Wolfburn: en i raden av alla dessa nya skotska destillerier. De kom on stream i januari 2013. Till skillnad från en del andra har de inte öst på med svindyra buteljeringar, utan har hållit priserna på rimliga nivåer. Jag gillade verkligen deras ärligt unga och nakna hand-crafted, sedermera omdöpt till Northland, när jag provade den 2016. Efter det har de hunnit med bra mycket fler släpp än en människa som vill hänga med kan orka införskaffa, utan att vara på något sätt extrema i sin utgivning. Idag, en liten revansch i form av två single casks buteljerade för den japanska marknaden, närmare bestämt butiken (och den oberoende buteljeraren?) Shinanoya.
Wolfburn 2013 single cask #791 for Shinanoya
Detta är en fyra år gammal whisky, lagd på en quarter cask 2013 och buteljerad 2017. Alkoholstyrkan är justerad nedåt till precis 55% – smart move, som jag tjatar om på denna blogg kan ung whisky bli blaskig och rå på 46% men väldigt svårsmält på full fatstyrka (sådär runt 60%). Utgåvan är på 183 flaskor, vilket betyder just över 128 liter, och en quarter cask ska normalt vara på mellan 125 och 130 liter. Så ja, whiskyn är nedvattnad. Bra så.
Doft: väldigt tydligt ung, men på det där nakna och ärliga sättet att det ändå blir rätt. Översatt i dofter är det hundkex och det vita på grapefrukt, grapefruktjuice och en väldigt fint nedtonad vanilj. Någon lite parfymig blommighet, och både harsyra och stensöta (dubbel whammy för Peter och Håkan i Svenska whiskyakademien som ständigt tjatar om just dessa två sistnämnda dofter – puss vänner).

Smak: äldre än doften, for sure, och riktigt najs. Här kommer mild kolasås fram, till och med kondenserad mjölk. Därunder en härligt pigg syrlighet – citronjuice, lime – och godiset sockerbitar. Blommande sommaräng, om betoningen ligger på gräset mer än på blommorna. Ändå är whiskyn inte alls så lätt som det låter, här finns även långt bak lite kraftigare inslag (svag svag läder, men också hö). Det är gott och blint skulle jag ha gissat på typ 10 YO.
Eftersmak: päronbugg inleder, följt av Champis. Den där fantastiskt svaga vaniljen. Jordkällare, en mjuk och vacker oljighet. Att detta är 4 YO är faktiskt helt sanslöst.
Med vatten: jösses, vad fint. Päronblom möter flädersaft men samtidigt doften av de där förkolnade resterna av en stubbe som gårdagens brasa inte lyckades äta upp. Inte rök, mer…grillkol. En blandning av socker och rumsvarmt smör, ihoprört. Mycket fint, mycket bra. Torkade äppelkuber. Imponerande komplexitet i denna doft. I munnen är det nästan sötsliskigt till en början, nästan som läsk, eller sauternesvin minus frukterna. Kommer så päronjuicekoncentrat ihop med torrt gräs, limejuice, stenstrand, men också sprucket läder. De dansar på den slaka linan mellan snäll orökighet och kraftig karaktär, och gör det bra, Wolfburn. Eftersmaken inleds med sötlakrits, bränt trä och svag spearmint, övergår i klart yngre toner av grapefrukt. En del inslag av krusbär och kanske rabarber. Imponerande komplexitet – ja, jag vet att jag tjatar.
Sammanfattning: Visst är detta ungt, men 4 YO? Inte en chans att jag hade gissat det blint. Jag har som sagt provat ett fåtal Wolfburn, och på det stora hela har de imponerat med sin komplexitet (en single cask för Cinderella whisky fair minns jag dock som mindre kul). Ta nu betyget och sätt det i relation till att jag gillar whisky som är ung och där man tydligt känner av destillatet: 87 poäng, och hänget är snarare mot 88 än 86. Chockerande högkvalitativ whisky.
Wolfburn 2014 single cask #390 for Shinanoya
Denna whisky är gjord på lättrökt malt (Wolfburn kör på så långt som 10 ppm för den lilla mängd rökig whisky de producerar) och fylldes även den i quarter cask, men året därpå, 2014, och buteljerades 2017. Den är bara 3 YO och även här gäller att de 185 flaskorna buteljerats på den justerade alkoholstyrkan av 55.0%.
Doft: torrt gräs möter rågmjölsgröt, blött gräs och jordkokor, låter det bra? Fast det är det. Grapefruktzest också. Ingen rök och ganska så ordentligt gyttrigt, men bisarrt nog inte för ungt. Hur en tre år gammal quarter cask kan dofta på detta sätt ligger bortom mina begränsade whiskykunskaper. De var noga när de skulle välja fat för den japanska marknaden, kan man lugnt konstatera. Hundkex, krusbär, gröna vindruvor. När jag går tillbaka till doften efter att ha smakat på den är den hur tydligt rökig som helst, ihop med sötlakrits – märkligt!

Smak: söt och vagt torvig inledning: godiset sockerbitar möter smutsig jordkoka. Efter en tid i munnen kommer en allmänt smutsig ton (asfalt, lädret i ett par väl använda Dr. Martens), men syrligheten ligger längre fram: krusbärsmarmelad, kanske? Tydlig chilihetta i botten, och då menar jag chili som kokat med högrev i ett par timmar snarare än enbart kryddan.
Eftersmak: ordentligt oljig inledning, som spillolja möter asfalt. Sedan kommer torrt gräs, gröna ärtor (!) och gräs. Sötlakrits i stora mängder. Detta är bisarrt – att det är så ungt är bisarrt. Den är mer som 8 YO än 3 YO.
Med vatten: mer gräs och hundkex på doften, och omogna hårda gråpäron. Nästan orökig, igen. Härlig ungdom. Tjockare och oljigare i smaken, här känns den torvrökta malten klart tydligare. Det är ganska kaotiskt nu, väldigt tydligt ungt, med lite ettrig kryddighet och torrt gräs. Grapefrukt, hundkex, limejuice, svag torv. Eftersmaken har fått en skvätt barbecuesås och mycket kraftig spearmint – tänk nästan tandkräm – och kvar hänger torrt gräs och grapefrukt, med chilikrydda i botten. Klart yngre med vatten, särskilt i smak och eftersmak.
Sammanfattning: jag föredrar den orökiga, alla gånger i veckan. Dock är även denna whisky mycket imponerande. Det Wolfburn gör så bra med dessa båda whiskies och med sin utgåva Northland (som jag alltså provade när den i sin första utgåva hette ”hand-crafted”) är att de är naturliga, raka, ärliga: ingen nyek, inget dränkande av destillatet i kraftiga fat. Här sjunger det välgjorda destillatet ut på riktigt härliga sätt, för den som som inte har något emot tydligt ung men välgjord whisky. Den kraftiga syrligheten är underbar, balansen är sanslös särskilt när man betänker hur väldigt ung denna whisky är. Jag administrerar några fat hos Wolfburn och har hela tiden tänkt att de måste bli minst tio år innan det är dags att prova av dem. Denna rejält ärliga, unga och härliga stil gör mig faktiskt nyfiken på att prova av i alla fall bourbonhoggien, som fylldes 2013, redan nu. Fast nej, de lär bara bli bättre med åren. Hur som, denna rökiga whisky ger jag 83 poäng.
*
Tack till Paul, som samplade dessa.