Före Ardbeg Twenty-One fanns Ardbeg 21. Denna buteljering för Ardbeg Committee lades på flaska 2001 och alkoholhalten ligger på 56,3%. Utgåvan bygger på tolv bourbonfat fyllda 1979 och 1980 – exakt fatlista med fatfyllningsdatum här – och den kostade £100 när den släpptes. Det blir än lustigare, för den som har koll på vad Ardbeg generellt och denna Ardbeg specifikt kostar numera: den sålde inte slut på hela 2001 och reades därför ut för £79 på Feis ile 2002. Idag kostar den över £1000, för den som känner sig hugad. Whiskyvärlden har inte alltid sett ut som den gör nu, kan man väl lugnt konstatera…
Doft: well, praise the lord, we have a hallelujah moment! Grädde, mandariner och underbart vacker gammal rök (det är mer som en liten falnande brasa som möter den där stenstranden jag tjatar om i mina noter). Massor av sjögräs, torv mer som i betydelsen jord och gammal lövkompost. Det finns, med tid i glaset och lite eftertanke, faktiskt bensinångor här också, i bakgrunden. Järn, bulldeg. Torrt gräs, inslag av blött gräs. Svagt av äpple/torkat äpple, och små inslag av kokos. Denna whisky balanserar perfekt mellan försiktigt viskande och vital ”punch” i dofterna: allt har blivit perfekt integrerat, men den har ännu inte blivit liksom trött i dofterna.
Smak: den anländer ”grönt” (gräs, winegum), utvecklas mot underbar gammal rökighet – mer bolmande än i doften, som mineral rök med en del blyerts i (detta måste vara första gången blyerts, annars oftast ett tecken på ungdom, är riktigt jävla härligt i en whisky!) – fuloljig också. Samtidigt sådan perfektion: grädde, smält smör, citron, något havigt som drar åt ostron, svagt av tång, apelsin… Jösses. Jösses jävlar.
Eftersmak: vital, kraftig rökpuff i början. Följer så stearin, torkad mynta, citron, faktiskt till och med citronmeliss eller om det är det där asiatiska citrongräset; en gräddig, smörig, mild rökighet som hänger kvar länge. Koppar. Detta är helt enkelt en skitbra whisky.
Med vatten: torvigare, inte rökigare. Med tid i glaset utvecklas dock rökigheten en hel del. Ännu mer koppar och röda äpplen. Läder har tillkommit också. Mild mjölkchoklad. Några svagt syrliga bär, men vad? Eller är det hallonremmar? Eller hjortron, som doftar på ett helt annat sätt? This damned elusive Ardbeg asså. I gommen är det mer sötlakrits nu, inledningsvis; igen har röken backat något, men vi får istället mer av torv. Torrt gräs, nästan hö; makrill; svagt av sjögräs. Underbart. Eftersmaken har nu samma rökpuff, men på steroider: det är inte en puff, det är en bomb av rök, med saltlakrits i. Apelsinmarmelad, läder, myntan har nästan blivit spearmint. Fantastisk eftersmak vattnad, annars tror jag att jag föredrog denna på fatstyrka. Men visst, även doft och smak lirade ju underbart med vatten…
Sammanfattning: en av de bättre rökwhiskies jag har smakat, alla kategorier. Fan vad jag önskar att jag hade ett sample av Caol ila 30 att jämföra med, för den gav jag 93 med häng på 94. Är detta bättre? Omöjligt utan att ha dem sida vid sida. Jag landar på 93 poäng. Eller 94? Varför skulle jag börja med de där jävla poängen för? Jo, för att det skänker en viss disciplin i provandet. Faktiskt, trots vad jag skrivit tidigare i frågan. Detta är en helt fascinerande vital Ardbeg. Jag hade en tanke om att prova Twenty-One ikväll, men jag är rädd för vad den jämförelsen skulle leda till. Okej, nu har jag bestämt mig: 93.
……………eller 94? Gaaaaaaaaaaaah.
*
Tack till dig som jag köpte sample av, vem du nu var och när det nu var.
