För typ ett år sedan kom ett samplepaket inrasslande till mig, officiella samples direkt från ägargruppen. Och nej, det händer inte ofta, om ni undrar. Det var det i mina ögon hårt underskattade destilleriet Speyburns core range som kom: Bradan Orach, 10 YO, 15 YO. Jag tar dem såhär en 300 dagar senare, och mot min vana i en lina, utan att gå alltför djupt.
Speyburn Bradan Orach
Denna NAS-whisky tycks ha lanserats 2013, om man ser till whiskybase. Den är lagrad på bourbonfat och är buteljerad på 40%. Priset är vid snabb titt omkring £25, och habila 289 kronor på Systembolaget. Här är länk till whiskybase.
Doft: honung/honungsvatten, ljust bröd, svag citrus (mandarin?). Den låga procenten känns mycket tydligt, väldigt försiktig.
Smak: väldigt tunn i smaken: svag vanilj, matolja, honungsmelon.
Eftersmak: kort, blek: honungsvatten igen, svag vanilj kanske.
Med vatten: jag provade inte denna med vatten.
Sammanfattning: en extremt lättdrucken whisky, men lika lätt att glömma och lika karaktärsfattigt meningslös. Den smakar inte omoget, men så nästan fascinerande lite. För mig blir Bradan Orach urexemplet på vad som är dåligt med många NAS-whiskies: för en ”riktig” maltälskare är det svårt att se varför de finns. Absolut glömbar, utan skavanker men också utan något som gör den speciell. Det betyder: över 70 poäng så som skalan används, utan tvivel under 80. Säg en 74, kanske?
Speyburn 10 YO
Jag har en särskilt relation till denna ruggigt underskattade whisky. För mina noggranna smaknoter från 2017, se här. Speyburn 10 YO är lagrad på både bourbon- och sherryfat, och ligger på 40%. Länk till whiskybase här. Den är ruggigt billig utomlands, runt €23, vilket gör att Systembolagets pris på 329, om än bra för en 10 YO, med ens känns lite högt.
Doft: så överlägsen Bradan Orach på doften att det är helt löjligt. Mer citrus – grapefrukt? – men det jag älskar mest med denna doft är det som på engelska brukar heta ”funky”: svagt smutsiga toner, som att du befinner dig i närheten av varmkörda maskiner av järn i en fabrik. Nog finns här också något av sherryfat, men de anas bara i bakgrunden (russin?). En hel del honung. Röda äpplen. Det skulle förvåna mig om all ingående whisky i Speyburn 10 bara är tio år gammal.
Smak: stearin; röda äpplen, igen; svagt av päron – och den där så härliga industrismutsen. Honung, ljung, torrt gräs. För att vara 10 YO och på 40% är detta skitbra.
Eftersmak: vaxig, svagt oljig. Mandariner, lite smutsig honung. Nyklippt gräs, svagt av både smör och brynt smör (kola, alltså). Bra, men det är på doft och smak som Speyburn 10 levererar. Vid större sippar kan en lite tråkig pepprighet komma in ihop med spritighet här, så var försiktig med hur mycket du tar i munnen.
Med vatten: jag provade inte denna med vatten.
Sammanfattning: jag visste det ju sedan innan: jag gillar verkligen Speyburn 10. Poäng blir högt, en 85, kanske 86. Om jag hade en egen skala bara för 10 YO officiella buteljeringar skulle Speyburn 10 få typ 89 poäng. Väldigt bra whisky, detta. Absolut prisvärd, ofta billig på flygplatser i literflaska, superbillig ute i Europa, bra i relation till vad det doftar och smakar på Bolaget. Om du inte har något emot smuts i din whisky, köp en flaska.
Speyburn 15 YO
Här uppar Speyburn alkoholhalten till numera nästan traditionsenliga 46%. Denna kostar 600 spänn på bolaget, vilket är i paritet med de €50–60 butiker tar ute i Europa. Den är lagrad på en blandning av bourbon- och sherryfat (eller American and Spanish oak, som Speyburn i likhet med många andra slafsigt använder som synonymer för bourbon- och sherryfat).
Doft: här känns sherryfaten mer, men utan att på något sätt dominera; mest en antydan till russin ihop med plommon. Tioåringens härliga smuts och ”funk” finns här, men betydligt svagare. Svagare honung, en del stearin och spearmint. Jag gillar detta. Det finns en släktskap med den betydligt mer karaktärsfulla Old Pulteney 17 YO i denna nos, i mötet mellan bourbon- och sherryfat och den svaga smutsen.
Smak: mer honung, plommonmarmelad, ljung och igen den där härliga smutsen. En tydlig vaxig ton, också. Ja, detta är faktiskt Old Pulteneys kusin, något jag inte upptäckt i tioåringen. En del koppar, röda äpplen. Njutbart, riktigt bra i smaken faktiskt.
Eftersmak: svagt oljig, smält stearin, kanske päron. Ganska kort.
Med vatten: doften får fram mer av smutsen, och mer citrus (mandariner). Smaken har mer vanilj och vaxigheten når nästan kådanivåer nu. Även här en smak som minner om doften av riktigt varm koppar. Eftersmaken är fortsatt whiskyns svagaste sida, kort och stum.
Sammanfattning: jag tror jag föredrar tioåringen, men smaken på denna femtonåring är riktigt imponerande, faktiskt. Den befinner sig där någonstans som en lite, lite snällare släkting till Old Pulteney och Craigellachie. Jag har väldigt begränsade erfarenheten av Speyburn – de har före idag bestått av enbart Speyburn 10 YO, skulle jag tro. 10 och 15 YO får mig båda två nyfikna att få prova mer. 85 poäng.
Slutreflektioner: köp Speyburn med åldersbestämning på, det är gott. Köp inte Bradan Orach, den är verkligen inget vidare.