Det händer att en får prova extra häftig whisky. Jag har ju varken ekonomi eller nätverk att vara som Angus MacRaild på whiskyfun, som trattar i sig grejer som Talisker destillerad 1957 och andra stolligheter var och varannan dag. Men ibland får även jag prova balla grejer. Dagens whisky är en 12 YO Clynelish på 57% buteljerad någon gång sådär 1980–1983 eller så. Den är buteljerad för Ainslie & Heilbron av den välrenommerade oberoende buteljeraren Gordon & MacPhail.
Ainslie & Heilbron? undrar du nu – kanske. De var vid denna tid ett dotterbolag till DCL, sedermera Diageo. Det betyder att denna buteljering dansar på den slaka linan mellan oberoende och officiell buteljering. En oberoende buteljerarfirma har alltså buteljerat den åt ett bolag som var en del av det konglomerat som då ägde destilleriet.
Sådana här äldre buteljeringar innebär ofta ett visst detektivarbete. Dessa buteljeringar av tolvårig Clynelish gjordes från någon gång på 1970-talet fram till tidigt 1980-tal. Går man till Emmanuel Drons mästerverk Collecting Scotch whisky kan man se att den särskilda buteljeringskod som finns i flaskans botten, SC999, gäller för 1980-talet. En version (av många) i whiskybase sägs vara buteljerad cirka 1982, och den var liksom denna importerad av den italienska firman Meregalli.
Det är omöjligt att veta exakt vilket år flaskan buteljerades, men säg 1980–1983, då. Whiskyn i flaskan destillerades alltså sådär omkring 1970, kanske på sent 60-tal. En helt annan tid i skotsk whiskyhistoria, då produktionsmetoderna såg helt olika ut. Såååå nära, förresten, att whiskyn i flaskan hade varit Brora. Dagens Clynelish byggdes 1967. Det fanns då redan ett destilleri som hette Clynelish och som grundades 1819. Det destilleriet bytte sedermera namn till Brora. Hittar du en flaska Clynelish där spriten destillerades före 1967 har du alltså en flaska Brora.
Whiskyn är alltså buteljerad på maffiga 57%. Då ska vi se hur detta kan tänkas smaka, då!
Doft: hm, detta var oväntat. Rejält svampig sherry: fuktig jordkällare och champinjoner. Sprit, russin, lite övermogen frukt (aprikoser). Vag antydan till Clynelishs vaxighet. Mycket liksom ”ruffare” än jag brukar uppfatta Gordon & MacPhails buteljeringar. Men så var också den sprit som kokades förr mycket ruffare än i senare tider.
Smak: vaxigare här, ”mörkfruktigt” (fikon, men vad mer?), en del svagt äggig svavel, tändstickor. Lite besvärande ekbeska och rejält alkostick.
Eftersmak: honungsvaxljus; paraffin; möbelvax. Tydlig svampighet. Honung utblandat i vatten.
Med vatten: doften blir betydligt bättre, men detta är fortfarande engelskans underwhelming i relation till förväntningarna. Vaxigare, också toner av värmeljus, med en sådan där gyttrig fruktighet som är så svårfångad i många sherrylagringar. Smaken är också den väldigt mycket bättre nu, svavlet har backat något och vi har honung, ljusa russin, vaxljus, men också en lite tråkig ekbeska, som om denna ganska unga whisky vore något överlagrad – tanniner från spansk ek i sherryfaten månne? Ändå är smaken rätt simpel, knappast mångfacetterad. Eftersmaken har kvar svampigheten, lite konstiga sura toner och en en ettrig pepprighet.
Sammanfattning: nej, mina ganska höga förväntningar kom definitivt på skam med denna. Var flaskan defekt på något sätt? Detta är verkligen inte något jag skulle förvänta mig buteljeras från Gordon & MacPhail. Det är stökigt på fel sätt, kaotiskt, och hänger inte ihop. På whiskybase ligger G&M:s många buteljeringar av 12 YO Clynelish på 57% på omkring 90 poäng. Det är minst tio poäng för högt i min bok. Jag landar på sådär runt en 75, jag. Verkligen ingen höjdare, detta. Allt är inte guld som glimmar i whiskyn från förr. Det ska noteras att dessa äldre tolvåriga Clynelish tydligen ska variera en hel del mellan batcherna.
*
Tack till Robert E som valde att faktiskt rycka folien på sin flaska och sampla upp den. Det hör inte direkt till vanligheterna att folk gör det.
