Det kom ett sample i posten från den härliga lurifaxen Micke Tiderman. Ingen information på sampleflaskan, bara ett hjärta. Här är mina noter.
Doft: otroligt försiktig, som en nästan helt neutral sprit som lagts på ekfat. Är detta ens whisky? Roslagens Eko hade de här tonerna av ett alltför rent destillat. Linolja; en aning av mörka frukter; solvarm fernissad mahogny (ja, jag har ägt träbåt, ber om ursäkt för lite skitnödig beskrivning). Måste ligga på 40%, det här, för hur mycket jag än aggressivt vrider runt whiskyn i glaset doftar det banne mig nästan ingenting. Russin som legat i vatten. Rätt mysko.
Smak: inleds ”grainigt”, med kraftiga lakritstoner; sedan följer en rad mindre behagliga saker. Det smakar ordentligt plastigt (har spriten tagit smak av sampleflaskan?), med en konstig lite sur kryddighet – bränd rosmarin? – och en del frukter som liksom kaotiskt studsar runt i gommen, ”helt random” som min son brukar säga: lite äpple, några russin, kanske omogen ananas. Inte. Gott. Alls.
Eftersmak: stängd; liksom generell. Jag hittar sötlakrits, ett stänk ketchup (hej Lars Cederbro, du som hittar ketchup i whisky lite då och då!), men inte mycket mer.
Sammanfattning: det här måste vara en billig blended. Om inte, en whisky som helt kontaminerats av plastflaskan. (Så var inte fallet, den hade legat i sampleflaska av hög kvalitet under mycket kort tid.) Jag tycker mig ju ana sherryfat, vilket knappast brukar vara fallet med billiga blends, men detta måste ligga på 40% och måste innehålla en hel del grain. Inte särskilt kul.
Vad är det här för en whisky nu då?
Detta, visade det sig, var en kanadensisk 12 YO blended whisky som av allt att döma lanserades 1979, hette Grand Award och som släpptes av spritjätten Hiram Walker & Sons. Hiram Walker & Sons hade också omfattande ägande i den skotska whiskyindustrin. (En kort historik över bolaget hittar du här.)
Just den version jag provade buteljerades 1980 och lades på fat 1968. Enligt whiskybase buteljerades den 1968, vilket är felaktigt. Det står mycket riktigt 1968 på skattemärket på korken, men 1968 avser alltså året då de olika whiskies som blandades ihop lades på fat. Detta visas av en annons för Grand Award 12 YO från november 1979 och en från mars 1980. En mycket högupplöst bild på den version som hade 1967 istället för 1968 på skattemärket hittar du här. Whiskyn buteljerades på 90,4 proof, vilket innebär 45,2%. Såhär annonserades Grand Award 12 YO runt 1980:
Slutligen, en bild på hangtagen för Mickes flaska. Tillåt mig att uttrycka mild skepsis angående mening nummer fyra.