Vad händer när två välkända män i whiskybranschen slår sina kloka huvuden ihop? Sex whiskies med de kanske fulaste etiketterna i världshistorien händer. Och snart är de på ett antal webbsläpp nära dig. Ungefär en 57 flarror av varje om jag minns rätt.
David Stirk är känd som mannen bakom den oberoende buteljerarfirman Creative whisky company, som han sålde av för ett par år sedan. Mark Watt är främst känd för sina många år på Cadenhead’s, och för att helt nyligen ha startat en ny oberoende buteljerarfirma ihop med sin fru Kate som också arbetat i whiskybranschen sedan länge länge – Watt whisky.
Nu har David och Mark gått ihop och valt tre fat var och som synes satt tossiga kossor på etiketterna. Kanske är detta en one-off, kanske kommer de släppa flera saker tillsammans framöver. Tack vare Svenska Eldvatten som samarbetat mycket med Stirk tidigare är Sverige ett av de få länder där dessa single casks kommer säljas. Serien får distribution i UK, Japan, Nederländerna och Sverige.
Snorfula flaskor! Nästan så fula att de blir roliga igen, om ni frågar mig.
Svenska Eldvatten ordnade med en Zoomprovning med David och Mark. Ruggigt trevligt, detta är uppenbart två personer som verkligen kan konsten att hålla låda på både intressanta och underhållande sätt. Jag hade kunnat bara stanna vid den här var god och den här var mindre god. Men som Max Weber påpekat fungerar den protestantiska etiken väl i samklang med kapitalismens anda, så med Luther bakom ryggen var det mig förstås omöjligt att bara sitta och njuta. Jag provade därför och skrev smaknoter för fulla muggar medan Mark och David pratade på under provningen.
Noterna nedan är rudimentära, och särskilt de med vattning. Jag gillar egentligen inte att prova whiskies såhär i stora gäng, jag vill analysera dem en och en. Mina smaklökar förvirras storligen av att prova flera bredvid varandra. Det gör att analysen är mindre djup, och att poängsättningen är rätt ordentligt godtycklig. Ja, och så det där med att prova whisky medan det pratas massor i hörlurarna också, förstås. Ta det för vad det är, det här är vad jag skrev:
I. 32-årig single grain
Doft: ”silke” tänker jag, vad nu det doftar; försiktig och fin vanilj. Mild och med en del milda kryddor i botten. Skumbanan.
Smak: mild, skumbanangodis och svag kolasås. Efter en stund i munnen kommer rejält med kryddor.
Eftersmak: spearmint, salt smör. Äppelskal.
Med vatten: oändligt mycket bättre nu, det är som att vattnet suddar ut slutlagringen och det blir mer ”clean” grainwhisky. Hoppar upp två hela poäng med vatten, var på 83 innan.
Sammanfattning: najs och så, men jag har provat många andra äldre grainwhiskies som varit klart bättre. Helt klart gott och så, men inget fantastiskt för min del. Höftning poäng någonstans typ 85.
Detta var Invergordon 1988, 32 år, slutlagrad på ex-brandy butt, 50,1%. Släpps på Systembolaget 9/12 till det facila priset av 1095 kronor. Det finns de som inte tokpungslår kunderna med priser. I whiskybase här, och såhär mycket juver får du om du köper en:
II. 27 YO blended whisky.
Doft: svårbestämbar mycket god doft, fantastiskt välbalanserad. Honung, svagt av russin. Svagt av stearin. Det där läget när whisky är gammal och doftar jättegott och allting viskar.
Smak: mer rejäla sherrytoner här. Otroligt mycket honung. Svagt av russin, smör, milt gröna toner. Mycket gott.
Eftersmak: milt gräsig; svarta vinbär; mynta.
Med vatten: fortsatt så välbalanserad, välintegrerad, och ändå karaktärsfull. Jättegott.
Sammanfattning: helt suverän blended whisky. Detta är så välbalanserat och ändå inte alls dominerat av fatet. På en mycket grov höftning 89 poäng eller så. Riktigt riktigt bra.
Detta var en 27 YO blended från en single cask (refill sherry butt) som sannolikt vattnats ned före slutlagring eftersom fatstyrkan var så låg som 42,1%. En riktigt high-class blended whisky. David och Mark visste inte om den var som det heter blended at birth, alltså från när fatet fylldes för 27 år sedan, eller om det gjorts senare. Denna whisky släpps på Systembolaget den 9/12 till det facila priset av 895 kronor.
Här är den i whiskybase, och här är kossan förlåt jag menar flaskan:
III. Croftengea 13 YO.
Doft: wow, nu snackar vi. Fantastisk blandning av rent och frukt och smuts/röktouch. Inte så mycket rök eller ens torv, utan mer…jord? Massor av päron, även äppelpaj. Mycket mycket bra doft.
Smak: underbar kombo av rent fruktiga inslag och svag smuts i botten. Tänk typ sotade ingefärspäron, om sådant skulle finnas. Med tid i munnen tydligt smutsigare och torvigare.
Eftersmak: fruktgodis och kanderad frukt. Härligt mild cigarrök i slutet.
Med vatten: röken och torven backar rejält. Så mycket karaktär trots den kraftiga fruktigheten.
Sammanfattning: whisky som är bra på riktigt. Kanske typ 88 poäng? Eller högre? Tror nog denna är bäst av de tre hittills, eller har mer punch än tvåan. Av alla sex är nummer 2 och 3 överlägsna för mig. Kanske att trean är bäst utan eftertanke, men tvåan har mer djup vid mer eftertänksam provning.
Croftengea, för den som inte är hemma detta ovanliga destillat, är en av många rökiga whiskystilar som görs på det mångsidiga destilleriet Loch Lomond. Denna whisky kom från en refill hogshead, alkoholhalten är 52,2%, och det var långt ifrån bara jag som hade denna på topp 2 eller topp 3 under provningen. En riktigt bra whisky. Här är den i whiskybase. Den släpps på bolaget den 25/11 och priset är 895 kronor. Med denna får du en kossa som hoppar glädjeskutt tydligen:
IV. 12 YO Macduff.
Doft: bärig, mörkfruktig, men utan att det vrålar. Farinsocker.
Smak: ganska tung sherry men torde inte vara first fill; honung, svarta vinbär, varm stearin. Rumsvarmt kött eller torkat kött. Fin sherrylagring.
Eftersmak: svårbestämbar på denna styrka, ganska rivig, myntan har blivit spearmint/rejält med minttuggummi.
Med vatten: fortfarande najs, snygg, balanserad.
Sammanfattning: jag är på typ 85–86. En schysst whisky, absolut.
Här är den i whiskybase. Den kommer på Systembolaget 2/12 till priset 895 kronor. Tröttnat på kor? Icke då, många kvar, vi är bara halvvägs. Le Rosa le!
V. 12 YO Caol ila STR barrique.
Doft: nu är det rök minsann. Lite märkligt metallisk. Torv och rök, absolut, och en otänd grill. Najs, men lite unken och den metalliska järntonen lirar inte för mig.
Smak: bättre; saltstänk, metallisk rök; grillad eller rökt riktigt oljig fisk; härlig rökighet i botten. Mycket bättre än doften. Hänger inte ihop riktigt men på ett bra sätt.
Eftersmak: hallonremmar och rökt oljig fisk; viss rök.
Med vatten: det metalliska backar, tack för det. Smaken är riktigt najs nu! Eftersmaken härligt liksom lerig, havig, sjögräsig, nästan som en Longrow.
Sammanfattning: mjae…klart minst bra av de sex i min bok. Typ 81 poäng före vattning, 83 efter vattning (igen, poängen är höftade när jag provar så många bredvid varandra). Det betyder sammanräknat 82 poäng.
Detta var en Caol ila slutlagrad i en STR barrique (eller var det heltidslagrad? Det tror jag inte. Varken smak eller färg pekar på annat än en slutlagring) på 54,1%. STR? Barrique? Well, ta ett nytt rödvinsfat, skala av lite av insidan av fatet, rosta, kola, och du har STR: shaved, toasted, re-charred. Totalt ologiskt eftersom rödvinsfat i princip aldrig har kolats och därför inte kan bli re-charred, men men. En barrique är en vanlig fatstorlek i vinbranschen, på 225 liter, vilket gör att den ligger precis mellan en barrel (200 liter) och en hogshead (250 liter). Cred till Stirk och Watt som skriver barrique – i Skottland kallas dessa nästan alltid bara oegentligt för hogsheads.
Väldigt många andra under provningen var synnerligen förtjusta i denna whisky, så kanske jag som hade en dålig rökafton; Caol ila brukar annars liksom lira för mig.
Här är den i whiskybase. Denna kommer på Systembolaget den 2/12 och kostar 895 kronor. Ni kan det här vid det här laget, såhär ofattbart ful är den:
VI. 13 YO Caol ila.
Doft: tydligt stängd rökighet, hallonremmar, återhållen smuts. En doft som känns som att den kan braka loss i rökighet med lite vatten. Avsevärt bättre än Whisky 5.
Smak: mjae, det är något med rök och mig idag. Sur rök, hallonremmar, lite gummistövel.
Eftersmak: bättre: smutsig rök, varm dieselmotor, mycket torv. Klart bättre än smaken.
Med vatten: inte bättre.
Sammanfattning: Jag är någonstans runt 82 poäng eller så, kanske 83. Caol ila brukar imponera på mig, men de elektriska Coo-Caol ila lirade inte alls tydligen.
Denna whisky var lagrad på portvinsfat – en hogshead, inte en port pipe – och ligger på 50.9%. Här är den i whiskybase. Den släpps på Systembolaget 25/11 och priset är 895 kronor. Såhär ser den ut:
Sammanfattningsvis…
Många datum, många whiskies, många priser. Såhär tycker jag:
| Whisky | Släpps | Pris SEK | Köprekommendation enligt Tjedern |
| Invergordon 32 YO | 9/12 | 1095 | Köp. |
| Blended 27 YO | 9/12 | 895 | Köp!! |
| Croftengea 13 YO | 25/11 | 895 | Köp!!! |
| Macduff 12 YO | 2/12 | 895 | Kan köpas. |
| Caol ila 12 YO STR | 2/12 | 895 | För mig nej men många andra gillade den så köp den ni. |
| Caol ila 13 YO Port | 25/11 | 895 | För mig nej. |
*
Denna roman bygger på samples jag erhållit gratis. Ett särskilt tack till David Stirk och Mark Watt för en väldigt trevlig afton igår kväll, och några helt fantastiska one-liners. Jag bjuder på den bästa: när Watt tyckte branschen håller på för mycket med bling-bling och boxar till whisky och om dessa alltför stora trälådor sa att de var meningslösa ”because there are only so many hamsters you can bury”.
Till sist: jag älskar faktiskt den här designen på etiketterna. Genom detta tilltag hoppas jag att herrarna Stirk och Watt har gjort buteljerna nästan oflippbara.
