Tjeders whisky

Bara whisky

Fem från förr, I: Black & White spring cap

2016 skickade Hasse Peters generöst fem samples av whisky buteljerad för länge sedan till mig. Sedan försvann de där sampleflaskorna i mitt alltför stora berg av samples. 2019 återfann jag de fem flaskorna märkta A–E och provade alla fem, och skickade Hasse smaknoter på allt. Makabert nog hade han kvar facit på precis vilken whisky som var vilken. Såhär ytterligare två år senare slår det mig att de där smaknoterna kanske vore intressanta även för andra än just Hasse.

What is it, precious? What IS it?

Därför kommer nu under rubriken Fem från förr smaknoter på de fem whiskies som Hasse postade till mig. Jag lägger upp dem i bokstavsordning, så vi börjar med sampleflaska A. Allt jag visste om dessa var alltså att de var buteljerade för länge sedan.

Doft: den där omöjliga ”whisky från förr”-doften slår emot en på en gång. Men vad är den? Lite fuktig jordkällare; lakritsrot/lakrits med jordkoka; smutsig gammal koppar och ett läderarmband din farfar bar i fyrtio år och som sedan legat i en skrivbordslåda i tjugo år. Som så ofta med sådana här dofter är det jättesvårt att veta om jag gillar det för att det skiljer sig från modern whisky, eller om det är för att det är bättre än modern whisky: det är inte som modern whisky, that’s for damm sure. Det finns en ölig ton här också: tänk dig någon mellanmörk engelsk bitter på fat hälls upp och som blir stående en timme orörd: fräscht och piggt men liksom svagt jästigt.

Smak: mycket svag alkoholhalt, känns som att den kanske ramlat något under 40% efter år i flaska; svagt av jäst; lakritsrot igen; svagt av smutsig metall. Mycket svår att låsa upp i termer av noter, väldigt nedtonad. Silkeslen munkänsla, men samtidigt denna lite liksom ”musty” jordkällare. Jag tror detta är en blend buteljerad säg på 1970-talet, ingen överdriven OBE, men den känns.

Eftersmak: oväntat pigg, med svag torvighet, rågsurdegsbröd och svagt av koppar.

Med vatten, försiktigt: härlig utveckling, med fruktkonserver framför allt, och mer av den smutsiga metallen. Både svag aprikos och ananaskross kommer fram. I gommen har det blivit mer metalliskt och smutsigt, lite torvigare (men ingen rök), och mer av gammal insatt lädersoffa samt svagt av det där härliga stallet som är så härligt i whisky. Eftersmaken är piggare nu, har fått lite oljigare och vaxigare toner.

Sammanfattning: en whisky som är häftig att prova, men omöjlig att bedöma. Jag gillar detta, men det är väldigt viskande och svårfångat. Inte riktigt de höjder som en del av de andra från samma källa, för mig: snarare en 82 poäng eller så.

Detta visade sig alltså vara en blended från för länge sedan, nämligen klassikern Black & White. Flaskan i fråga hade en så kallad spring cap som försegling vilket betyder att den kan dateras till 1950-talet eller tidigare. Såhär kan de se ut när de är i toppskick, i detta fall från just 1950-talet och med galet bra så kallad fill level:

Med whisky som legat såhär länge på flaska kan doft och smaka skilja sig åt rejält mellan olika flaskor – särskilt som också dateringen för denna flaska var osäker. En annan Black & White spring cap kan alltså visa sig vara helt fantastisk. Denna whisky är ett bra exempel på hur spännande det är att prova whisky buteljerad för länge sedan, även när den inte är fantastisk: det är verkligen en helt annan värld av dofter och smaker som möter en.

Stort tack för denna och för de fyra andra, Hasse!

 


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2021 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén