Idag i glaset, en svensk whisky som redan har hunnit bli ökänd på sociala medier. Det handlar om en femårig single malt från det lilla destilleriet Wannborga som fått en finish på portvinsfat. Upplagan är på ynka 300 flaskor och den släpptes på Systembolaget den 2 februari 2018. Den är inte slutsåld än. En flaska på 50 cl kostar 698 kronor. Den är buteljerad på 43% och heter helt enkelt bara Wannborga whisky.
Wannborga på Öland är i främsta rummet en vingård och en restaurang, som också blev ett destilleri. Här drog Ingrid Dahlberg ihop med sin man Gunnar igång destillerandet 2006, med whiskyproduktion från 2007. Man gör tydligen både rökig och orökig whisky, om än det jag provat tidigare har varit orökigt. Kvantiteterna de kokat i sin tyska hybridpanna har alltid varit starkt begränsade (för en presentation av destilleriet, se här). Ett första whiskysläpp gjordes 2011, och sedan dess har ett litet antal mycket små utgåvor släppts.
Att en så liten batch som 300 flaskor inte skulle sälja slut på några månader är konstigt. Visst är Wannborga i princip okänt annat än hos de som specialiserat sig på frågan om svensk whisky, och visst har de nya ägarna av destilleriet knappast ”pushat” denna whisky – jag hittar faktiskt inte ens en Facebookpost från destilleriet om att den har släppts eller ska släppas! Och visst, som ni kommer se nedan smakar detta faktiskt apa. Men nog borde whiskytokiga Sverige på några månader ha hunnit uppbåda 300 entusiaster som samlar för samlandets skull, ändå?
Whiskyn har med hysteriskt stor sannolikhet buteljerats 2017, vilket innebär att den lagts på fat senast 2012. Vid den tiden var det fortfarande de gamla ägarna som hade hand om vingården och destilleriet, som lades upp för försäljning 2014. Det dröjde innan de fick stället sålt, men i december 2016 kunde stockholmsparet Jan Suominen och Camilla Skogsberg presenteras som Wannborgas nya ägare. Ambitionen är att fortsätta med whiskyproduktionen, i liten skala.
Nå i alla fall: här kommer mina noter!
Doft: nya gummidäck – innerslang till cykel talas det om ibland, och här har vi den, eller dem, ett tiotal; lätt bränt gummi; därunder något sött, typ som godiset sockerbitar, ihop med torviga, lätt rökiga toner. Asfalt. Under det, dolt av det minst sagt märkliga gummit, finns en försiktig blommighet som av torr sommaräng. Äppeljuice; päron. Antingen har man använt hårt rökt malt men i övrigt inte lyckats med hur man kokat spriten, eller så är det något alldeles galet produktionsfel, eller fel på faten – de där gummitonerna är skogstokiga. Jag undrar om det inte kan vara defekta portvisfat? Dåliga sherryfat kan ge svavliga toner, av en rad olika anledningar; kanske att dessa portfat var defekta? Det finns rök i denna whisky, definitivt, men den är väldigt konstig.
Långt borta från Nifelheim, om nämligen Nifelheim betyder god whisky.
Smak: inledningsvis inte alls som doften, tack för det: strösocker, mild vanilj, lite sötlaktrits. Fast efter några sekunder i gommen kommer de, gummitonerna (inte alls bra), asfalten (helt okej men fel i sammanhanget). En sur, bränd ton som har släktskap med bränd plast. Det blir nästan kväljande, faktiskt.
Eftersmak: sötlaktrits; bränt gummi, nästan bränt hår; blött järn. En liksom blöt torvighet.
Med vatten backar off-noterna något, och sötlaktritsen kommer fram i doften; även i smaken är gummitonerna kraftigt reducerade, nu är det mer som sockervatten med inslag av torv; eftersmaken är fortfarande kärv och motvalls och konstigt med sin ton av verkstadsgolv och blöt metall. Bättre med vatten, men långt ifrån bra.
Sammanfattning: en katastrofalt dålig och konstig whisky. Det är också en förvånande whisky: den har noll koppling till andra Wannborga, verkligen noll. Tänk dig att du skulle få prova en ny Lagavulin, och det skulle smaka som helt orökig Mackmyra lagrad på hjortronvinsfat. Utan jämförelser i övrigt: så stor är skillnaden mellan detta märkliga och andra utgåvor av Wannborga, som ofta har en mycket lätt, blommig karaktär. Det är obegripligt att de nya ägarna efter att ha nosat på en del fat blandade ihop denna whisky och sedan valde att buteljera resultatet. Utan något som helst tvivel den sämsta svenska whisky jag har provat.
*
Ett PS: det förvånar mig högeliga att Henrik Aflodal, när han nyligen fick rekommendera fem svenska whiskies för Aftonbladets läsare, hade med denna whisky som nummer fem på listan (länk kräver betalning för att läsa innehållet). Såhär tyckte han: ”Tokigt kul lukt av gummipackning, svavel, smörolja (såklart sött under). Smakar enris och oljigt verkstadsgolv som dränks i sockerdricka. Fy fan, vad äckligt smaskigt!” Alltså, smaknoterna kan jag hålla med om, minus ordet smaskigt då. Men att rekommendera detta?!
