Efter att det slumpade sig så att det bidde fyra bloggposter på raken med Islaywhisky på denna blogg fick jag en idé: vi kör Islaywhisky resten av månaden. Sagt och gjort!
Jag kallade länge Bunnahabhain för Islays bästa destilleri, till mina mer rökskadade vänners frustration. Jag tycker fortfarande att det är ett galet underskattat destilleri i jämförelse med de traditionella rökkungarna på öns sydkust, de som ibland kallas Kildaltondestillerierna: Ardbeg, Lagavulin och Laphroaig. Men jag vet inte om jag håller Bunnahabhain högre än de där större namnen, längre. Inte för att jag ändrat preferenser eller deras whiskies förändrats; det är nog bara jag som som person inte förblivit lika styvnackat motvalls. Om ALLA älskar destilleri A B eller C blir jag gärna så att jag liksom måste tycka att nähädu, destilleri D och E är minsann bättre. Jag älskar Bunna, absolut, och jag tycker fortfarande de är galet underskattade. Men bättre än Lagavulin? Bättre än Ardbeg om man borträknar de senaste årens NAS-are? Mja, nä.
Idag i glaset, en single cask från den oberoende buteljeraren Duncan Taylor i deras serie Dimensions. 24 YO, lagd på fat 1989 och buteljerad 2013, alkoholstyrka 49,2%. Fatet gav 216 flaskor och fatnumret var 5666. Länk till whiskybase här.
Jag har provat, eller smakat, denna whisky förr, sådär en 2014 eller så när jag köpte min flaska och samplade bort det mesta. (Det här, förstår ni kära barn, var på den tiden för länge sedan, när en vanlig människa utan sinnessjukt hög lön hade råd att köpa en 24 YO single cask från Islay från en välrenommerad oberoende buteljerare utan att det kostade hen som en mindre skönhetsoperation.) Jag köpte den sannolikt från Master of Malt, men har inte skrivit upp vad den kostade då, back in the day. Då kör vi!
Doft: (fuktig?) vitmossa och granskog. Underbart mild vanilj. Torkade äpplen, ljusa kex. Jag tycker det finns en svag metallisk ton här, typ aluminium, men det kan vara jag som inbillar mig för att jag vet vad jag provar och jag ofta hittar metalliska toner i Bunna.
Smak: päron, maltsötma, mild vanilj. Härligt komplexitet efter en tid i munnen – torrt gräs, en aning av torv, torkad ananas (eller aprikos?), torkade ängsblommor som blivit lite dammiga. En del kryddor, typ torkad oregano och basilika, långt bak.
Eftersmak: förvånande blommigt fruktig inledning, med fläder, ängsblommor, harsyra, äpple, aprikos. Ändå är denna whisky inte på något sätt så mild eller liksom mjäkig som noterna låter, utan det finns det som vinfolk kallar kropp här: en kraftigt maltig ton, inte minst. Mandariner. En smutsig ton, och lakrits. Det här är gott, visst, men i dessa tider 2019 när 24 YO inte längre är en vanlig ålder för en whisky utan mer exceptionellt är det inte alls spekatakulärt, utan en habil, bra whisky. Framför allt eftersmaken levererar.
Med vatten (försiktigt eftersom detta är +20 år): svagt blommigare (fläder), svagt av läder, någon lite smutsig citruston har tillkommit. Härlig utveckling med vatten. Smaken är underbar nu, den där kraftiga maltigheten som är så svår att beskriva annat än som maltig lirar perfekt mot de mildare, försiktiga frukttonerna. Kanske att gröna winegum tillkommit. Eftersmaken har dessvärre tappat mot hur den var ovattnad, är nu mer allmänt maltig, en del gräs, frukterna och blommigheten har backat.
Sammanfattning: en bra whisky, bitar av den är skitbra, andra mer bara bra. Sådär en 85, 86 poäng, vilket i min bok är ett bra och högt betyg.
