Tjeders whisky

Bara whisky

Longrow Red 13 YO (2020)

Longrow Red är en rolig serie. Sedan rätt många år jublar typ alla över dessa whiskies. När de två första släpptes 2012 och 2013 var det istället comme il faut att tycka att dessa whiskies var horribla. Serien har sedermera fått kultstatus, och givetvis tycker alla nu att de första i serien var allra allra bäst. Själv var jag som Springbankfantast och ofta rätt förtjust i kombon rökig whisky och rödvinsfat positiv redan från början. Det här är – var, jag har börjat få lite ordning på mitt hoarderbeteende – en sådan där serie jag tenderat att samla på mig flaskor av.

Denna Longrow är alltså 2020 års släpp. Den släpptes i juli för 956 kronor och sålde slut på en gång. Jag provade den för rätt länge sedan och inser nu att jag aldrig la upp mina noter på bloggen (förlåt Symposion!). Men bättre sent än aldrig!

Upplagan är på 9000 flaskor. Dessa whiskies brukar alltid vara bourbonlagrade för att sedan få en längre tid på rödvinsfat. Denna gång har whiskyn först legat på en kombination av bourbon barrels och refill sherry hogsheads i tio år, för att sedan ligga i tre år på fat som innehållit chileanskt cabernet sauvignon-vin. Alkoholhalten ligger på 51,6%. Såhär tyckte jag:

Doft: intressant: spontant ingen rök alls…? Ovanligt viskande för en Longrow, även om dofterna som finns är av starka saker, om det är begripligt. Så: tuggummi med jordgubbssmak och varm häst. På riktigt. Detta är inte konstigt, viner på Cabernet sauvignon kan absolut dofta varm häst. Rökt sidfläsk. Svagt av rost. Men över allt detta ligger något som är åt Drottningssylthållet: väldigt sött och mycket bärigt. Nog finns röken där, absolut, men det tog ett tag innan jag kände den. Faktiskt finns här en ton av nötkött som fått rejält svart stekyta vid bryning också. Normalt, med Longrow Red, skulle alla dessa dofter vråla, men det är ändå nedtonat och försiktigt (för att vara Longrow). En disparat doft. Jag är inte helt övertygad, måste jag säga. När jag går tillbaka till doften efter att ha smakat är det på samma toner, men med tydligare rök och framför allt doftar allt väldigt mycket bättre efter att ha smakat på den.

Smak: åh men tjenare Longrow, där var du ju! kraftig rost, rejäl smutsrök, saltlakrits. Sjögräs; ladugård; som doften av hav. Under det där finns en fruktbärig syltighet, men den har backat låååångt tillbaka i jämförelse med doften. En del ingefära också. Ordentligt smutsig och brutal och underbart liksom ful i munnen, denna whisky: äkta Longrow.

Eftersmak: tydligt rökig, här också härliga mängder torv och jordkällare; metalliska toner, framför allt järn. Vitmossa. Röken hänger kvar och får en hel del vitpeppar i sig. Bara någonstans därunder finns de där tonerna som på engelska heter ”farmyard” och som här väl närmast är ko. Gammalt läder också.

Med vatten: mycket mildare (eller vattnade jag för mycket?); seafood, särskilt blåmusslor, mild rök och svagt av tång. Smaken också den mildare men klart kraftigare än doften fortfarande, på rök, bacon och rost, men också kakan drömmar; eftersmaken milt vaniljig och försiktigt av svarta vinbär. Mja, jag vattnade kanske lite friskt; det är gott, men väldigt mycket bättre på buteljeringsstyrkan (51,6 verkar väldigt lågt för att vara fatstyrka).

Sammanfattning: som alltid med Longrow Red får man en rejäl resa. Smaken är to die for, medan doften inte är lika underbart mustig och kraftig. Svår att bedöma i termer av poäng, men omkring så god som sitt pris så som det var när den släpptes. (Den har redan hunnit sticka iväg något i pris. Whiskypriser anno 2020 är tossiga.) Kanske en 86, 87 poäng?

*

Den här bloggposten bygger på ett sample jag erhållit gratis.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2021 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén