Long time no bloggpost! Fyra aktuella whiskies som tillsammans låter som en Bellmanvits. Asch vi kastar oss väl rätt in i smaknoterna va?
Hazelburn 21 (2022 release)
Den här buteljeringen ligger på 46% och utgåvan är på 3600 flaskor. 60 flaskor har kommit till Sverige. Den är lagrad till 70% på sherryfat och 30% på bourbonfat. Priset är 2458 kronor. Den släpps idag (när jag lägger upp denna bloggpost, jag sitter inte torsdag morgon och tutar virre precis).
Doft: aldrig att Springbank använt first-fillfat här. Det är så mjukt och stilla och finstämt, men fortfarande kraftigt. Smält mjölkchokladkaka. Länge bak, doften av godisar som ska försöka föreställa skogsbär. Fernissa och något dyrt träslag som drar åt rökelse / parfym i doften. Toner av kåda också. Helt. Underbart.
Smak: mer tryck här, en härlig frukt- och bärblandning inleder. Följer sedan en hel del kryddor från eken, även faktiskt viss pepprighet. Håll kvar och mild kakao blandas med bergamottolja och jasmin (eller jasminte?). Härlig viskande fruktighet under de lite oljigare tonerna, men jag kan inte identifiera dem: äpple och en apelsinighet som väl närmast är apelsinblom? Gott men inte på samma nivå som doften.
Eftersmak: mildare kryddighet, och kanske för första gången i en whisky för mig: lagerblad. Oväntad ettrighet trots allt.
Med vatten: jag hann liksom aldrig vattna innan samplet tog slut… Himla sorry asså!
Sammanfattning: en doft att döda för. Jag har ett tag, vet inte hur länge, tyckt att Hazelburn är Springbanks bästa destillat. Nu när precis hela världen verkar springa besinningslöst efter just Springbank är det en stilla tröst för mig att Hazelburn fortfarande är relativt sett underskattat: som ett område av destilleriets fantastiska produktion som ännu inte täckts av snyltande gamar med flipperintentioner. Jag köpte en gång den första Hazelburn 21, en single cask. Den var totalt galet magiskt bra. Den här whiskyn är mer…god. Doften lovar 90 men jag landar snarare på en 86, 87 poäng. Vi säger 86. Det är inte illa alls!
Hazelburn 15 YO Sherry wood
Den här whiskyn ligger på 54,2% och är till 100% lagrad på oloroso sherryfat. Priset är 970 kronor. Utgåvan är på 9000 flaskor varav hela 540 flaskor når oss i Sverige. Tidigare utgåvor har ofta varit rejält bra, i åldrarna 13–14 år.
Doft: ah, underbart. Fikonmarmelad, mosade russin, nyinsmorda dyra läderskor. Någon form av Colaläsk som inte är Coca-Cola, detta är liksom djupare, kraftigare. Det finns också något här som jag vill kalla kalksten. Och en härligt besk lite elak ton som jag inte kan beskriva. Det är som världens verkligen minsta touch av något i stil med terpentin eller ett kraftigt lim eller Salubrin – en härlig motvalls ton mitt i sherrybomberiet. Brutalt bra doft.
Smak: Kanske något obalanserad och spretig på fatstyrka inledningsvis men nästan allt från doften finns här. Och mycket mer av kakao och apelsin. Håll kvar i munnen och den vattnar gradvis ned sig till en rejält härlig och kraftig whisky, svagt oljig och kraftigt influerad av sherryfaten. Mycket fikon, även toner av kaffe.
Eftersmak: Den lite elaka tonen från doften är här närmast det vita på en grapefrukt. Men här finns framför allt rejält med chokladmousse. Härligt.
Med vatten: de mörka frukterna blir färskare och kraftigare och colatonerna blir klockrent sådana där godiscolaflaskor. Ännu bättre än ovattnat. Smaken är också den betydligt bättre med lite vatten, liksom sherrymurrig: kaffe choklad och mörka frukter, what’s not to love? Eftersmaken är mer balanserad och funkar nog bättre såhär för de flesta – jag gillade dock det lite elaka i tidigare eftersmaken…
Sammanfattning: alltså, en riktig fullträff. Något så ovanligt som en Hazelburn som är en sherrybomb som nog hade fått mig att dra till med GlenDronach blint. 88 poäng.
Två Hazelburn helt utan rök – ovanligt, jag brukar hitta röktouch i nästan all Hazelburn! Onwards and upwards: mot Japan!
Mars Tsunuki 2022 edition
Tsunuki är ett destilleri som företaget Hombo Shuzo byggde och drog igång 2016. Destilleriet omnämns också som Mars Tsunuki. Denna NAS-whisky kan teoretiskt vara sex år men är väl sannolikt snarare runt en fyra, kanske fem år. Upplagan är galet stor, 35800 flaskor. Man måste älska dem för att de är explicita med det antalet, det borde skotska whiskyproducenter vara oftare när upplagorna är över säg 6000 flaskor. Denna whisky är onekligen rätt dyr, 1649 kronor, för en så ung whisky. Den aldrig döda hypen kring Japan är väl förklaringen, får en anta. Whiskyn är buteljerad på 50%.
Doft: ruggigt imponerande. Såhär ung whisky behöver gå på kraft och det gör den verkligen. Visst finns här ungdomstoner men de fungerar jättebra med allt annat i whiskyn. Lite smuts långt bak, toner av apelsin som är lite åt bitter engelsk apelsinmarmelad-hållet. Och så de där kraftiga tonerna av malt – av sädesslag – som är så tacksamma att känna i whisky. Orökig och kraftig stil. Eller, inte helt orökig, nog finns här rök en bit under alltihopa?
Smak: jo nog finns det lite rök här alltid – den ligger där under och viskar, bara. Även i smaken härlig, rak, ärlig whisky. Maltig, nästan brödig stil. Faktiskt lite samma kraftiga smak av råvarorna som man kan känna i champagne, som märkligt nog är det närmaste jag associerar till här. Detta är inte mångfacetterat men väldigt välgjort utan att vara stiligt och tråkigt.
Eftersmak: maltsötma möter svaga röktoner. Lite anis. Fascinerande brist på det som så många andra satsar stort på, frukt – det är som att Tsunuki vill göra whisky som smakar av råvarorna.
Med vatten: alltså, jättebra. Om något ännu brödigare. Kanske att någon svagt blommig ton har tillkommit också. Smaken är renare än tidigare och har fått lite päron och ingefära i mixen. Det kan omöjligt vara så ung som den är, det här är ju fånigt. Eftersmaken har fortfarande anis och en del svagt mullrande rökslöjor.
Sammanfattning: om jag satte poäng i relation till ålder skulle den här ha över 90 poäng. Men om man bara bedömer den som en whisky i sig själv då? Ja alltså, jag sätter hela 87 poäng. Helt galet.
Åter till Campbeltown!
Longrow Peated 46%
Longrow är som bekant Springbanks rökiga recept. Den här släpptes för någon vecka sedan och hela 3000 flaskor kom till Sverige. Det handlar om en NAS och priset är 600 kronor minus en.
Doft: underbart liksom fulrökig. Asfalt, vedbrasa och stänk av vitpeppar. Nötkött – tänk när du precis sänker ned köttbiten i en brännhet panna. Havsstrand med inslag av det där lite unkna och ruttna som havsvatten ibland kan föra med sig.
Smak: inte alls lika rökigt, faktiskt: den finns där men längre fram ligger stearin, vaniljkakor och grädde. Om doften är härligt smutsful är smaken oväntat balanserad och ganska mild.
Eftersmak: här kommer torven igen: oljig, nästan åt tjärahållet. Spearmint och lite ingefära.
Med vatten, lite kort: mer sjögräs och mer oliver. En redan spretig och smutsig doft spretar lite till nu, läckert. Smaken är något oljigare och smutsigare än tidigt, mer i linje med doften. Eftersmaken har däremot mildrats: nu hittar jag något så oväntat som inlagda päron här.
Sammanfattning: en bra, tydligt ung rak rökare. Don’t get me wrong, det är bra. Men: i genren ”ung rökwhisky” är det oerhört svårt att konkurrera med Islaydestillerierna. Caol ila i den här åldern (som jag då tänker mig är väl runt en 7–8 år kanske) är faktiskt helt överlägsen detta. Men visst är det gott! 83 poäng.
En bra lina med hög lägstanivå!
*
Denna bloggpost bygger på samples jag erhållit gratis.
