Longrow red 3rd release: nummer ett av tre i en serie om portvinslagrad whisky

Whisky på portvinsfat är som whisky på rödvinsfat: det glunkas lite från traditionalisterna som tycker whisky ska ligga på sherryfat eller bourbonfat, några andra tycker det är helt underbart, ytterligare andra är minst sagt skeptiska. Mina ganska begränsade erfarenheter säger mig att portvinsfat kan leda whisky åt goda håll; om inte annat, åt intressanta håll. Jag har många gånger känt en härligt dissonant ton av aska portlagrad rökig whisky, och ofta finns också färska röda bär men med en touch av syrlighet, som om någon blandat in ett lingon eller två i kompotten av röda vinbär, körsbär, ibland även hallon. Jag söker på bloggen och ser att jag tydligen inte publicerat smaknoter på två portlagrade rökare jag verkligen gillade, en single cask från Amrut och en ung, rosa whisky från Chichibu. Får se om jag hittar smaknoter på dem i datorn någonstans… Nåja, nu kör vi med vårt korttema ”portvinslagrad whisky” – den första av tre bloggposter!

Longrow red 3rd release: 11 YO, fresh port casks, 51,8%

Den här whiskyn har spenderat hela sitt liv i first-fill portfat – ”fresh port casks”, som det står på etiketten. Det handlar om den tredje av hittills fyra whiskies som släppts i serien Longrow red, där Springbank låter sitt rökiga destillat Longrow heltidslagras eller slutlagras på olika slags vinfat. Den här versionen buteljerades 2014 i en upplaga om 9000 flaskor. Någon gång ska jag skriva om den serien och om hur den kom till – det är en rolig historia – men just nu vill jag bara kasta mig ner i denna whisky.

Doft: mineralt, torvigt utan att vara rökigt, till en början; en tråkig ton av ren sprit; efter en tid kommer en ganska stickig doft som av döende brasa; det finns röda frukter och bär med här också, men långt bak. Något ensidig, eller alkostark: jag vill vattna direkt när jag känner denna doft. Efter längre tid i glaset: brasan brötar på i 190 och det är hur rökigt som helst, även om de där minerala tonerna av stenstrand vid havet dominerar. Hårt grillad, bränd fisk; jag gjorde annat i tjugo minuter och satan i gatan vilken härlig utveckling det innebar för denna whisky. Vatten lockar fram oväntade toner av barbecuesås och tabasco, och röken dundrar på än mer och lämnar de mörkare bären någonstans långt bak.

Ja tack, jag tar gärna en dram till av den här.

Smak: inleds mycket fruktigt, med de där röda bären som kommer från portfaten; mineraler en masse; sjögräs (tänk doften av sjögräset på sushi, inte sjögräset på en havsstrand); under allt en smygande mer än mullrande rök. Med vatten: om doften blev brutalare blev smaken bärigare, jag tänker klarbär samt röda och nu även svarta vinbär; en härlig utveckling. Och visst lever röken kvar i allra högsta grad!

Eftersmak: uttorkande, oväntat kraftigt rökig och torvig; väldigt kaxig och härligt elak. Efter en tid, en blandning av matolja och jordgubbar. Det låter galet och är det också, men för mig, riktigt trevligt. Med vatten: mer mineraler, mer sälta; den hårt grillade fisken från doften gör sig påmind, men frågan är om det inte nu är hårt grillat, bränt nötkött, snarare.

Sammanfattning: första gången jag provade den här blev jag faktiskt besviken. Jag gillar den här serien whiskies från Springbank, och tyckte detta var ett exempel på när vinfat ”krockar” med rök. Idag tycker jag mycket mer om den, även om jag inte är helt övertygad. Den kräver tid i glaset, och den kräver vatten. Det tog tid för den att de där klassiska tonerna från Longrow – mineraler i mängder – skulle komma fram.

Jag återkommer inom kort med de båda andra portlagrade whiskyerna jag provade i afton – två intressanta och, helt ärligt, något märkliga kreationer. Slainte, vänner!