En blindprovad whisky. Som de som läst mig tidigare vet är jag den stolta grundaren av vad som sedan några år tillbaka heter Svenska whiskyakademien. Vi blindprovar whisky tillsammans online en gång i veckan. Vi drog igång i maj 2015, vilket betyder att det mycket snart är vårt tioårsjubileum. Det är mycket lärorikt att prova whisky blint; för nästan alla oss som är och har varit med i akademien har det varit som ett universitet i whisky. Man lär sig enormt mycket av att prova utan att veta vad det är i glaset.
Och så får man ju då och då prova roliga och intressanta och bra och dåliga whiskies som en aldrig annars hade fått chansen att prova. Som när det är Frida Birkehedes månad, och hon alltså är den som skickar samples till oss andra. Då vet man att det kan vara verkligen vad som helst i glaset. Ofta är det galet, inte sällan är whiskyn hemsk, men även det är ju intressant. Så ock denna gång, när vi provade en whisky – whiskey, faktiskt – från Namibia. Men det visste ju inte jag, som denna gång provade whiskeyn för mig själv i efterhand. Såhär skrev jag:
Doft: MEN VAD FAN FRIDA. Outsägligt, kriminellt vidrigt. Rökmalt i hybridpanna? Whisky Castle smoke spelt-varning här. Gummistövel; bränt gummi; brännässla; dy; saltlakrits; rågbröd på surdeg, och en rökighet som jag vet inte hur jag ska beskriva. Brända kopparsladdar, kanske. Saltat, torkat kött – se där i alla fall någon doftnot som liksom hör hemma i whisky.
Inte mumma.
Smak: det är i alla fall alkoholsvagt… Men fy fan. Torrt gummi, en touch av bränt hår, konstiga metalliska toner. Marmite. Rökigheten är så konstig: rökt gummi. Mossa. En sådan där konstigt metallisk, tanninisk upplevelse där kindväggarna kollapsar in mot tänderna och man vet att man är långt, långt under 50 poäng.
Eftersmak: bättre! Mild rök av mer normalt slag. Tobak. Röken är passabel här. Lite konstiga kryddor men helt klart denna whiskys bästa sida. Å andra sidan är rökt semla och grumme såpa två andra tankar jag får så jag skulle inte precis säga att det är gott.
Med vatten: mycket bättre. Gummit flyr sin kos. Det är inte det att det doftar gott, det är att de värsta hemskheterna har flytt. Smak: nej nej nej. Röken är horribel; torrt gummi, och jag har aldrig smakat tungmetaller men jag är säker på att de smakar såhär. Lite asfalt. Eftersmak: man är bara glad att det snart är över. Det smakar bränt. Brand. Plast.
Sammanfattning: Tyskland eller Österrike, det är frågan. Rökmalt som inte destillerats i pot stills. Kan tänka mig 43%? Någon har buteljerat detta. Jag säger som Julius Ceasar ska ha sagt när de satte den första kniven i honom: det här är ju våld. 12 poäng.
*
Detta var en namibiansk whiskey (de skriver med e), Ondjaba. Enligt whiskybase ska den vara lagrad på fat av nyek samt rödvinsfat. Något sådant framgår inte av hemsidan, om än rödvinsfat känns rimligt med tanke på smakerna (faten har dock som synes verkligen inte lyckats dölja de stora bristerna i råspriten). Den ligger tydligen på 46%, kändes svagare än så. Och nog ger hemsidan en bra antydan till varför den där rökigheten var så konstig:
The secret of this truly African experience lies in the use of Namibian malts like Mahangu and our extraordinary “Peat”: Elephant dung.
Ah. Ingen torv här inte, här snackar vi äkta bajsfenoler istället. Tack för en sjukt rolig upplevelse Frida. A singular experience, som det heter på engelska när man artigt döljer att upplevelsen var unik men urusel. Nästa gång vi ses och tar några drammar och nostalgiskt tänker på att det var tio år sedan vi fick åka till Old Pulteney tillsammans ska jag krama om dig länge. Och minnas elefantbajswhiskeyn Ondjaba och knivarna i Julius Ceasar, och säga
MEN VAD FAN FRIDA
