Tjeders whisky

Bara whisky

Ailsa bays första släpp: en trevlig vaniljrökare

| En kommentar

Förstasläpp är alltid intressanta. Vi börjar direkt med drycken, och så kommer det detaljer efteråt. Det handlar om det första släppet av singelmalt från destilleriet Ailsa bay, en NAS buteljerad på maffiga 48,9%.

Färg: jag brukar sällan eller aldrig beskriva färgen på en whisky, av två skäl: för att den är totalt meningslös att bedöma så länge man inte är bombsäker på att whiskyn inte innehåller färgmedel, och för att jag som färgblind inte ser de finare nyanserna mellan, säg, blekt guld och guld eller gammalt guld och bärnsten. Men: denna whisky innehåller knappast färgmedel. Så, en eloge till att de släpper detta utan färgmedel, det är en härligt blek whisky. Och en eloge för alkoholhalten. Det är en seriös whisky William Grant & Sons har valt att släppa, något som bör applåderas.

Aisla Bays första buteljering. Normalt struntar jag i design, men det här tycker jag är riktigt, riktigt tjusigt, faktiskt.

Aisla Bays första buteljering. Normalt struntar jag i design, men det här tycker jag är riktigt, riktigt tjusigt, faktiskt. Klicka för högupplösta detaljer.

Doft: torv och rök, men i en snällare förpackning än rökarna från Islay: snarare vanilj och utspädd kolasås än det där apoteket som kastat torkat kött bland medicinerna man ofta befinner sig i med rökig whisky därifrån. Rökighetsgraden kan beskrivas som avsevärt starkare än Highland Park och avsevärt svagare än vad som helst från Islay. Brinnande blöt brasa med löv om hösten; vaniljpulver eller vanillinsocker; utspädd, svag kolasås; kanske mest oväntat är en örtighet som inte är torkade örter utan snarare  färsk basilika, kanske också färsk rosmarin. Färska äpplen, också. Det är en fin och snäll doft. De som gillar brutal rök kommer tycka att röken inte riktigt släppts fram, att den döljs av vaniljen och kolan. Själv tycker jag om detta. Långt bak finns en liten puff av saltlakrits. Vattning gör som väntat röken elakare; de peppriga och örtiga inslagen flyttar fram och vaniljen tar ett rejält steg bakåt.

Smak: skönt sur rök, inledningsvis; brinnande björkved (förlåt en något intern referens, men de som bastat ofta i vedeldad bastu vet vad jag talar om); rejält rökigare än doften, på ett bra sätt. Pepparkorn, nästan kryddpeppar mer än svartpeppar; oljiga örter, om något sådant existerar: det är oljigare än doften, utan att alls närma sig skitigt. Ungt. Med vatten: röken backar, lite oväntat, whiskyn blev något snällare och sötare, toner av honung och ljung kommer in. Det är gott utan att närma sig fantastiskt.

Eftersmak: här blir det snällare igen, efter en första pepparpuff kommer en väldigt mild och fin rök som omslingras av en försiktig vanilj. Ganska kort, och inte särskilt komplex. Toner som kola (igen, rejält utspädd) och saltlakrits kommer tillbaka från doften. Som alltid är det i eftersmaken som unga whiskies avslöjar sig: den ligger inte kvar särskilt länge. Med vatten: vaniljen bleknar undan, en mild pepprighet möter en ganska försiktig rök. Eftersmaken är, för den som tycker om långa och komplexa upplevelser där, denna whiskys svagaste kort.

Sammanfattning: detta är en najs whisky. Jag skulle gärna prova den head to head mot andra som spelar rök i den snälla ligan – Mackmyra Svensk rök, Bunnahabhain Mòine också kanske – för att tydligare få fram skillnader och likheter. Att det är ung whisky känns helt klart, särskilt i eftersmaken. För min del hade de gärna fått ta ut svängarna lite mer, kört på lite hårdare rök, då hade whiskyn sannolikt ”bråkat” mer av den relativa ungdomen. Nu blir det en bra whisky, en god whisky, men lite för snällt. I termer av bang for your buck finns det helt klart bättre rökwhisky för det ganska höga pris som krävdes när den alldeles nyss släpptes på Systembolaget, något under femhundra flaskor – och snabbt sålde slut. Men viss förståelse bör väl kanske ges för att förstasläpp från destillerier alltid är lite dyrare än senare släpp, och för att alkoholskatterna kickar in för sådant som ligger lite högre i alkohol.

De kan koka bra whisky på Aisla bay, absolut, men det vore kul att se vad de skulle kunna blanda ihop om de inte körde fullt så mycket i mitten av vägen som de gör med detta släpp. Om man pratar plånbok smakar det snarare 495 än de 795 kronor som den osedvanligt skitsnygga buteljen kostade på Systembolaget.

Som en sur fotnot till recensionsdelen av den här bloggposten kan jag säga att de som ger ut magasinet Whisky & bourbon oavsiktligt avslöjar att betyg från dem kan köpas för pengar (ja, låt oss förresten tala klarspråk, jag vet att det de skickar ut som veckovisa tips från redaktionen är annonser som köps in av branschen) i och med att de gett denna whisky 94 poäng. Det är ett hån mot betygsskalan, redan problematisk i sig själv, att ge denna whisky 94 poäng. Den är absolut inte dålig, den är riktigt najs, men 94 poäng, kom igen för fan. Snälla alla människor som skriver om whisky, sluta upp med att producera texter som är en blandning av reklam och värdering; sluta ta betalt för att skriva recensioner, det undergräver all form av seriös journalistisk bedömning av whisky. Litteraturvetare bedömer skönlitterära verk, och när de gör det får de inte samtidigt pengar från förlagen för att skriva recensioner. Om whiskyvärlden hade lika oberoende skribenter skulle mycket vara vunnet. Och när experter med Stora Namn så lätt brödskriver bedömningar av whisky, vilka signaler skickar det till hela bloggosfären? Så. End of angry rant.

Om destilleriet, och mer detaljer om detta släpp

Jag har provat denna whisky två gånger, dels nyligen på Cinderella whisky fair och så nu igen för bloggen. På Cinderella betalade jag pengar för att få gå på en provning där där bland annat denna whisky ingick; samplet erhöll jag gratis från importören (tack Sara!). På provningen på Cinderella den 16 januari höll Kevin Abrook på Grant’s i den del som handlade om Aisla bay, och han berättade mycket saker om själva buteljeringen som kanske kan intressera nördarna därute.

Aisla bay byggdes 2007 i princip för att ägarna inte hade tillräckligt med Balvenie för att räcka till megasäljarblenden Grant’s. En absolut majoritet av all whisky som kokas i jättedestilleriet – 2015 var målet att stånka fram elva och en halv miljoner liter ren sprit – är orökig whisky som i princip designats för att efterlikna Balvenie. Men man gör också sedan 2008 tre sorters rökig whisky på destilleriet, lättrökt, mediumrökt och hårt rökt. Brian Kingsman, master blender på Grant’s och den som blandat ihop denna singelmalt, hade som mål att skapa en rökig whisky som inte skulle ha medicinala toner. Eller, som Kevin så träffande sa under provningen, ”we can’t out-Islay Islay”.

Snacka om pannrum (höhö): Aisla bays många pannor. Bildkälla: Forsyths hemsida.

Snacka om pannrum (höhö): Aisla bays många pannor. Bildkälla: Forsyths hemsida.

Whiskyn har mognat på ganska innovativt sätt, de tar nämligen små fat som innehållit Hudson baby bourbon (Grant’s äger det destilleriet, passande nog) där den blivande whiskyn spenderar sina allra första 6–8 månader. Faten är från 25 liter och upp till 100 liter (sannolikt är det nästan enbart hundralitersfat). Det ger en mycket intensiv första period av lagring för whiskyn, som sedan flyttas över till refillbourbonfat och en minoritet first-fill bourbonfat av normal storlek, det vill säga barrels på 190–200 liter. I motsats till allt tal om finishing menade Abrook att detta var ”cask starting”: man rivstartar lagringen av whiskyn. Det finns även en del fat av (amerikansk) nyek med i blandningen. Whiskyn i flaskan är mellan fem och sju år; den kan ju förstås inte gärna vara mycket äldre, givet hur länge Aisla bay har funnits.

Detta första släpp sker i liten skala, i Skandinavien samt i London, inte minst till bartendrar. Upplagorna kommer sedan att öka allt eftersom. Kevin Abrook var något svävande i exakt hur stort detta första släpp egentligen är, men nämnde något någonstans runt 5000 lådor; från Grant’s perspektiv är det ett yttepyttesläpp. Detta handlar för övrigt inte om ett limiterat släpp, utan om en första lansering av en whisky som kommer att återkomma.

Ailsa bay har presenterat sig som singelmalt. En kul bekantskap och en najs whisky, men igen, med en lite för svettig prislapp för undertecknad.


En kommentar

  1. Åter intressant läsning Tjeder.
    Jag ska, tillsammans med ett antal vänner, prova den här på lördag tänkte jag.
    Jag har bjudit in till en #BottleKill för att umgås och få tillfälle att ta fram några fler flaskor här hemma.
    Tänkte erbjuda gästerna att prova den här innan vi börjar det andra.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.