Det lilla Islaydestilleriet Kilchoman var unika när de drog igång produktionen för 21 år sedan. Att starta ett litet oberoende ägt destilleri med fokus på att buteljera allt som single malt whisky och dessutom på plats på Islay var att ligga före sin tid. Kilchoman var också visionära i att buteljera sin whisky redan som ordentligt ung. Dessutom var spriten bra. Numera finns det så många oberoende ägda små destillerier i Skottland att till och med en stolle som jag själv har svårt att hålla koll på dem alla. Hur många av dem som inspirerats av Anthony Willis och hans Kilchoman går nog inte att räkna.
Idag provar jag inte mindre än tre Kilchoman. Två av dem är på ingång på Systembolaget, en släpptes nyligen och finns i begränsade mängder kvar på hyllorna på några Systembolag. Jag brukar poängtera spritens makt över faten och hur ett destilleris råsprit är jätteviktigt för den färdiga whiskyn. Och visst har jag rätt i det. Samtidigt visar dagens tre whiskies hur otroligt olika det blir när man lägger samma råsprit på olika slags fat (och väntar lite olika länge).
Dessa tre Kilchoman skiljer sig något enormt från varandra. Så, då kör vi!
Kilchoman Loch Gorm, 10 YO, 2026 Edition, 46%
Loch Gorm är Kilchomans sherrylagrade whisky, som återkommer varje vår med en ny batch. Denna har vad jag kan se inte ens landat i whiskybase än, och finns inte ens på Kilchomans hemsida i skrivande stund.
Loch Gorm 2026 Edition är en 10 YO och spriten kommer från 24 oloroso sherry butts, varav 21 var first-fill och tre refill. Den kommer till Systembolaget den 17 april och priset är 987 kronor. 254 flaskor kommer till Sverige.
Doft: Kilchoman har en egen profil – den här röken är något annat. Torrare, liksom, och askigare. Det är röken som närmast totalt dominerar doftprofilen: tjärpapp, kraftigt pyrande brasved, kanske lite tång med i mixen. Kraftigt torkade charkuterier. En aning av torr mossa. Det ska vara nästan uteslutande first-fill sherry i denna utgåva men relativt röken viskar sherryfaten. Jag anar lite apelsin. Jag gillar doften, är inte säker på att jag ens skulle gissa på sherryfat blint (men antar det ändras när jag smakar på whiskyn). Efter att jag smakat på whiskyn hittar jag mer sherrytoner i doften.
Smak: en mildare rökighet; oljiga toner; mörk choklad i massor. Stekta valnötter med smält socker på. Den känns fortfarande mer som en blandning av bourbon- och sherryfat än att det bara skulle vara sherryfat i denna, men det är gott.
Eftersmak: choklad, lite ljusare sådan nu, och en ganska mild rök med inslag av någon söt cigarr. Den fina röken hänger kvar länge. Efter lång tid kommer lite fulare rökinslag i eftersmaken, jag gillar det: asfalt, kanske till och med lite gummi. Härligt fult.
Med vatten: mer sherry på doften, men då också lite unkna toner av mer torrt gummi och disktrasa; inte så lyckat. Smaken är avsevärt bättre med fin balans mellan en rejäl rökighet och toner av bränt kött och choklad. I eftersmaken är det både rökigare och jag hittar toner av ingefära, spearmint och chilipeppar. Läckert!
Sammanfattning: en bra rökwhisky. Avsevärt bättre än mitt senaste möte med Loch Gorm, om det nu var 2025 eller 2024 release som inte alls föll mig i smaken. 85 poäng.
Kilchoman Mezcal cask matured, 2026 Tour Edition, 50% (5 YO)
Denna whisky lyckas jag inte hitta i whiskybase. Den släpptes den 6 mars och kostade 897 kronor. Den har utgått online men ett fyrtiotal flaskor finns kvar på ett gäng olika Systembolag. Följ länken här ovan bara så hittar ni var den finns. (Söker du däremot på Kilchoman på Systembolagets hemsida dyker denna buteljering inte upp.)
Denna femåring lades på fat 2020 och buteljerades 2025. Den har legat på mezcalfaten från dag 1.
Doft: fem år yngre än Loch Gorm och Mezcalfat – jag förväntade mig en brutalrökig och lite elak doft. Tji! Jag hittar citron, massor av lime, en yngre men mindre vrålande rök: lite mer åt bacon som hårdsteks. Fina ganska mjuka toner av vanilj, någon småkaka med smör i. Visst är detta rökigt, men det är de citrusiga tonerna som dominerar här. Riktigt härlig doft. Hur kan detta vara bara fem år gammalt?
Smak: syntetisk päronton inleder; mullrande rökighet en bit bak. Jag hittar också nyuppskuret saftigt grönt äpple och smutsigare toner, inte minst läder. Inte särskilt komplext, men alltså, så najs.
Eftersmak: härlig inledning med rök, stall och choklad, även ett läckert kryddmuller. Läder. Hänger kvar hur länge som helst. Imponerande att den är så välintegrerad efter bara fem år på fat.
Med vatten: lite smutsigare men också chokladigare. Röken har fått en svag ton av hö och om man kunde torvröka maräng skulle man landa här någonstans. Bra utveckling. Smaken har tappat lite kraft och är alltså något plattare med vatten. Eftersmaken fortsätter att imponera på mig med hur länge den hänger kvar och hur snygg rökigheten är. Här känns också Mezcalen tydligt nu när whiskyn är vattnad – härligt! Detta är ingen käftsmäll till whisky, tvärtom är den hur snygg och välintegrerad som helst.
Sammanfattning: jag är klart imponerad och gillar detta mycket. 86 poäng.
Kilchoman Maury cask matured, 50% (Uniquely Islay Series 2026)
Denna whisky är hot off the press, buteljerad för bara en månad sedan om vi ska tro whiskybase (och den är ganska tillförlitlig). När jag hör Maury tänker jag en speciell jäst som heter det efter ett företag som heter det, men icke så denna gång. Maury är tydligen franska söta fortifierade (röd)viner. Detta är inte en slutlagring utan spriten har legat på Mauryfaten från dag ett fram till buteljering. Hur gammal whiskyn är framgår inte. Kilchoman har lagt upp en liten film om whiskyn här.
Denna kommer till Systembolaget om ett par veckor, den 24 april, och kostar 899 kronor. Den ligger ännu inte på Systembolagets hemsida om man inte råkar veta artikelnumret 42178 för då dyker den upp.
Mauryviner har uppenbarligen inte använts i någon stor omfattning för whiskylagring – jag hittar bara en enda whisky till som lagrats på sådana fat i whiskybase.
Doft: jösses! Denna doft går verkligen på vrålknockout med kraftigt söta vinösa fat. Jag kan inte Maury så jag visste inte vad jag skulle vänta mig. Björnbär, tegel, svarta vinbär, och röken ligger långt långt bak mer som ett muller under de mycket kraftiga tonerna från faten. Först tänker jag stall men landar på att det är mer torvigt jordiga toner. Choklad. Kanske en aning av något lite unket, svagt gummiartat. Men jag gillar det, även de unkna undertonerna. Brutalt och lite liksom härligt onyanserat fatvrål. Svagt medicinala toner också. Och rumsvarmt kött. Wow!
Smak: vrålet fortsätter: häst (jag menar inte som i hästkött utan som hur häst doftar), grillat nötkött, svartvinbärsblad (igen, som doften av dem, käka inte de bladen är du snäll). Här i smaken behöver man ha en viss tolerans för det som många tycker är off notes i whisky, inte minst att det finns en del inslag av lite svavligt, blött gummi och otända tändstickor. Långkokt köttgryta.
Eftersmak: umamibomb: rumsvarmt kött, och en stek som nästan vidbränts i smör som först hunnit svartna i gjutjärnspannan. Cigarr, bränt socker och en kaosig blandning av ful smutsig rök och kryddmuller. Snacka om en vattendelare till whisky – ”traditionalister” som har svårt för svaveltoner i whisky och när det blir för mycket av faten kommer tycka att detta är jättekonstigt, medan de som gillar moderna bomber till whiskies där faten vrålar hejdlöst kommer älska detta.
Med vatten: behövs det mer ord? Detta är galet och underbart. Den klarar vatten galant, om man har bestämt sig för att liksom följa med på resan. Jag gillar detta massor.
Sammanfattning: en whisky som det knappt går att sätta poäng på. Helt underbar på ett plan, enligt andra bedömningsgrunder är den defekt och obalanserad. 88 och 70 känns som lika vettiga poäng för denna explosion av doft och smak, det vill säga om poängen kom från folk med olika preferenser. Jag landar på samma höga poäng som för den helt annorlunda Mezcallagringen: 86. Det är ett högt betyg. Jag kan verkligen se att det rökälskande och sherrybombsälskande svenska folket kommer förälska sig rejält i denna vrålare till whisky.
Om det är någon whisky du ska införskaffa och använda i en blindprovning är det denna. Oj vad den kommer skaka om!
*
Kilchoman har för mig varit ett destilleri med en del hit and miss. Det är oftast bra men då och då kommer saker som jag inte uppskattar. Särskilt Loch Gorm har svajat rejält i batcherna, som det brukar heta på nördspråk. Denna gång är alla tre whiskies riktigt bra. Det är lustigt att den sannolikt äldsta, tioåringen, är den som faller mig minst i smaken, även om också den är bra.
