Tjeders whisky

Bara whisky

Mackmyra Moment Ledin

| Inga kommentarer

Jag brukar tycka om det jag provat i Mackmyras Momentserie (minus Tolv, den var verkligen inget vidare). När det dök det upp ett sample i brevlådan på Mackmyra Moment Ledin, på det där sättet som det kan göra när en är bloggare – utan att jag har frågat efter det, och inte heller direkt från destilleriet – var jag därför mycket glad och tacksam. Stort tack för det! Whiskyn är buteljerad på 48% och upplagan ligger enligt whiskybase på 2300 flaskor, men mer sannolikt på 2400 (så ser reklambilder på buteljeringen ut). Den har lagrats i fyra år på bourbonfat och sedan i fem år på sauternesfat och valet av denna whisky har gjorts av Tomas Ledin, som tydligen enligt Mackmyras hemsida ska vara ”en stor whiskykonnässör” (I had no idea; han presenterar sig inte direkt så i den charmiga lilla filmen om whiskyn på samma sida). Mackmyra Moment Leding släpptes nu i juni och finns fortfarande att tillgå på Systembolaget för 1198 kronor.

Doft: tung, på något sätt; första ordet som dyker upp i sinnet är ”stabbig”. En sötad och tyngre Mackmyra, men omisskänligt en Mackmyra. Ugnsbakade röda äpplen blandat med nyuppskurna röda äpplen, också torkade äpplen; hallonremmar (godiset asså); vaniljkräm, av det lite fetare slaget; fuktig jord; en aning av den där lite jästiga tonen jag ofta hittar i ”myror”. En sötma som jag antar är sauternesfaten, men den är faktiskt inte vinös till sin karaktär; sötman påminner mer om strösocker. Det är en svår doft att fånga i ord; den är lite väl många saker på en gång. Det är habilt, det är okej, men inte mer.

Habilt. Småtråkigt. Rätt likt Tomas Ledin, om ni frågar mig.

Smak: den anländer lättare än doften, inte alls så söt och tung. Försiktiga citrustoner; gröna äpplen; nybakat bröd; lakritstoner, som av anis.

Eftersmak: inleds med en lite jästig puff; crème brulée med ett stänk av peppar i; blött trä; försiktiga svårfångade kryddor, men med tydliga toner av anis. Mycket svårfångad eftersmak på denna.

Vi vattnar. Doften blir blommigare, med sköna toner av sötlakrits, men det är fortfarande spretigt och svåranalyserat. Doften är klart bättre nu, när de lite stabbigare och liksom påklistrat tjockare och fetare tonerna suddats ut och ersatts av något mer skirt och somrigt. Smaken kommer jag fortfarande ingen riktig vart med; det smakar whisky, liksom. Eftersmaken inleds nu med en skön kombination av vanilj och chilistänk och övergår i toner av apelsin, eller om det är en marmelad på apelsin och grapefrukt, och sockerbitar (godiset). På eftersmaken hände massor, i övrigt inte jättemycket.

Sammanfattning: för mig är detta en förvirrande whisky. Mycket svår att analysera i termer av smaknoter, och särskilt i gommen väldigt anonym. Är det gott, då? Tyvärr, måste jag säga igen, är jag inte övertygad. Jag vet inte riktigt vad det är, men det vill sig inte för mig med den här whiskyn. Det är inte direkt dåligt, men av en Mackmyra i Momentserien förväntar jag mig mer än såhär. Sauternesfat brukar röja rejält med en whiskys dofter och smaker; så har inte skett här, av någon anledning. Du som tänker i poäng: sådär runt 78 (så som skalan används av många andra, sådär runt 81–82).

Det är mig ett mysterium att Mackmyra inte släpper mer saker i rejält mindre batcher: single casks, eller släpp där man bara blandat samman ett par–tre fat, och framför allt: på fatstyrka eller högre alkoholhalt än såhär. De måste per definition ha hur många grymt bra fat som helst i sitt lager – det har varje destilleri med så stort lager som de har. Har de fastnat så hårt i affärsidén om att vara folkliga och därför icke-nördiga att de inte bryr sig nämnvärt om de av oss som verkligen vill gå på djupet med vår whisky? Mer av er innovativa, härliga, enrisrökta rök, Mackmyra, där är ni ju hur bra som helst! Mer fatexperiment, som den tokiga men i min gom härliga Kaffegök! Högre alkoholhalt på specialsläppen! Och månne, månne – jag har noll insyn i hur företaget fungerar – en större grad av kreativ frihet åt master blendern Angela D’Orazio? Specialbuteljeringar utanför core range handlar, från destilleriers sida, mer om att fortsätta göra varumärket relevant för kunderna. Men då måste de imponera. De måste få kunderna att tänka att de har missat något, att de vill köpa nästa buteljering, att de vill köpa en vanlig buteljering från core range igen. Mackmyra Moment Ledin är tyvärr inte en sådan whisky.


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.