Jag minns inte riktigt hur detta sample kom i min ägo. Jag har skrivit att den kommer från en Björn M, men hittar inget om denna i messenger. Bytte vi grejer, Björn? Fick jag bara denna men kontrade med något? Hur som, tack. Det är inte varje dag en får möjlighet att prova Bunnahabhain som lades på fat 1968: fyra år innan jag föddes.
Detta är en single cask i serien Liquid Sun, som en lätt kan missta för en oberoende buteljerare i sin egen rätt. Det rör sig i själva verket om en serie whiskies som ges (gavs, vad det verkar) ut av den välrennomerade tyska oberoende buteljeraren The Whisky Agency.
Fatet, ett refill sherryfat som måste ha varit en butt, buteljerades 2011 och utgåvan är på 267 flaskor. Alkoholhalten är 46,5%. Här har du länk till whiskybase. Sannolikheten att man splittade fatet med The Whiskyman är hysteriskt hög – en utgåva på 43-årig Bunna på 120 flaskor på exakt samma alkoholhalt och buteljerad samma år i samma ålder finnes nämligen.
Okej, då kör vi då!
Doft: kryddorna kommer först, vaniljen sedan. Om jag säger lösningsmedel/nagellack låter det illa, men det är varken det eller terpentin, det är…som nagellack, men liksom lugnare. Det finns en blommighet i denna whisky också, en bit bak, som förvånar en som inte varit med på whiskytåget längre än en kanske tio år. Som rosor med sommaräng. Det är som den lättaste touch, men inte något jag associerar med Bunnahabhain alls. Nu kan jag ju inte påstå att jag vet hur en 43 YO whisky ska förväntas dofta, men detta doftar mindre än jag trodde.
Smak: så lätt i gommen, och så fin: torkad ananas, nybakt vitt bröd, ljus melon. Efter ett tag kommer en lite besvärande kryddighet, men det passerar. Ljust bröd återkommer; mullrande djupa kryddor (lagerblad och ja vad?); dyr, ohumlad hantverkslager; mango, physalis, torkad mango.
Eftersmak: väldigt kort, stum. En härlig stilla fruktighet (verkligen fruktsallad här) och en svag, svag vanilj hänger kvar med en puff av lite oljig torvighet jag inte alls kände innan. Oväntat.
Med vatten (liiiiiiiten skvätt, vatten i gammal whisky är ett vågspel): doften blir större, något blommigare. Smaken får som väntat lite mer tanniner (ekbeska), men inte mycket mer. Eftersmaken är lite ettrigare nu, mer kryddvrålig. Nej, denna skulle man inte vattna, ens det minsta lilla. Inte konstigt, såhär gammal whisky kan gå lite hur som med vatten.
Sammanfattning: en sådan där whisky som är grymt häftig att ha provat, men som inte lever upp till de högt ställda förväntningarna. Jag hade trott att jag skulle sväva på små rosa, men detta är mer som en god whisky – för de som bryr sig om poäng, det där spannet av ”över 84 under 87” där mycket av det som avgör om man vill köpa en flaska är priset. Och tro mig, en Bunna lagd på fat 1968 med en ålder på 43 år kommer kosta dig skjortan. Det kommer inte smaka lika bra som det kostade dig. Detta är gott, men inte tillnärmelsevis så gott som priset.
