Idag avsmakar vi två aktuella japaner som nyligen släpptes på Systembolaget: Yoichi 10 och Nikka Coffey Malt. Båda tillverkas av företaget Nikka.
Nikka Coffey Malt är en spännande whisky rent produktionstekniskt. När delar av den japanska whiskyindustrin 2021 äntligen gick samman för att fastställa en standard för vad ”japansk whisky” skulle betyda var en av de saker man kom fram till att allt från mäskning till destillering behövde genomföras i Japans för att något skulle få kallas japansk whisky. Nikka var då tydliga med att flera av deras produkter inte föll inom ramen för den nya definitionen. Om jag fattar informationen om Nikka Coffey Malt korrekt är den numera en japansk whisky enligt de nya reglerna, men äldre batcher av whisky är det inte. Detta eftersom man från början tog sprit (råsprit eller whisky?) från Nikkas skotska destilleri Ben Nevis och körde även denna sprit genom sina kolonnpannor på Miyagikyo, i övrigt känt som ett maltdestilleri. Denna sprit blandades med sprit producerad helt på Miyagikyo och gjord på 100% mältat korn. Såhär skriver Nikka på sin hemsida:
This product does not meet all the criteria of ”Japanese whisky” defined by the Japan Spirits & Liqueur Makers Association. […] Coffey Malt is all distilled in Nikka’s Coffey stills, but a part of the old batches in the formula was made from distillates imported from Ben Nevis and then distilled in our Coffey stills as a part of our experiments in the past.
Numera verkar det alltså vara bara Miyagikyo i whiskyn. I Skottland bestämmer pannformen om något är en maltwhisky eller en grainwhisky. Använd 100% mältat korn i en kolonnpanna, och det är inte en maltwhisky längre. Vad jag vet har inte de japanska reglerna samma inflexibla inställning. Nikka Coffey Malt i sina nuvarande batcher torde därför kunna beskrivas som en single malt whisky, även om skottarna skulle kalla den en en single grain.
Jaja säger ni, vi skiter väl i allt det här, hur doftar den och smakar då? (För den minoritet som bara ”nörda loss mer David!” säger jag istället: följ dessa olika länkar för fördjupning: ”Nikka Coffey Malt – resultat av japansk envishet och uppfinningsrikedom” (Sympsion, 2022), ”Nikka Coffey Malt” (Sympsion igen, 2023), ”Modern japansk klassiker” (Sympsion igen och 2023 igen) och en till text från Symposion från 2021 om huruvida denna whisky är en grain- eller maltwhisky. De menar att det är en grainwhisky. Jag sticker alltså ut hakan och påstår att det är en maltwhisky.)
Nikka Coffey Malt
Denna släpptes nyss, den 1 september, och om jag fattat läget rätt kom 4800 flaskor till Sverige. Priset är 700 kronor minus en och alkoholhalten är som vanligt 45%. Då dyker vi ned i glaset då!
Doft: fint somrigt vaniljparfymigt. Päronblom, äppelblom, jasminte. Fint destillat, välbalanserat, snyggt. Tänk typ Glen Grant. Någon karamell också, kanske är det ett möte mellan Werther’s Originals och polkagris.
Smak: tunnare och mindre komplex än doften; detta är mera platt. Lite päron och syrliga godisbitar, kryddor i bakgrunden. Gröna winegum. Det är lite obalanserat mellan någon tjock nästan sirapsliknande sötma och det syrliga. Den känns betydligt yngre i smaken än på doften.
Eftersmak: sockervatten, päron i mängder, jasminte igen – grönt.
Med vatten: mer komplext, mer somrigt, svagt blommiga toner har kommit fram. Fin doft, men avsevärt mildare nu med vatten. En snabb doftning skulle kunna leda till att man säger att allt bara blev svagt eller att denna dog, men det finns mera nu, det bara viskar. Maränger, svagt av choklad, röda äpplen. Fint. Smaken däremot är mest blaskigare och definitivt plattare. Det är som att den blev en grainwhisky och allt som finns är lite försiktig frukt från faten. Även eftersmaken är tunnare och lite pepprig.
Sammanfattning: doften lovar stordåd och känns som en välavvägd maltwhisky, men smak och eftersmak är tunna och saknar komplexitet. Jag minns denna som klart bättre. Svajar den i batcherna eller är det jag som är på lite surt humör? 81 poäng.
Yoichi 10 YO: återkomsten
Yoichi 10 drogs liksom en hel drös åldersbestämd japansk whisky tillbaka 2015, och fick drösar med folk att hamstra och hoppas på prisökningar. Yoichis åldersbestämda whiskies från 10 till 20 YO har sedan skjutit rejält i höjden prismässigt. När de så 2022 var tillbaka med att kunna lansera sin tioåring igen var de förstås tvungna att se till att designen var en annan, så att alla som fortsatt bunkra gamla batcher ska kunna se skillnad på den tidens Yoichi och de nya.
Jag har provat äldre versioner av Yoichi 10 flera gånger och alltid tyckt ungefär jaha, jaja, det var väl bra, men aldrig jösses vad bra. Vid en blindprovning 2019 på en batch buteljerad omkring 2014 satte jag mycket låga 78 poäng och var förvånad över facit. Andra batcher minns jag som sådär en 84–85 poäng kanske.
Den 24 augusti släpptes genom Symposion 148 flaskor av den nya batchen. Priset, 1549 kronor, är lägre än vad äldre batcher av Yoichi 10 går för på auktioner. ”Whisky”entusiaster i Sverige (jag misstänker starkt: villsäljaflaskandyrareentusiaster) bänkade sig framför sina datorer och flaskorna tog slut innan Systembolagets server hann nysa ”Yoichi!”.
Så, med tanke på att bara ungefär var hundrade flaska av denna batch lär öppnas före år 2030, hur smakar då den nya Yoichi 10?
Doft: bredvid Nikka Coffey Malt är det här typ Octomore, men låt oss inte luras av själva jämförelsen. Lite oljig, markerat rökig och liksom tung i doften. Läder och en blandning av tobak och halvmörk choklad. Bredvid en Islaywhisky tror jag denna rökighet är försiktig. Det känns mer torvigt än rökigt om jag är begriplig. Också en härlig ton av diesel(motor) och en del stall. Härligt oborstat fult.
Ny design på etikett och även kartongen – så att ingen som sitter på sin gamla Yoichi 10 ska bli skräckslagen.
Smak: tydliga fenoler: smuts, läder i massor, motorolja, grillsås, svårbestämbar smutsrök. Jag minns denna som relativt snäll med en viss rökighet men alltså tjenare, det här är ju rena rama Lagavulinstilen. Ja, jag hade definitivt gissat Lagavulin blint på den här smaken. Det är det cirka bästa betyg en rökig whisky kan få i min bok. Lakrits.
Eftersmak: tjärpastiller, chilipeppar, och en smak som är som när man tittar på när asfaltsläggare ligger i som mest. Bitter apelsinmarmelad långt bak. Och tobak. Alltså jävlar vad gott.
Med vatten: snällare men också mer medicinalt. Lakrits och doften av varm häst möter sjukhuskorridor å ena sidan, å andra sidan anar jag äpplen mitt i allt. Smaken är inledningsvis mildare (äpple, till och med äppelkaka kommer fram med både kola och vanlig) men en rejäl rökighet utvecklas snabbt i munnen, och det är oerhört kryddigt, nästan skrikigt pepprigt. Eftersmaken är på chili, jord och hårdgrillat nötkött, med tydlig rök. Läckert fult.
Sammanfattning: igen, något måste ha hänt sedan sist eller så är mitt minne helt keff. Visst var väl ändå gamla Yoichi 10 en ganska snäll rökare, inte som Highland Park 10 men som en korsning mellan den och typ Bowmore? Det här är Lagavulin. Vilket förstås betyder att det är riktigt bra. 86 poäng, kanske 87, det var länge sedan jag skrev smaknoter och jag känner mig lite ringrostigt osäker på poängen. Jättemaffig whisky.
*
Denna bloggpost bygger på samples jag erhållit gratis.
