ut både nedvattnad och i fatstarka versioner, med batchnummer. Det finns/har också funnits en 16 YO och en 17 YO, och en nästan gränslös mängd olika cask finishes.
Destillerichef: James MacTaggart.
SMWS-kod: 121 (hela 95 buteljeringar redan!).
Det bildsköna Arran distillery. Från foodanddrink.scotsman.com.
En kort historielektion
Känner du till Lagg distillery? Oroa dig inte; det stängde 1837. Det skulle dröja mer än ett och ett halvt sekel innan något (lagligt…) destilleri satte igång produktionen på ön Arran igen.
Arran distillery grundades 1993 av Harold Currie. Destilleriet gick ”on stream”, alltså att sprit började flöda ur pannorna, två år efter grundandet, 1995. Currie är en fascinerande karaktär: som soldat var han med och stred mot Nazityskland bland annat vid invasionen av Normandie på D-dagen. Han hade mer än tre decennier av arbete inom whiskyindustrin bakom sig när han, sextionio år gammal, grundade Isle of Arran distillers för att bygga upp Arran distillery. Förutom allt detta på sitt CV var han också en fotbollsentusiast av episka mått och arbetade även som domare för FIFA. Om han bara hade skrivit sina egna memoarer innan han dog tidigare i år…[2]
Harold Currie smakar på de första dropparna Arran newmake 1995. Från scotchwhisky.com.
Att Arran grundades och drog igång under 1990-talets första hälft är viktigare än en först kan tro. Då, när destilleriet gick igång, var det nämligen (nästan) det första destilleriet som satte igång whiskyproduktion i Skottland sedan Allt a’Bhainne och Pittyvaich – och då var året 1975! På tjugo år hade i princip inte ett enda nytt destilleri satt igång produktion. (Eller, nästan: lilla Kininvie 1990, men det destilleriet var då litet och en del av William Grant & Sons jätteoperation på Balvenie och Glenfiddich; länge räknades det knappt som ett destilleri i sin egen rätt.)[3] Idag tänker många på Kilchoman som så kallade ”trail blazers”: ett oberoende ägt destilleri vars framgångar inspirerat många andra att starta destillerier. Men det var Arran som mer än ett decennium före Kilchoman lade grunden för en ny tilltro till att det faktiskt gick att starta mindre och oberoende ägda destillerier. Arran utgjorde en inspiration för flera destillerier som skulle komma att dra igång under 2000-talets första decennium.[4]
Inte bara att inspirera, utan också hur Arran gick till väga har varit en inspiration, vill jag hävda: när flera destilleriprojekt idag använder sig av så kallad crowd funding är vi säkert många som tror att greppet är helt nytt. Icke då: Harold Currie sålde blivande whisky i Arran redan innan destilleriet var igång för att dra ihop pengar till det då ekonomiskt mycket osäkra projektet.[5] Arran har också styvnackat fortsatt att erbjuda försäljning av privatfat till kunder långt efter att i princip alla andra etablerade destillerier i Skottland har upphört med sådan försäljning. Och de var snabba med att bygga och inviga (1997) ett ambitiöst och mycket populärt besökscenter. Vad gäller metoder att på kreativa sätt få in pengar i vad som är en mycket dyr verksamhet och bygga upp det egna varumärket har Arran lyckats i en värld av hård konkurrens.
Medan tidigare olaglig destillering främst skett på öns södra sida förlade man Arran distillery till byn Lochranza på norra Arran, framför allt med hänsyn till att man där fann den bästa vattenkällan – ”och så finns det inga döda får i det heller”, som förste destillerichefen Gordon Mitchell berättat för Dave Broom![6]
Under åren som har gått sedan destilleriet gick on stream har det hänt en del saker, men tre viktiga som är lätta att glömma bör tas först: destilleriet har överlevt. Bara en sådan sak är långt ifrån självklar. Och mer än det, det går med rejält med vinst. Detta hade aldrig hänt utan den tredje faktorn: destilleriet har lyckats placera sig på den skotska whiskykartan. Att gå från uppstickare till en given plats i det mycket konkurrensutsatta segmentet skotsk single malt whisky på ett par decennier är en imponerande bedrift. Det är inte förvånande att man 2007 blev utsedd till Scottish whisky distiller of the year. Man har också gett ut en stor mängd single casks, samt de återkommande limiterade buteljeringarna Devil’s punch bowl och den, hm, låt oss säga originellt förpackade Smuggler’s Series, som just kom i sin andra utgåva.
Är det en bok eller en flaska whisky? Med Arran Smuggler’s Series (här i sin andra utgåva) har destilleriet tagit konsten att göra spektakulära förpackningar till en ny nivå. Smaken är som baken. Många gillar det här. Jag sätter punkt nu.
Och om vi ska snacka smart marknadsföring: när ett par örnar av fridlyst art, Golden eagles, häckade (och, vad jag har förstått, fortfarande häckar) i destilleriets närhet och man var tvungen att ta hänsyn till dem i termer av byggnationer fick man snabbt en snygg story om egen miljömedvetenhet och ett par levande maskotar. Två örnar rasslade raskt in i destilleriloggan och på alla tuber till alla flaskor – och som för att toppa av gav man ut en whisky med namnet The Golden Eagle. Häpp!
Den nuvarande destillerichefen James MacTaggart. Bild hämtad från DrinkBritain.
Tekniskt har de flesta förändringarna skett efter att destilleriet varit igång i mer än tio år. Först 2008 köpte man en egen kvarn för att krossa det mältade kornet själva, innan dess köpte man in krossat korn (grist) utifrån.[7] Året innan lämnade destillerichefen Gordon Mitchell sin plats till en annan legendar, som fortfarande är kvar på Arran: James MacTaggart. Han hade då jobbat i tre decennier som destillerichef på Bowmore.[8] Om man följer Malt whisky yearbooks utgåvor över tid kan man också se att destilleriet över tid alltmer närmat sig det som nyss var den maximala produktionskapaciteten, 750 000 liter ren sprit per år. Under stora delar av 2000-talet kokade man i praktiken under 200 000 liter per år, men under de senaste åren har man legat på runt 750 000 liter. Att man nu i år pensionerade de båda gamla pannorna och satte in fyra helt nya för att öka kapaciteten till 1,2 miljoner liter vittnar om destilleriets framgångar på marknaden.
Tekniska detaljer
Mash tun: 2,5 tons, av semi-lautertyp.
Wash backs/jäskar: sex stycken, av Oregon pine (som är vad virket från Douglas fir eller Douglasgran heter, man kan bli vimmelkantig för mindre).[9]
Jäsningstid i washbacks/jäskar: 60 timmar i snitt.[10]
Spritpannor: två par (sedan oktober 2016; tidigare ett par).[11]
Lagerhus: under de inledande åren när Arran hade fyllt sitt första lagerhus lagrades delar av deras whisky hos närliggande Springbank.[12] Efter ett första så kallat dunnagelagerhus byggdes ett ”racked” som blev klart 2007 varvid delar av lagret kunde flyttas tillbaka från Springbank.[13] Fem år senare kunde ett tredje lagerhus tas i bruk, och man tycks nu vara inne på sitt fjärde lagerhus (de två sista båda av typen ”palletized”).[14]
Vattenkälla: Loch na Davie, 300 meter upp i kullarna bakom Lochranza där destilleriet ligger.[15] Eller ska vi vara extremt petiga? Bäcken Easan Biorach som rinner ur Loch na Davie.[16]
Arrans fyra nya pannor, alldeles nyss installerade i destilleriet. Bild hämtad från destilleriets FB-flöde, se fotnot 11 för exakt referens.
Beskrivning/reflektion
Under åren som gått har destilleriet experimenterat friskt – hej vilt, skulle nog en del säga – med experimentella fatlagringar. Man har också strösslat friskt med single cask-utgåvor, och sedan 2004 kokar man förutom den vanliga orökiga newmaken både sprit på lättrökt (20 ppm) och hårdrökt (50 ppm) malt.[17] Arran lagras, förutom de många många många fatexperimenten, på en blandning av sherry- och bourbonfat. Recensenter brukar generellt föredra de mer traditionellt lagrade utgåvorna med åldersbestämning.
Arran distillerys styvnackade oberoende och experimentlusta kan också utläsas av deras stil. Arran ligger på en ö, men har en lättdrucken och ren husstil som varken påminner om de lite ruffigare malter som brukar räknas till den halvt inofficiella regionen Islands, dit ju destilleriet hör, eller om Highland; om något är Arran snarare en lågländare (lowlands) i sin stil – och då ligger destilleriet geografiskt närmast de lite grövre Campbeltownmalterna. Destilleriet har som sagt lyckats väl kommersiellt, vilket visas inte bara genom imponerande försäljningssiffror och i utbyggnationen av det egna destilleriet, med kraftigt utökad produktionskapactitet, utan också i att man nu också sökt och fått tillstånd att bygga ett till destilleri på Arran: i Lagg, där det forna destilleriet stängde sin produktion för snart 180 år sedan. Planen är att sprit ska flöda ur pannorna på Lagg Distillery 2018. På Arran tycks innovationsviljan och kreativiteten aldrig upphöra.
Några buteljeringar
Som nämnts är Arran ett destilleri som har strösslat med utgåvor; den inte kompletta databasen whiskybase har nästan 700 officiella utgåvor av Arran, och detta för ett destilleri som bara har varit igång i 21 år! Listan nedan är därför i starkt urval.[18]
1998 Ett första släpp är en treårig whisky.
2004 Cognac finish, Marsala finish, Port finish släpps. Året efter följer Chateau Margaux finish och Grand cru champagne finish. Många många fler finishes följer under åren som kommer.
2006 Efter inofficiellt släpp 2005 släpps nu en Arran 10 YO.
2008 En första 12 YO.
2010 En 14 YO, Rowan tree, och den rökiga Machrie Moor.
2011 12 YO cask strength.
2012 Devil’s punch bowl I.
2013 16 YO; Devil’s punch bowl II.
2014 17 YO; Machrie Moor på fatstyrka; Devil’s punch bowl III.
2015 Första versionen av 18 YO och The illicit stills I (Arran Smuggler’s series).
2016 En andra version av 18 YO; Arran Smuggler’s series II.
Arran 10 YO, så som den ser ut idag.
Destilleriets profil på whiskybase hittar du här.
Fotnoter
[1] Misako Udo, The Scottish whisky distilleries: For the whisky enthusiast (Edinburgh: Distillery Cat Publishing, 2005), s. 285.
[2] Becky Paskin, ”Arran founder Harrie Currie passes away”, 21/3 2016, https://scotchwhisky.com/magazine/latest-news/8766/arran-founder-harold-currie-passes-away/; för ännu mer om honom utanför hans arbete i whiskyindustrin och ett minst sagt rikt liv, läs den fascinerande osignerade artikeln ”Harold Currie”, Herald Scotland 28/3 2016, http://www.heraldscotland.com/opinion/14387031.display/.
[3] Information om stängningar och öppningar över tid finns stiligt sammanställt i Charles MacLean, MacLean’s miscellany of whisky (2004; 2015 års upplaga, Little Books), s. 283. Kininvie fick inte ett eget utrymme i Ingvar Röndes Malt whisky yearbook förrän i och med MWYB 2010; i tidigare upplagor nämns det som ett destilleri men under presentationen av Balvenie.
[4] Som det heter i Michael Jackson’s complete guide to Scotch whisky: A connoisseur’s guide to the single malt whiskies of Scotland, 7 omarbetade upplagan uppdaterad av Dominic Roskrow och Gavin D. Smith (New York: Dorling Kindersley Limited, 2015), s. 89: ”[…] the Isle of Arran distillery has inspired several similar projects […]”
[5] Per Ellsberger, Skotsk whisky: allt om maltwhisky: historia, tillverkning, destillerier, andra reviderade upplagan (Stockholm: Prisma, 2007), s. 208.
[6] Dave Broom, The world atlas of whisky, s. 174: ”and there’s nae dead sheep in it either!”
[7] MWYB 2009 s 83.
[8] MWYB 2008 s 63.
[9] Ellsberger, Skotsk whisky, anger att jäskaren är av lärkträ, vilket är något annat.
[10] MWYB 2017; Udo anger i sin bok The Scottish whisky distilleries 2005 42 timmar, vilket inte låter helt sannolikt. Detta eftersom Arran ville skapa en fruktig newmake som skulle kunna mogna snabbt, och vill man ha ett fruktigt destillat som mognar snabbt vill man sannolikt ha långa jästider.
[11] Bild på de fyra nya pannorna från Arrans Facebookflöde har jag hämtat från denna post: https://www.facebook.com/arranwhisky/photos/a.284060258276338.89181.273194402696257/1479507498731602/?type=3&theater.
[12] Så var läget fortfarande när Misako Udo publicerade The Scottish whisky distilleries 2005; se s. 286.
[13] MWYB 2009 s 83.
[14] MWYB 2013 s 81; MWYB 2014 s. 74; MWYB 2015, s. 73.
[15] Udo, The Scottish whisky distilleries, s. 285.
[16] Ellsberger, Skotsk whisky, s. 209.
[17] Uppgiften om att man började med rökig malt 2004 från MWYB 2015, s. 73. I utgåvor av MWYB från mitten av 00-talet heter det att malten är rökt till 12 ppm, så det verkar som att ppm-halten har ökat över tid.
[18] Den följer i princip MWYB 2017.
