Bokrecension: Ian Buxton, Whiskies galore

Jag läser väldigt mycket whiskyböcker. Dock tar jag mig nästan aldrig tid att sammanfatta mina intryck. Kanske att det kan bli någon liten bättring på det under 2019. Så, för första gången någonsin på denna blogg: en bokrecension!

Ian Buxton har skrivit en ny bok. I Whiskies galore: A personal journey (of sorts, and a sort of journey) around Scotland’s Island distilleries åker han på island hopping i Skottland: reser runt och besöker samtliga Skottlands whiskydestillerier som ligger på öar. Resultatet är underbart läsvärt och faktiskt häpnadsväckande bra, på flera plan. Buxton har lyckats med konststycket att skriva den roligaste whiskybok jag har läst. Recension av tweetlängd vore därför: köp denna bok, den är bra. Den kostar en hundring: i princip gratis, alltså.

Boken är bra av flera anledningar. Vi börjar med de mest kritiska, nämligen vad boken hade kunnat vara men vad den inte är. Det hade kunnat bli ytterligare en bok som berättar lite skrönor och roliga stories blandat med detaljer om skillnaderna på pannorna i gamla och nya Caol ila före och efter 1974. Det hade kunnat pratas massor om jäsningstider och storleken på jäskar, skärningspunkter och vinklar på lyne arms. Buxton håller sådant långt ifrån sin skildring. Vill man ha just sådan nördinformation får man läsa annat, till exempel den alltid så läsvärda Malt whisky yearbook. Buxton skriver om destillerierna, deras historia, och om hur det känns att besöka dem. Han skriver också mycket insatt om dem i relation till den skotska whiskybranschen och till olika ägargrupper. Det finns absolut gott om saker även för nördar i denna bok, men då handlar det mer om ett perspektiv på whiskybranschen än på hur mäsktunnan ser ut. Helt plötsligt kan han vika ut i en flera sidor lång, mycket insatt diskussion om kornsorter. Så ja, detta är mer än bara en reseskildring. Det hela varvas med egna minnen och berättelser ur Buxtons långa yrkesverksamma liv inom branschen. Allt är skrivet i en lättflytande prosa som gör läsningen till en lång, utdragen njutning.

Ibland önskar jag som läsare att han kunde göra flera sådana utvikningar som den om kornsorter. Han nämner helt kort att storyn om att de som producerade Porteuskvarnar som var så bra att företaget gick i konkurs eftersom de aldrig behövde lagas inte riktigt är sann, men förstår att branschen berättar den storyn eftersom den är så snygg. MEN HUR VAR DET DÅ? vill jag gasta. Men det är okej, eftersom allt som följer nästan utan undantag är intressant, roligt, extremt kunnigt och väldigt välskrivet.

Framför allt hade detta kunnat bli en branschprodukt. Buxton har flera gånger om gladeligen lånat ut sin onekliga skrivartalang till olika ägargrupper. Ni vet, när en ägargrupp behöver få sin eller ett av sina destilleriers historik skriven. Man hyr in en nisse som skriver en på det stora helt okritisk historik som sedan används för att marknadsföra varumärket. Personer som skriver sådana böcker, gärna flera gånger om (Ian Buxton är en, Neil Wilson en annan) förlorar i mina ögon en hel del i trovärdighet. Är skrivandet betalt direkt av branschen och produkten används för att marknadsföra ett visst varumärke har gränsen mellan whiskyskribent och bransch inte bara utsuddats, utan förintats. Buxton har skrivit flera verk om whiskyns historia och även gett ut en del äldre skrifter om whisky i nytryck. Han är alltid läsvärd och skicklig. Ibland har jag dock alltså känt att hans alster ligger lite väl nära branschen. För vissa av sina verk har han väldigt tydligt varit en ”pen for hire”. Sådana bör en läsa med mycket stor portion försiktighet.

Buxton har också själv arbetat i branschen, bland annat på det gigantiska whiskyföretaget Robertson & Baxter, och som oberoende konsult. Han är alltså mycket djupt insyltad i whiskybranschen och långt ifrån en oberoende röst. Det märks som vi ska se nedan i boken, men det hade kunnat vara så väldigt mycket värre. Istället för att försöka framställa sig som en oberoende röst som i själva verket är vinklad är han (oftast) väldigt öppen med sina egna åsikter, och redovisar friskt både ståndpunkter han haft som slog fel och saker han gjort för och faktiskt också emot en del av de destillerier han skriver om. I en värld av ganska slätstrukna whiskyböcker där allt tenderar att vara helt fantastiskt hela tiden är Buxton ovanligt öppenhjärtig inte minst vad gäller kritik.

Vilket för oss till bokens största styrka.

Den (ovanligt höga men inte absoluta) graden av ärlighet

Gränsen mellan skribent och bransch ofta är ganska suddig, särskilt i Skottland. Det ligger varken i whiskybranschens eller enskilda skribenters intresse att tydliggöra detta skribenters beroende av stora ägargrupper. En del skribenter verkar tycka att det räcker med att skriva en parentes av typen ”full disclose: I also do some work for XX” för att ändå förbli någorlunda objektiva och oberoende. I normala fall skrivs inte ens det. Och eftersom de som skriver om whisky förstås verkligen gillar whisky skriver de entusiastiskt om sitt älsklingsämne. Följden blir att kritiska perspektiv ofta saknas.

Alternativet är att skriva det som på engelska heter ”rants”: ordentligt jättekritiska och ofta ganska arga texter. Jag gör det då och då, definitivt; den läsvärda bloggen Malt lever nästan helt på att precis varje recension av varje whisky inleds med en sådan. Att läsa böcker som innehåller välgrundad och genomtänkt kritik av branschen är dock ovanligt. Det är därför väldigt befriande att läsa Buxtons bok. Han sparkar vitt och brett åt alla möjliga håll, både de väntade och de oväntade. Han är särskilt kritisk till marknadsföring och utgåvor av whisky som helt uppenbart mest kittlar samlare och investerare. Han hugger och sticker hårt på män(niskor) som köper och säljer whisky som om whisky är aktier. Han kritiserar sådant han ogillar, och gör det hårt, även när det gäller destillerier han i övrigt har en positiv inställning till. Och det är även stora ägargrupper som får sig en släng av sleven, så till exempel Diageo.

Whiskies galore är därför en ovanlig bok. När läste du senast en bok om whisky där författaren tänker högt om huruvida någon verkligen skulle sakna Arran om destilleriet aldrig hade byggts, eller om det nya destilleriet Harris ”This, I concluded, is how Walt Disney would build a distillery”? Buxton är mycket tydlig i sin bedömning av olika destillerier och deras whiskies. Han förstår inte riktigt poängen med rökig Islaywhisky och den omfattande närmast euologiska litteraturen om whiskyn från ön, egentligen, skriver han, och ironiserar över att ingen har skrivit en jättetjock bok om Kilchoman än. Han gräver fram den svenske mångmiljardär som slutligen tog över och drev igenom Torabhaigprojektet och är tydlig med vilket ineffektivt slöseri med pengar och tid stora delar av det projektet varit.

Fast Highland Park, alltså…

Det finns dock en punkt där Buxton är nästintill helt okritisk. Den punkten heter Highland Park. Visst, han skriver kort om att det är lite fånigt med det där vikingatemat de kör på sedan några år tillbaka. I övrigt är dock nästan allt med Highland Park fantastiskt. Att vara där. Att dricka deras whiskies. Deras bemötande. Destilleriet. En liten skylt i kölnan där någon har skrivit vilket datum svalorna kom tillbaka. Golvmälteriet är ”really quite impressive”, kölnan ”magnificent”. Buxton blir lite väl mycket av en hängiven idol när han skriver om just Highland Park. Han förvandlas under det kapitlet till Kishti Tomita vid en bra audition: när han angör Orkneys hamn och promenerar mot sitt älskade HP är precis allting ett utdraget hallelujah moment.

Jag betvivlar inte att Buxton verkligen gillar Highland Park på riktigt. Men… Det hade ju kunnat vara på sin plats för honom att påpeka att det där Robertson & Baxter som han jobbade på alla de där åren och som numera ägs av Edrington äger…trumvirvel…Highland Park. Han har alltså i en massa år jobbat för företaget som äger Highland Park. Att han, som är så tydlig i övrigt med sina egna åsikter om allt och alla, underlåter att berätta detta är onekligen ganska illa.

Det finns mer kritik att komma med. Lite på måfå: Buxton framträder från sidorna som en man som gärna vill vara rikare än han är. Han gnäller här och var om hur lite pengar man tjänar som whiskyskribent, men noterar gärna när han umgås med eller ser människor med andra yrken att de har lägre löner eller tjänar mindre. Han noterar hur mycket vissa utgåvor av whisky har gått upp i pris och säger att den skulle man ha köpt några av, samtidigt som han föraktar whiskyinvesterare. Han kan skriva saker som att bästa sättet att anlända till destilleriet X är med helikopter – vilket ju gärna låter sig göras när man som Buxton blir bjuden på sådana branschevent, men som inte direkt ligger inom hans läsarkrets budget. Han är rolig och han skriver härligt ärligt, men just det där som rör pengar och freebies från branschen skaver lite på sidorna.

En sista invändning är att han är gubbig. Det lyser fram på några få ställen i boken, men är den typ av störande och faktiskt gammaldags attityd som gör att en undrar varför redaktören inte protesterade och strök. Inga nudister på plats på en strand just den dag Buxton åker förbi, men det gör inget, tycker han, ”for they usually disappoint”. Nudisters existensberättigande ligger tydligen i att deras nakna kroppar ska recenseras av Buxtons registrerande blick. Ryktet om att kvinnor på Islay gillar att ha sex med män de inte känner är välgrundat – ”Or so I’m told”, myser Buxton, och föreslår med grund i ett citat från 1745 att detta kanske är genetiskt grundat. Man baxnar, Buxton. Och han ägnar ett par sidor åt att yla om hur otroligt humorlös samtiden är eftersom den skulle ha blivit moraliskt upprörd över den gamla reklamen för whisky från destilleriet Stromness – ”Old Orkney” – där en man kysser en kvinna. Som om inte det finns gott om exempel på modern whiskyreklam som är ungefär tolv gånger mer sexistisk och väldigt mycket mer problematisk än den gamla bilden. Så glider Buxton runt i Skottland, bjuden än hit och än dit till alla destillerier, och tycker det är lite jobbigt att hustrun bestämt sig för att resa med eftersom hon misstänker att han ”har kul” på sina resor. Så. Tröttsamt. Gubbigt.

Men dessa är, trots allt, randanmärkningar, snarare än kritik av bokens kärna. Vidare till nästa punkt som gör Buxtons bok så kul att läsa!

Den underbart torra humorn

Buxtons bok är genomlyst av hans brittiska, supertorra sarkastiska humor. På engelska heter det att ha wit: lärd och ofta lite elak briljans, pisksnärtar som utdelas med totalt pokerface. Det är som att boken har skrivits ihop med en från de döda återkommen Oscar Wilde och en Rowan Atkinson i högform, med lite benäget bistånd från delar av svenska Killinggänget. Man ler och skrattar mycket när man läser Whiskies galore, men skämten är aldrig längre än ett par rader långa. Mitt exemplar har gott om ritade smileys i marginalerna. Jag ger er några exempel på måfå: Buxton nämner någon som blivit brand ambassador, ”this being the industry’s posh name for salesman”. Han äter middag på Islay Hotel och säger att ”The dinner was a memorable experience, so transcendentally dreadful in every respect”. Han nämner det amerikanska frihetskrigets slut, alltså det som gjorde det som idag är USA till ett fritt land och inte en engelsk koloni, och kastar in ett ”we lost, by the way” inom parentes. Han citerar vad Diageo säger om Lagavulin 16 YO och kommenterar syrligt ”If it’s in the promotional literature it must be true.” Där andra beskriver Peter Mackie genom att för urtifjortonde gången citera det där om att han var eccentrisk skriver Buxton istället ”I get the impression he was, on occassion, something of a handful – as mad a box of frogs, in fact.” Sådana här små pisksnärtar och witticisms utdelas på var och varannan sida. Jag älskar det. Ett till exempel:

If you drive part of the way across Skye on the main A87 towards Portree you will pass signs to the Sconser ferry, from where it’s possible to go over the sea to Raasay, a small island just off the coast of Skye.

Unfortunately, according to the Great Cham (Dr Samuel Johnson himself), ”Raasay has little that can detain the traveller, except the Laird and his family”. However, those travel notes dates from 1773 so we decided we could disregard them and go anyway.

Det är inte ROFL-roligt. Det är inte sjukt kul. Det är bara…witty.

Det allra roligaste han gör är dock att med denna wit polemisera mot Alfred Barnard, mannen som publicerade mastodontverket The whisky distilleries of the United Kingdom 1887. Redan absurditeten i att vara sarkastisk och lite nedlåtande mot en man som skrev sin bok för sådär en 140 år sedan är ju roligt i sig, men Buxton tar det många steg längre. Där andra kryper inför storheten hos denne man och hans långa resa till Storbritanniens alla destillerier uppfattar Buxton helt klart Barnard som något av en slöfock. Barnard skriver om hur han tittar på män och kvinnor som arbetar med att skära och utvinna torv. Buxton håller med om det vettiga i att göra detta, med följande argument: ”Indeed, I too like nothing better than watching other folk work hard in the sure and certain knowledge that I don’t have to spend my life cutting peat and manhandling it across a bog.”

När Barnard beskriver hur en kusk körde honom alltför långsamt trots att han bjöd på whisky för att det skulle gå fortare säger Buxton att Barnard uppenbart inte fattat hur skottar fungerar. Barnard skulle förstås ha gjort som Buxton skulle göra: erbjuda en viss generös mängd whisky om de kom fram fortare att levereras vid framkomst. Som Barnard nu valde att genomföra det hela var det ju hans eget fel att kusken tog sig fram långsamt på vägen, i syfte att kunna få dricka så mycket whisky som möjligt.

Whiskyböcker är ofta roliga att läsa för att innehållet är intresseväckande. Whiskies galore är rolig att läsa för att den är osedvanligt ärlig och rak och för att Buxton helt enkelt är rolig. Inte minst drabbar de många rappa sarkasmerna också honom själv, flera gånger om. Om han driver med Barnard, med fånig marknadsföring, med hur destillerichefer numera behandlas som rockstjärnor, med whiskyinvesterare och med skäggiga skandinaver som ställer nördfrågor och invaderar Islay på jakt efter den tokrökigaste whiskyn är faktiskt även hans drift med whiskyskribenten och än mer med whiskykonsulten Ian Buxton omfattande.

Så, en slutkläm efter alla dessa ord: köp Whiskies galore. Du blir rikt belönad.

*

Den första upplagan av Whiskies galore kom 2017. Denna bokrecension är av den uppdaterade pocketupplagan från 2018.