Idag har jag en sådan här i tulpanen:
Bunnahabhain 7 YO, 2005 Spirit of Scotland. Gordon & MacPhail bottled for van Wees, single cask nr. 5002229, 46%. Refill sherry hogshead.
Det är kanske tionde gången jag dricker denna whisky. Det intressanta med den är att smaknoterna inte alls låter goda. Och whiskyn är klart omogen. Och fatet torde ha varit rätt trött. Och ändå: en mycket njutbar dram! Under en Bunnahabhainprovning hemma hos mig för snart ett år sedan var det ett par som blev mycket förtjusta i denna bångstyriga yngling till whisky och höll den för bättre än andra mycket äldre buteljeringar under provningen. Det höga fatnumret behöver man förresten inte bry sig om; det är Gordon & MacPhails nummer som anges, inte destilleriets. Nog för att Bunnahabhain med sina 2,7 miljoner liters kapacitet om året är ett halvstort destilleri, men några dryga fem miljoner fat om året blir det förstås inte.
Färg: ljus, nästan ofärgad. Och detta ska ha varit en refill sherry hogshead, sju år? När ett fat fylls första gången heter det first-fill, sedan second-fill, sedan refill. För varje gång fatet fylls ger det mindre smak. Man kan teoretiskt fylla samma fat hundra gånger och fortfarande kalla det för ett refillfat, även om fat brukar kasseras innan de använts absolut max tio gånger (och definitivt borde kasseras efter säg fyra–fem gånger). Att det varit sherryfat och inte bourbon är nästan omöjligt att se. Men vem vet, det kanske var ett Amontilladofat? All sherry är inte mörk, mina vänner.
En mycket ljus sherrylagrad historia.
Doft: svag vanilj, med en touch av grapefrukt. Det doftar nästan rå new make, sådär så att det drar åt grappa – men aj LAJK it! Med lite tid i glasen lite mer blommigt. En mycket försynt och försiktig liten nos.
Smak: denna är oerhört lätt, igen är det grappa jag associerar till, fast istället för druvor är det rätt rejält besk grapefrukt eller kanske blodapelsin. Tänk inte ens den fräscha zesten eller det saftiga fruktköttet, utan det vita klegget innanför skalen före frukten. Lite blommigt, sommarblomster.
Eftersmak: dör rätt fort och ganska ordentligt spritig med tanke på den relativt låga alkoholhalten. Det som dröjer kvar är just beska. Som blodapelsinskal eller grapefruktskal. En svårbestämbar kryddblandning, typ torkade, nästan rostade herbes de provences ligger kvar länge på en tunn, tunn bädd av vanilj och allt är rejält indränkt med grapefrukt.
När jag läser dessa smaknoter tänker jag: detta låter ganska vidrigt. Det låter som de där sorgliga dramarna som rinner ned i strupen då och då och som väcker universitetsläraren i mig och där jag vill sätta betyget Fx: kräver komplettering. In med detta tillbaka in i fatet och låt det ligga till sig några år till, så kanske det reder upp sig, liksom. (Den sorgliga Sweden rock eller vad den hette led av just det: den var inte redo att se dagens ljus.)
Denna whisky ger inte heller intryck av att ha legat så länge på fat som sju år (och då är ändå sju år ingen vidare ålder för en virre). Den är ganska rå och ohyfsad, dör fort, och är ensidigt grapefruktdränkt. Detta borde väl betyda ett lågt betyg. Men jag gillar denna. Omistlig? Absolut inte. Bra ”bang for your buck”? Absolut! Den kostade runt 300 spänn när det begav sig (buteljerad 2012) och har inte rört sig uppåt i pris sedan dess. Du får en klart bra upplevelse för en sådan försumbar summa. Jag gillar denna whisky. Jag gillar den tillochmed mycket.
Jag hade aldrig trott att detta var en Bunna om jag inte hade vetat det. En kär bekant som provats många gånger, detta var bottle kill (tror jag, det kan stå ytterligare något litet 3 cl sample i gömmorna någonstans).
Prövad: 17/1 2015. Betyg eller poäng: sätter jag icke, icke nu, icke imorgon, icke någonsin.
