En blindprovad whisky igen. Denna var del av en blindprovning online så jag har bara satt ihop mina kommentarer. Man måste dock börja med att kommentera färgen på denna whisky: den får Ardbeg TEN att se ut som Loch Dhu. Det vill säga, denna whisky är otroligt blek – nästan som new make som ju är helt klar sprit. Här nedan mina blinda noter. Jag håller er lite på halster med bilden ovan (som faktiskt inte är trafikskylt för att det finns blinda i krokarna utan för nedsatt syn, men men) och rubriken så du som läser får lite samma feeling av men vad var det då? som blindprovning innebär.
Doft: detta doftar härligt ungt, är första intrycket. Citronskal, gräs och hö. Svagt av godiset sockerbitar. Eller om det är ensillage mer än hö? Tydlig doft av new make och det tycker jag har toner av ensillage. Mycket päron också. Detta torde vara rejält ungt, det är ovanligt att så tydliga ungspritiga toner är med i whisky. Ändå är det inte alkostickigt att nosa på. Och fin mjuk fruktighet. 40%? 43%? Så som det känns på doften alltså.
Smak: mer fadd. Lite allmänt småsöt, omogen citrus, det vita på grapefrukt EN MASSE, med tid i munnen en pepprighet som är typisk för svavelföreningarna som finns i new make. Refillfat och absolut max 10 år, 40% eller 43.
Eftersmak: härligt oljig, lite spearmint, äppelskrott. Det är häftigare än gott. Jag tycker det känns som ung Old Pulteney. Detta är ju minst sagt väldigt väldigt ungt. Ändå tror jag att det i glaset är maltwhisky: det ”bråkar” för mycket för att vara blended. Något skotskt destilleri, refillfat, fem år gammalt. Pulteney eller Craigellachie. En sådan där whisky man lär sig massor av sensoriskt men som är intressantare än gott.
Med vatten: ännu yngre, råare, oljigare. Ensillage igen, grapefrukt, och något som jag tycker är liksom jordigt. Smaken dock fadd(are) och stum nu, med tid i munnen rejält ettrigt pepprig på besvärande sätt. Eftersmaken har grapefrukt och är både spritig och pepprig: malt möter ensillage möter en lite nästan liksom plastig spearmint. Som sagt, roligare än gott…!
Gissningar (igen): 40%, 5 YO single malt från ett destilleri med worm tubs, jag stannar på Pulteney. Mer sannolikt är detta en modern blended. Poäng på ”hur kul var detta att analysera”-skalan blir högt, ska man sätta poäng som i ”hur bra är denna whisky” ligger vi sådär vid en 65 poäng, så som skalan faktiskt används. Enda anledningen att dricka detta är för att analysera spriten, som avnjutning går det inte alls…!
Och detta var…
Detta är en tio år gammal whisky på 46,1% som Svenska Eldvatten släppte 2020. Priset var 399 kronor för en flaska på 50 cl. (Man vet att man pimplat för mycket fatstarkt om man tror 46,1% är 40, förresten!) Enligt whiskybase ska utgåvans storlek vara 400 flaskor. Destilleriet är inte utsatt annat än att vi vet att det ligger i Speyside Den här lirade som synes inte alls för mig. Svenska Eldvattens The Old Speysider på 27 år är en av de bästa whiskies jag har smakat alla kategorier så det gör mig lite moraliskt upprörd att de använt samma design och typsnittsstil för denna whisky. Inte för att de två skulle kunna sammanblandas, utan för att man skapat sig ett varumärke – ”The Speysider” / ”The Old Speysider” – som man sedan fyller med ett så variabelt och som i fallet med denna buteljering ett direkt undermåligt innehåll. Det är lite som när Laphroaig inte har några problem med att sätta sitt namn på en whisky som Four Oak: obegripligt.
*
Tack Cecilia H som körde denna blint i Svenska whiskyakademien! Som sagt: en sprit som var rolig att analysera, men gott var det icke.
