Så sitter jag då äntligen med en whisky i glaset igen, efter en vit månad. Noterna nedan är blinda – jag visste inte vad det var jag drack, men ni har ju sett rubriken och kan enkelt konstatera att det var en whisky från Orkneybaserade destilleriet Highland Park, NAS-whiskyn Leif Eriksson, lanserad för travel retail 2010 och nervattnad till 40%.
Doft: är inte detta Craigellachie äter jag upp min hatt. (Tur att jag inte äger några hattar!) Underbart motvalls: örtigt, skitigt, lite lätt svavligt, (cykel?)olja; samtidigt finns här en fin vaniljton från bourbonfaten. Godiset sockerbitar. Detta vill jag nosa på länge. Långt bak: bröd. Med vatten: örterna backar och en fin svag vanilijton stärks. Lite snällare, mer trevligt.
Smak: till en början mycket renare än doften, en snäll och ganska skir vanilj, något vagt äppligt. Men så kommer allt det där härliga motvalls: olja; svavliga toner; tändstickor, strävt och beskt på samma gång – tänk grapefrukt! Oljigt, och svaga toner av barrskog – tallbar. En lite tråkig ton av tvål eller sådan där wunderbaum (skogsdoften förstås) man har i bilen, men den funkar faktiskt ihop med det andra. Med vatten: något snällare, det oljiga och svavliga backar, vilket jag tycker är synd.
Eftersmak: lång! Torkade örter; grapefrukt(zest); igen det svavliga; ugnstorkade äpplen kommer efter en längre tid och gör upplevelsen lite mer snäll. Fruktigare med vatten.
Sammanfattning: svaveltonerna ovan är inte som svavlet i en del sherrylagringar, utan detta är ett skitigt destillat som sjunger genom faten. Kostar detta 500 kronor, vilket jag tror för jag tror att det är ganska ungt, är det enormt prisvärt. Kostar den 1000 kronor – nja, inte direkt. Bourbonlagrad, motvalls lycka på flaska. Jag gissar på en ung Craigellachie, nervattnad single cask refillfat, 10–13 år gammal, 43–46%. Jag anser mig som bekant inte kunna sätta betyg på whiskies på en hundragradig skala, men vi spelar någonstans sådär typ runt 85 – under 87 och över 81, i min bok ett mycket mer än godkänt betyg. Inte minst doften är riktigt härlig.
…ja, och igen, detta var alltså inte alls en Craigellachie, och dessutom en lagring som tydligen ska innehålla både bourbon- och sherryfat. Jag har mycket begränsade erfarenheter av just Highland Park, jag har bara druckit ett par stycken före denna upplevelse, och tycker inte alls att denna påminde om deras vanliga buteljeringar i ”the core range”. Destilleriets egna smaknoter hittar du här.