Mina smaklökar har inte riktigt varit att lita på i ett par veckor, särskilt vad gäller identifierandet av dofter. Whisky har varit gott, men att skriva noter har inte riktigt varit möjligt. Men nu verkar det som att maskineriet fungerar som det ska igen, så varför inte plocka ett sample på måfå ur det där berget av sampleflaskor?
Longrow 14 YO Burgundy wood buteljerades 2011 som en del av Springbanks serie ”Wood expressions”. I den serien tänjde de på gränserna för vad en slutlagring kan vara. Här kan man snarare tala om double maturation, där ”slutlagringen” pågått under en längre tid. Denna spenderade 11 år på refill bourbon barrels innan det blev tre år i first-fill rödvinsfat av typen bourgogne. All ingående whisky lades på fat i februari 1997. Alkoholhalten landade på 56,1% och upplagan är på 7800 flaskor.
Doft: Göta Petter! Nu snackar vi! Nuypphälld var denna helt brutalt rökig och köttig. Med lite tid i glaset har röken lugnat sig marginellt. Rostigt järn; vitpeppar; nyuppskuren chilifrukt; mossa; smutsrök; blött gummi och någon svårbeskrivbar blandning av typ björnbär och ladugård. När jag tänker efter lite tycker jag egentligen att det mesta om inte allt i denna doft kan sammanfattas med ett enda ord: bilverkstad. Helt underbart.
Smak: inledande mycket kraftig ekbeska; blodstänk; svartvinbärsgelé, höstskog (tall, framför allt); mullrande rök därunder. Med tid i munnen, lägg till vitpeppar och det vita på en grapefrukt. Oljig, elak. Vrålande kryddor attackerar gommen ihop med smutsig tjock rök och otända tändstickor. En underbar och nästan total brist på balans.
Eftersmak: pyrande grillkol; sötlakrits; tallbarr; asfalt (ja som den doftar då). Klingar ut i söta frukter, nästan som rökta russin om något sådant skulle finnas. Och om det är sylt från jordgubbar eller hallon. Den här whiskyn är ett jättebra exempel på att whisky inte alls behöver vara balanserad för att vara bra. En underbar käftsmäll.
Med vatten: mer liksom mineral rök, som i gammal rökwhisky, och väldigt mycket fruktigare, eller syltigare. Kraftigare toner av ladugård också. Smaken är mer balanserad nu, i alla fall inledningsvis: svag vitpeppar möter mossa och rost. Den där liksom bärfruktigheten ligger en bit bak. Med tid kommer en mycket kraftig rök ihop med svavel (otända tändstickor, igen) och nästan parfymiga tallbarrstoner. Låter kanske illa, men icke alls så. Eftersmaken är fortsatt brutal. Sötlakritsen har blivit saltlakrits, Longrows så ofta närvarande ”haviga” toner har kommit fram här nu också. Spearmint har tillkommit. Väldigt mycket bilverkstad.
Sammanfattning: för den som söker balans i sina whiskies är denna whisky förmodligen nästan horribel. För mig är detta himlen. Det spretar och skriker och sparkar och är helt enkelt underbart extremt på alla plan. För mig personligen, 91 poäng. Som ett mindre passionerat betyg kanske 89. Men betyg är personliga, så jag stannar på 91. I dagens marknad verkar man behöva punga ut runt 1500 spänn för en flaska av den här på auktioner. Det är den faktiskt värd. Om inte annat kommer du få en whisky som är klart minnesvärd…!