Tjeders whisky

Bara whisky

Fem aktuella från Cadenhead’s

Jag hade en förhoppning om att inte hamna efter. Jag sorterade på nytt alla mina samples, ställde dem som kommit från destillerier och importörer i datumordning efter när de skulle släppas, tänkte att nu jävlar ska jag börja prova ikapp, med början på det allra mest aktuella.

Sedan kom Gubbförkylningen Från Helvetet. Jag hann klämma den där 21 YO single casken från Arran under en kort paus i snorandet, sedan kaklades kanalerna återigen stängda av förkylningsgegga. Och nu sitter jag här och snyter mig avsevärt mycket mindre, men smaklökarna vill inte riktigt liksom lira helt, än. Jag är inte utslagen som jag var tills nyligen, bara mest…otränad. Och ligger efter, igen. Hur lösa det? Tja, vi drar väl fem aktuella från den oberoende buteljeraren Cadenhead’s, alla släppta 29 februari, och hoppas på det bästa?

De fem är: Royal Brackla 11 YO, 859 kronor, 46%. Tydligen en Fino sherry cask finish, jag provade alla dessa fem utan att kolla in informationen om dem först. Glen Elgin 13, en Manzanilla sherry cask finish på 46%, 729 kronor. Glenburgie 13, en port cask finish, 46%, 799 kronor. Tamdhu 15, oloroso sherry cask finish, 46%, 969 kronor. Slutligen Enigma 15, en Campbeltown blended malt på 48,2% till det facila priset av 886 kronor (facilt med tanke på de destillerier som finns i Campbeltown och vad femtonårig whisky från dem brukar kosta – här lär det finnas en hel del Kilkerran och Springbank med i mixen, med tanke på de som äger Cadenhead’s). Denna är helt bourbonlagrad.

Här är en av virrarna!

Doft:

Royal Brackla 11: sherryfat, right? Sura hallonremmar, en svag touch av blött gummi. Röda äpplen. Inget vrål, ganska finstämt. Marshmallows. Touchen av gummi är ett minus.

Glen Elgin 13: mild och försiktig. Päronpaj, eller bara kokta päron och pajdeg. Väldigt viskande, närmast anonym.

Glenburgie 13: whoa, linans vrålare! Rejält, som liksom anstår Glenburgie. Läder, eller om det är sådan där svart skoputs man använder på läderskor. Torkade plommon, eller om det är plommonjuice, plommonkoncentrat, plommonmarmelad? Sötlakrits. Läcker!

Tamdhu 15: som en touch av oloroso, om än färgen skriker first-fill och lagring från början torde detta vara en slutlagring. Om man tar sockret ur Coca-cola finns toner av just sådan cola här. Märkligt stum. Minns, dessa noter görs av en man som inte längre är förkyld men vars näsa inte riktigt har väckts till liv än. Jag hittar inte mycket här.

Enigma 15: oj. Efter all sherry innan är denna nästan död för mig. Jag la denna sist på grund av lite högre alkoholhalt men inledningsvis mycket svår att öppna för mig. Antydningar av gröna winegum, försiktigt viskande vanilj.

En som Tjedern icke anbefaller.

Smak:

Royal Brackla 11: en del beska, som det vita på en grapefrukt. Gummitonerna från doften hänger med här en bit bak; det är inte svavelvrål men svavlet besvärar ändå i form av en lite konstig kryddighet och otända tändstickor. En del hallon eller jordgubb där i bakgrunden.

Glen Elgin 13: mycket mer liv här än i doften. Jordig, om det är begripligt: liksom grovhuggen. Pepprig även denna. Och oljig fernissa. Det känns som att destillatet är kraftigt, jag kan inte Glen Elgin men det är en whisky med mycket karaktär.

Glenburgie 13: härligt ”murrig”. Lädret och skoputsen från doften är här, också en djup och mörk fruktighet. Plommon, men vad mer? Jag vet inte, men detta är en härlig och kraftig whisky.

Tamdhu 15: mycket kraft även här, bättre balans än Glenburgien som liksom gick på knockout. Sherryfruktig, men vilka frukter är jag inte i stånd att beskriva. God, bättre än jag hade väntat från den lite anonyma doften.

Enigma 15: mycket bra och mycket mer liv här än i doften. Torkade päron (som om jag har smakat på det, jag bara tänker mig hur det borde bli), även alla sorters ljusa Gott & Blandat du kan tänka dig men med mycket mindre socker i. Inte citron som i frukten, mer som i citrongodis. Syrligt, ljusfruktigt, mycket gott. Magin i refill bourbonfat som inte är döda men inte heller skriker. Detta är whisky au naturel, i smaken överlägset bäst i linan.

Överlägsen i gommen!

Eftersmak:

Royal Brackla 11: mintig, men också överkryddig, som pepparmint. Den här whiskyn är inte för mig.

Glen Elgin 13: mildare än smaken, även denna mintig. Mycket malt. Det är uppenbart att mina smaklökar inte är helt i form, såhär få ord brukar det som ni vet inte bli…!

Glenburgie 13: oljig, mintig – eftersom jag känner mint precis hela tiden är något fortfarande lite galet, lita inte på att alla dessa whiskies är mintiga – och…mörkfruktig. Jag kommer inte djupare än så.

Tamdhu 15: en mild rökpuff, en sådan där som kan komma från faten; söt cigarr; de där mörka frukterna som säger sherryfat och som jag inte kan liksom ”unpack” i afton.

Enigma 15: om doften var anonym och smaken mycket mycket bra är vi tillbaka i det anonyma här. Mild, svag vanilj.

Asgod.

Med vatten: jag provade inte dessa whiskies med vatten.

Poäng: jag är inte förmögen att sätta poäng på dessa whiskies, inte när jag provar fem i en lina och inte kan komma mer på djupet än såhär. Men jag kan rangordna dem efter deras helhet:

  1. Glenburgie.
  2. Enigma.
  3. Tamdhu.
  4. Glen Elgin.
  5. Royal Brackla.

Det är med tvekan jag sätter Glenburgie högst. På en dag då mina smaklökar är på topp känner jag mer doft och smak på en femtonårig bourbonlagrad Campbeltownwhisky än jag gjorde idag, och då skulle sannolikt Enigma kamma hem den här fajten hur lätt som helst. Men ikväll, med dessa smaklökar, vann alltså Glenburgie.

Den sista bilden!

Jag tittar på informationen om dessa whiskies i efterhand och konstaterar som ni redan vet att alla fyra singelmalterna är slutlagringar. Och visst kan man göra en massa med en slutlagring, sätta lite sprätt på ett dött eller småtråkigt fat. Samtidigt är det verkligen ett tidens tecken. Oberoende buteljerare av idag gör knappt längre några fatval: de får tag på fat, och gör något med dem för att kunna buteljera dem. Förutom Royal Brackla är alla dessa habila, köpbara whiskies, absolut. Jag är övertygad om att slutlagringarna gjorde singelmalterna avsevärt bättre – så då var det väl bra att de slutlagrades, på ett plan. Samtidigt får denna lina mig att längta tillbaka till en tid då mer whisky var som Enigma: inte så ekdränkt, inte slutlagrad.

Nummer 1–3 i min rangordning skulle jag alla karakterisera som köpvärda. Den som ikväll kom som nummer 2 är inte omöjligt en riktigt riktigt bra whisky.

*

Denna bloggpost bygger på samples jag erhållit gratis.


Nästa Inlägg

Lämna en kommentar

© 2024 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén