Springbank 21 YO. De brukar vara jättebra, om man nu tillhör den kategori av människor som gillar vattendelardestilleriet i fråga. Den version jag provar idag buteljerades 2015 och är lagrad på en blandning av bourbon- och sherryfat. 3600 flaskor totalt blev det, och inte direkt gratis var de. Men med tanke på den lilla utgåvan från vad som är ett litet destilleri får man nog lov att säga att jag trodde att de skulle vara bra mycket dyrare idag; de kan inhandlas för bara dryga €200. Skitbilligt ju, på riktigt! (Ja, som synes tillhör jag Springbankfantasterna.)
Doft: jag är van vid Springbank i åldrarna 10–16 ungefär, och det händer så väldigt mycket med deras destillat när det får lite ålder. Det blir ibland så annorlunda att jag till en början inte känner igen mig. Här är det Springbanks mer viskande sida som framkommer. Stearin, är den kraftigaste tonen jag känner; svaga toner av rostat järn; något övermogen apelsin. Viskande gammrök. Ganska kraftig oljighet. Avslaget mörkt öl, kanske till och med lite stout. Sedan börjar jag känna den överhängande doften som omslingrar allt annat: koppar. Mycket kraftig ton av koppar. Kanske mandlar, också. Minsta lilla antydan till hav och tång.
Smak: inleds så mjukt, så mjukt, på små rökslingor, mild vanilj och svag rost, innan ganska kraftiga tanniner från eken kommer in och ger det hela en bullrande, mullrande kryddighet i botten: salvia, timjan, rosépeppar. Ovan allt detta ligger den mycket vaxiga tonen, kopparen och nu en klart tydligare, klassiskt smutsig Springbankrök. Just röken är lite som att du hittat ett gammalt kärl med uthälld spillolja och någon i närheten eldar ordentligt blött och rejält jordigt trä. Eller, inte i närheten: det vrålar inte alls här, efter såhär lång tid på fat. All ungdom har lämnat faten, alla dofter och smaker har haft ett par decennier på sig att bekanta sig med varandra, att integreras med varandra. Ljuvligt.
Eftersmak: kopparen inleder, här kommer också grädde, svag vanilj, torv. En snällare oljighet nu, mer som rapsolja. Kryddorna reducerade till ett skönt viskande i botten. Mild gammrök hänger kvar. Ändå, brukar inte whiskies på 21 år ha en längre eftersmak än detta? Tänker jag först. Men vänta. Efter en stund händer det, här kommer lite apelsinzest, smält stearin och tydlig havssälta. Och hänger kvar. Och hänger kvar. Och hänger kvar.
Med vatten: detta blev lite slarvigt för tiden fanns inte riktigt vid provningstillfället, så ursäkter för det: doften får mer av hav, definitivt den där lite smutssaltrökiga tonen av lite lätt ruttnande tång som jag är så svag för, och även rosten har flyttat fram. Lite fulare; lite bättre. Gommen vattnad är magisk, med mer vanilj, mer av den lite trötta, gamla röken. Här dominerar dock kopparen på ett underbart sätt. Eftersmaken har fått spearmint i sig, och lite ettrigare kryddighet, samt en tydligare rökighet. Kanske att alla aspekter vann på vattning, utom eftersmaken. Den är fortfarande kanon, men just eftersmaken var bättre ovattnad.
Sammanfattning: Jag borde egentligen inte tillåtas att prova Springbank annat än blint. Jag älskar ju i princip allt de ger ut. Därför, ta inte noterna med en nypa salt, men kanske betyget: 90. Jag kan föredra yngre och råare Springbank framför detta, men det ligger något majestätiskt och fantastiskt nedtonat och välintegrerat i just deras tjugoettåring(ar). Det smakar, som Springbank så ofta gör, som whisky från förr. Fantastiskt.
