Tjeders whisky

Bara whisky

En jämförelse mellan Longrow 14 och 18 YO

| 2 kommentarer

När Springbank kör sin rökigaste malt och bara dubbeldestillerar heter whiskyn de gör Longrow. (Vanlig Springbank är varken dubbel- eller trippeldestillerad, utan ungefär tvåkommaåttagångerdestillerad, men det är en komplex ultranördig fråga för en annan dag.) Jag är ruggigt svag för Longrow, men har faktiskt bara druckit ganska unga varianter tidigare – de elvaåriga Longrow red, numera tre till antalet, Longrow CV och Longrow 10 YO. Nu har det blivit dags att gå upp i åldrarna, och jämföra deras fjortonåring med artonåringen.

Ynglingen, fjortonåringen.

Ynglingen, fjortonåringen.

I andra ringhörnan: artonåringen. Jag älskar den här totalt nedtonade designen.

I andra ringhörnan: artonåringen. Jag älskar den här totalt nedtonade designen.

Longrow 14 YO

Doft: ”djup”, underbart murrig rök, med klara sherryinslag; vitpepparkorn; en liten hint också av svartpeppar; russin; eller spritindränkt kaka med russin i. Vit choklad? Enormt maffig! Med vatten: vitpepparn flyttar fram, röken spetsas till och blir piggare, mindre simmig. En helt underbar doft.

Smak: oj. Detta är svinbra. Härlig oväntad beska, mogna frukter helt indränkta i en rök som varken är spetsig/ettrig eller dundrande, den bara ligger som en jämn matta över det hela. Detta bara måste vara en utgåva som har en del sherryfat i sig. Kryddor i mängd, särskilt peppartoner, en touch av chilifrukt. Med vatten: harmonisk symfoni av långsamt malande rökslingor, oväntad vaniljkola, peppar, chili. Hujedamig, vad jag gillar detta.

Eftersmak: uttorkande på munväggarna, vitpeppar igen, minerala toner, nästan rödvins- eller portvinsbeska. Mediumlång. Det finns en smal väg mellan eftersmaken hos rökiga whiskies där beska kan leda snarare åt askfat och blött trä som inte vill brinna, och beska från till exempel portvinsfat som gifter sig fint med rök, och denna hamnar i min gom helt rätt.

 

Sammanfattning: den helt magnifika doften utlovar kanske lite mer än vad helheten sedan landar i, men då utlovade också doften något alldeles utöver det vanliga. Detta är en riktigt, riktigt bra whisky.

 

Longrow 18 YO

Vi går vidare till artonåringen. Longrow 18 har släppts i tre olika omgångar, det jag har i mitt glas är det andra släppet, buteljerad 2011 i en upplaga på bara 2280 buteljer. En tredje release med annan etikett finns tillgänglig på Systembolaget i detta nu för femtonhundra spänn, rätt långtifrån gratis för en dram på arton år.

 

Doft: detta är en HELT annan snok än fjortonåringen, men inte så att jag tänker mognare, snarare mycket lättare; röken ligger mycket längre bort och oerhört mycket mer kryddor: torkad ingefära är första tanken, sedan julkryddor – nejlikor! – starkt mineral doft också, som rejält salt källvatten på flaska. En nästan vinös touch, långt bak. Med vatten: den (symaskins?)olja eller motorolja som var rätt rejäl i gommen väcks till liv även i snoken med vatten.

 

Smak: Efter en kort tid i gommen: olja! Som i typ symaskinsolja eller oljan du smörjer cykelkedjan med. Mineraler, om det är ordet jag letar efter – det är som att slicka på stenar. Vitpeppar. Väldigt annorlunda, väldigt speciellt. Nästan ingen rök alls.

 

Eftersmak: Här ligger oljan kvar, och mineralerna. En märklig whisky, den smakar oerhört särpräglat – jag har aldrig smakat något som är så…mineralt, jag hittar inga ord för det. Och röken, vart tog den vägen när Longrow gick från pubertet till gymnasist? Poff! så var den borta, nästan helt. Någon av julkryddorna finns starkt här i eftersmaken, men jag kan inte sortera fram vilken det är. Kryddpeppar? Nej. Mald nejlika kanske.

 

Sammanfattning: den här whiskyn är som inget annat jag har druckit. Den är så annorlunda i sin profil att jag inte riktigt vet om jag tycker om det eller inte. Den är härligt och märkligt julkryddig, och väldigt starkt ”stenig”, med massor av olika dofter och smaker som nästan krockar med varandra. För min del tycker jag den är mer intressant än egentligen njutbar. Jag skulle sannolikt aldrig ha gissat att detta var en Longrow i en blindprovning.

 

Om jag måste välja en av de här två blir det absolut en knockout i min bok. Fjortonåringen spöar sin storasyster med hästlängder. Jag har fortfarande en hel del ur de båda buteljerna kvar. Det är inte omöjligt att jag kommer lära känna artonåringen bättre, och lära mig att uppskatta den mer.


2 kommentarer

  1. Intressant läsning alltid kul att läsa om mitt absoluta favoritdestillat Longrow. 18 är i min gom helt underbar. Har provat alla 2008 (2200flaskor) 2011 (2280) 2012 (3700) 2013 (4500) 2014 (3800) utom 2015 (4500). Kommer införskaffa 2015 också såklart.

    2008 och 2011 har betydligt mer refill sherry därav den ljusa färgen medans de senare 2012-2015 har mestadels first fill sherry så de är betydligt mörkare. Doftmässigt skiljer de sig inte så mycket åt. Det jag gillar med Longrow å framförallt 18 är att röken inte är en käftsmäll utan mer i bakgrunden detta gäller framförallt i smaken där den sakta kommer smygande. Longrow och Sherry funkar riktigt bra finns en fantastisk 10 åring buteljerad för Springbank Society (fortfarande tillgänglig)

    Jag har ej provat 14 åringen så den kan jag ej jämföra med, har dock sparat samples på alla de andra så kommer göra en Longrow 18 head to head den dag jag får hem 2015 buteljeringen.

    • Härligt höra att det finns fler Longrowfantaster därute, Johan – en märkligt ”ohajpad” malt som även jag är mycket förtjust i! Jag kommer definitivt prova Longrow 18 (och 14) vid flera tillfällen framöver, och se hur mina intryck ändras och skiftar. Provningar är allt annat än skrivna i sten. Tack också för insyn i fatvalen vad gäller de olika versionerna av Longrow 18!

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.