Tjeders whisky

Bara whisky

Bunnahabhain 16 YO Manzanilla finish

Idag, en Bunna som har några år på nacken. Det handlar om en begränsad utgåva på 3792 flaskor som buteljerades 2008 på en alkoholstyrka av 53,2%. (Det låter inte riktigt som fatstyrka, men skulle kunna vara det. Jag har i såhär inom parentes sagt i princip helt slutat bry mig om given buteljeringsstyrka är fatstyrka eller inte.) Whiskyn har slutlagrats på sherryfat som innehållit den något lättare sherrytypen Manzanilla. Här har du flaskan i whiskybase.

Jag köpte en flaska av denna för några år sedan, samplade upp den och hade väl en 20 cl eller så kvar att njuta av. Flaskan är sedan länge uppdrucken utan några noter skrivna. Så hittade jag ett av mina samples i samplesberget häromdagen, och gjorde en provning. Såhär tyckte jag:

Doft: jag minns att jag hade liiiiite svårt för denna doft när jag hade köpt flaskan och ryckt folien. Det kan inte handla om att whiskyn har oxiderat sig till en bättre plats för jag samplade detta på en gång, utan det är nog snarare mina preferenser och smaklökar som har förändrats. Eller så var det så länge sedan jag avsmakade Bunna – en personlig älskling jag lite grann tappat bort på sistone – att jag älskar det extra mycket nu. Hur som: fantastiskt old school. De där metalliska tonerna som är sååååå Bunna; apelsinzest; gravad lax (!); och om jag säger ”fimp” tänker ni ”blä” så jag säger något som typ en hyperuttorkad cigarr och svagt av aska istället. Blött, lätt rostigt järn och en svag aning av både dy och havsluft. Inte direkt en doft för newbies, men oh så härligt. Antydningar av frukt också: mango, papaya.

Smak: smutsigare; mer järn, mer som doften av en gammal motor, inledningsvis; mycket mycket oljig i munkänslan. Färskare frukt här, i massor: apelsin (med smuts i), mango, kanske en skvätt grape. Koppar, också. Den underbara smutsen ligger längst fram. Blint hade jag gissat att detta var buteljerat för minst fyrtio år sedan. Svagt rökig.

Eftersmak: tydlig rökpuff inleder ihop med söta vaniljkex och järn; kraftig sälta, åt charkuterihållet; sedan den där liksom industriella smutsen; tobak; mer blommig typ av apelsin nu.

Med vatten: en torvigare underton; russin; oljig fisk, typ makrill. Alltså hur kunde jag tycka annat än att detta var en fantastisk whisky när jag smakade den första gången, när jag var mer ”jo men det här är väl gott…och så”. Oändliga mängder koppar nu i doften också. Synnerligen old school, detta. I smaken är den nu lite nättare inledningsvis, med blommigare frukttoner. Men så kommer järnet och smutsen och aningen av torv och all den där tjocka oljigheten och visar var skåpet ska stå. En mycket karaktärsfull whisky, detta. Eftersmaken inleds nästan åt asfalthållet: säg typ saltlakrits med torvsmuts ihop med havsluft. I det som följer har mintgelé och torrt gräs tillkommit.

Sammanfattning: they don’t make ’em like this anymore. Nu för tiden är det ofta – absolut inte alltid – mer tillrättalagt; mer liksom strömlinjeformat, mindre smutsigt. Den här känns som en whisky som buteljerades för bra mycket längre sedan än 2008. En whisky för de som gillar smuts och ruffa kanter snarare än det stilrena och sparsmakade. En fest för doft- och smaksinnet. 90 poäng, häng på 91. Riktigt jäkla gott, asså.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2020 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén