Johnnie Walker Black Label minsann!

Jag provar alldeles för lite blended whisky. Och ska man göra det ska man generellt se till att det finns en ålderbestämning på flaskan eller att flaskan buteljerades för sådär en fyrtio år sedan, minst. Risken är annars helt ärligt att du har ordentligt undermålig sprit i glaset. Jag har uppskattat den här flaskan som en helt okej vardagsdram, särskilt röktouchen, och nu när jag är nere på sista tredjedelen och har inte skrivit noter så here goes.

Full disclosure: den här flaskan dök upp ihop med Nicholas Morgans bok A long stride som handlar om Johnnie Walkers historia och en del annat flim-flam i ett stort paket som skickades av Diageo till mig, Mathias och Jeroen i vår egenskap av whiskypoddare i En trea whisky. Anledningen var Johnnie Walkers ”tvåhundraårsjubileum” som de firade (för andra gången!) år 2020. Det är imponerande att fira 200 flera gånger, särskilt som varumärket skapades under 00-talet eller 1860-talet, beroende på lite hur man räknar (kolla här och här). Det är alltså gratissprit i form av ett 70 cl sample som jag provar här.

För att genomföra provningen av vad som är en viskande whisky drog jag fram mitt 1920s professional blender’s glass som jag köpt från The whisky exchange för ett gäng år sedan. Jag använder det alldeles för sällan men det funkar särskilt bra för whisky med alkholhalt från 46% och nedåt. Nu lät jag som en försäljare men som vanligt gäller att här finns noll ekonomiska intressen. Det är helt enkelt ett skitbra glas för mer alkoholsvag whisky.

Doft: oj vilken skillnad mot hur denna doftar i mina vanliga Glencairnglas! Detta glas funkar verkligen bra på låga alkoholhalter. Fin och balanserad rökighet som bra mycket mer än viskar i bakgrunden. Touch av sådana där parfymiga ädelträer. Fin ganska liksom ”djup” fruktighet. Om citrus är det apelsin men jag tänker mer äppelpaj på söta frasiga röda äpplen och någon sötare stenfrukt – är det aprikos kanske? Det doftar minst dubbelt så bra som i Glencairnglas, där den är mycket plattare. Särskilt rökigheten imponerar. Visst är det lite grann så att alla doftar ligger på ungefär samma styrka men klart välbalanserat på ett bra sätt.

Galen form på glaset, lite gratissprit och skymningen utanför mitt fönster.

Smak: 40% blir ju gärna vattnigt och ännu mer så här med grainwhisky i. Detta är verkligen inget undantag: smaken är generellt rätt utsmetad och blaskigt vattnig. Svagare rök här; en del godistoner som är som de röda och de gröna i Gott och blandat; också, som doften av smält stearin i värmeljus. Väldigt middle-of-the-road och ingenting tillåts riktigt vara starkare än något annat, vilket gör provandet svårt. Den där fruktigheten från doften är kvar men är utsmetad och heter nu bara ”frukt”. Väldigt balanserat, tillrättalagt och tyvärr ordentligt tråkigt.

Eftersmak: först nästan ingenting. Sedan en tråkig och lite ettrig kryddighet, eller om det är spritighet. Chockerande platt i eftersmaken.

Med vatten: 40% redan så vattning blir ju närmast akademiskt. Mer kolasås och äppelskrott i doften. (Jag menar det inte negativt.) Mer citrus också, och toner av hö. Ganska kraftig omvandling av doften. Den är yngre nu och lite råare. Sådant gillar ju jag. Smaken däremot blir förstås ännu blaskigare, i princip meningslös att bedöma även efter bara några droppar vatten. Eftersmaken är bättre nu eftersom det ettriga har försvunnit men den är fortfarande förvånansvärt anonym och kort, för att inte säga död, i eftersmaken.

Sammanfattning: allt som är bra och allt som är dåligt med blended samsas i detta glas. Å ena sidan finns här en skickligt sammansatt produkt där inget sticker ut. Doften ovattnad är, när whiskyn får hjälp av ett proffsglas som kostade mer än vad denna flaska kostar, klart bra. Smaken och särskilt eftersmaken är däremot en besvikelse. Blended ”förr” (säg 60-talet eller så) tenderade att buteljeras på 43 procent, inte 40.

Den här extrema nedvattningen som de stora ägargrupperna sedan länge envisas med även för sina åldersbestämda whiskies, och även de som har haft många fler år i faten än denna, är enerverande. Det blir en whisky som har bestulits på mycket av sin möjliga kraft och karaktär. Bara de få procenten upp till 43 och detta hade kunnat vara något helt annat. Nu är whiskyn en skugga av vad den hade kunnat vara, och säkert en skugga av många av de whiskies som ingår i blandningen. Med tanke på eftersmaken landar jag på 73 poäng. I glencairnglas och utan eftertanke är denna whisky en schysst, enkel tänk-inte-efter-dram som man förvisso önskade kunde vara starkare. Tråkig mer än en whisky med brister. Noggrannare analys som denna visar att mjae, det håller inte. Som whiskyentusiaster bör vi nog fråga oss, egentligen: varför dricka detta när det finns så väldigt mycket annan whisky som är så oerhört mycket bättre?

Finge Diageo och andra stora ägargrupper bestämma skulle vi nöja oss med att pimpla sådan här whisky. Det finns dock ingen anledning att lyssna när representanter från dem klagar över hur lite entusiaster pratar om blended. (Nicholas Morgan, nu inte längre på Diageo, hade det som en ständig käpphäst i intervjuer, hur blended står för mer än 90% av all såld whisky men ”the conversation” handlar nästan uteslutande om single malt. Det finns noll logik i den kritiken.) Om de verkligen vill att deras blended ska tas på allvar tycker jag gott de kunde ta sina blended på större allvar själva.

Johnnie Walker Black Label är 12 YO och kostar 359 kronor. Singelmalt i den prisklassen är generellt överlägsen mot vad jag just hade i glaset. Dock vill jag igen påpeka att innan jag satte mig för att verkligen prova denna whisky har jag gillat den, aldrig tänkt på den trötta eftersmaken utan den funkar perfekt som en så kallad sipping whisky. Denna whisky är på något märkligt sätt både en positiv överraskning och en jättetråkig besvikelse på samma gång.