I glaset, en whisky som provades blint och som visade sig vara en 11 YO Croftengea. Innan vi kör noterna, vad är då Croftengea? Jo, sprit kokad på hårt rökt malt på 50 ppm på destilleriet Loch Lomond. De där lite tossiga pannorna som de numera kallar straight neck pot stills används för Croftengea och man har vida men ganska höga skärningspunkter trots den rökiga malten: från försprit till hjärta redan vid 80%, från hjärta till eftersprit så högt som 65%.
Om mycket av det där är grekiska räcker följande beskrivning: rökig sprit från Loch Lomond. Efter att Loch Lomond fick nya ägare 2014 drog de ned på att använda alla sina konstiga olika namn för alla sina konstiga olika maltdestillat de kokar i alla sina konstiga olika pannor, dessa namn som hamnat i så många whiskyquizar: Inchfad, Inchmoan, Inchmurrin, Craiglodge, Rhosdhu… Den här spriten kokades 2007, före det nya ägarskapet. Spriten hamnade på ett bourbonfat med numret 4368 och buteljerades 2018 av den oberoende buteljeraren Jack Wiebers whisky world på en styrka av 53,5%. Fatet gav 220 flaskor.
Om detta visste jag alltså ingenting när jag provade whiskyn.
Doft: ”dold” rök, läder, lite svårfångade liksom grövre toner av stall. Ganska fulsmustig, och övermogen/lätt ruttnande apelsin. De där stalltonerna är något åt nylagd koblaja, faktiskt – och jag kan inte bestämma mig för om jag gillar det eller inte, men jag lutar åt att det är lite omoget, detta. Det är som att detta är gjort på rökt malt, men att det rökiga inte riktigt har slagit igenom på doften.
Något Croftengea distillery existerar icke, däremot ett destillat med namnet Croftengea. Men bortom det: skitsnygg etikett ju! Bild från The whisky exchange.
Smak: som jag misstänkte, betydligt rökigare än doften; en del lite neutral olja, säg matolja; en hel del torv; läder, sot och stall (men svagare än i doften). Inte Islay, tror jag. Den känns relativt ung.
Eftersmak: ordentligt rökig inledningsvis, både rök och liksom tjockt torvig: asfalt möter bränd jord och doften av otända grillkol; övergår i vitmossa, chokladmousse på mörk choklad, men här finns också (ingefärs?)päron med i mixen. Som sagt, ganska ungt. Alkoholhalten är jättesvår att gissa på denna, men torde vara runt 50%, kanske högre.
Med vatten: oj. Ja, detta är nog rätt ungt, tar fram de där liksom lite ”feinty” tonerna, de grövre dofterna som kommer sent i destilleringen, som gammalt läder, lite svettig häst och komocka. En aning av grapefrukt. En lite väl ung Lagavulin? Nej, alldeles för lite rök för det. Smaken är vaniljigare nu, ganska mycket så, och har också både de grövre tonerna från doften och en kraftigare syra. Detta är lite väl disparat för min smak, det är helt enkelt för ungt. Eftersmaken bjuder på spearmint, stall och läder. Något ensidig.
Sammanfattning: detta är en lite för ung whisky, är min spontana tanke. Den är ”häftigare än god”, så att säga. Känns som aktiva fat, first-fill. Nu gissade jag ju just Älv på sample 2 så kan detta verkligen vara Timmer? [sample 2 av flera skickade från samma person avser detta] Nej, det är för grovt för High Coast, för smutsigt. Jag tycker denna saknar…finess, är väl ordet jag söker. Behöver mer tid i fatet. Sådär en 79 poäng kanske?
Tankar vid facit, såhär fyra år efteråt: tycker jag var rätt bra ute med mina tankar här ändå!
*
Denna bloggpost bygger på ett sample från Peter Lundevall. Tack Peter. Mer ball att prova än god!
