En whiskybekant, Gunnar Nilsson, tackade för lite samples jag skickade honom genom att skicka lite samples. Sådana är vi, whiskytokar: vi skickar små trecentilitersflaskor till varandra och berikar varandras liv. Någon borde skriva en etnologisk studie om oss och vårt beteende.
Hur som, bland det Gunnar skickade fanns två tolvåriga Islayrökare av lite mer ovanligt slag. En single cask Caol ila buteljerad för en viss Pär Caldenby för mer än decennium sedan hör väl inte direkt till vanligheterna – och ett privatfat från Kilchoman med den ärevördiga åldern tolv år är inte heller det jättevanligt precis. Jag ställde dem bredvid varandra och skrev följande noveller om vad som var i glasen:
Caol ila 12 YO for Pär Caldenby
Denna lades på fat 12/2 1996 och buteljerades 13/2 2008, således precis när den blivit tolv år. Fatet var en bourbon barrel med fatnamn #CI02 och det gav 170 flaskor på en fatstyrka av 58,5%. Flaskan finns inte i whiskybase, men Gunnar skickade mig det här fotot på pm, som för övrigt visar att Smögenägaren och advokaten utan att själv veta om det är en kraftig ivrare för det politiskt korrekta (se bara loggan!):
Whiskyn i glaset är avsevärt ljusare än Kilchoman; med all sannolikhet har vi att göra med ett refillfat.
Doft: ah, klassiska, underbara och så kvalitetssäkra Caol ila. Man verkar kunna hälla den spriten på precis vilket slags fat som helst och buteljera när som efter mellan 6 och 40 år och det är aldrig dåligt. Keramik/bränd lera; svagt av kakan drömmar; någon härligt trött citruston någonstans i spannet mandarin–grapefrukt. Även det marina inslaget är svårt att riktigt slå fast, jag glider mellan ostron och sjögräs och en vanlig himla sandstrand sådär i november. Givetvis en perfekt avvägd rök, faktiskt något återhållen för att vara Caol ila. Otända grillkol också. Härligt.
Smak: fin återhållsam inledning med mild vanilj och grönt äpple; kommer så en kryddig och fet rökighet med en hel läderfåtölj i sig. Håll kvar i munnen och röken bara fortsätter dundra. Tjärpapp (ja som det doftar dummer, du ska inte äta tjärpapp). Det är inte precis mångfacetterat, men härligt.
Eftersmak: rökmuller, chokladboll, rökt paprika (kryddan). Kvar hänger det där lädret.
Med vatten: en asfaltsläggare har avlagt visit i mitt glas, och lämnade mer rök när hen ändå var på plats. Härligt. Mer gröna winegum i smaken, även gräs faktiskt – och torkad komocka/stall/varm ko. Eftersmaken oförändrad. Bra utveckling med vatten.
Sammanfattning: det här är min stil av rökwhisky: fatstark och på refill bourbon. Och Caol ila gör en ju aldrig besviken. Det spelar ingen roll att det finns hur många flaskor som helst som doftar och smakar såhär: det är ju gott! Säg en 86 poäng gott kanske. Eller 87, det är hugget som stucket nästan och jag vägrar göra som fåntratten med hatten och börja köra med halvpoäng, det är svårt nog att poängsätta whisky.
Och så tar vi Kilchoman då!
Kilchoman 12 YO private cask #118
Detta är min första tolvåriga Kilchoman. Fatet hette som synes 118 och fylldes 2006. Tolv år senare buteljerades fatet på sin naturliga styrka 55,2%, och denna bourbon barrel gav 213 flaskor. Här är den i whiskybase.
Doft: fetare och mildare än Caol ilan. Röken är mer nedtonad – jag antar att den liksom bakats in i vad som uppenbart var ett first-fillfat. Här finns mer kolasås och koppar. Även sådana medicinala toner som jag annars associerar till just Caol ila. Också den liksom fetrökiga doften av stekpannan du stekte bacon i igår, och där stora sjok vitt baconfett ligger kvar. Röda winegum. Jättefin doft.
Smak: kraftig rök inledningsvis. Följer så saltlakrits, ”hav”, alltså som hav doftar. En hel del chilihetta i botten och jättefin fet rök överst. Bränd kolasås/rökt kolasås. Ganska aggressivt kryddig – det är gott om (rökt) chili i denna. Man kan hålla den i munnen länge.
Eftersmak: mycket rökig, mycket smutsigare än både doft och smak: underbart. Helt plötsligt är vi i det där maskinrummet jag älskar så, med svaga dieselångor, varmkört järn och spillolja. Svagt av äpple i bakgrunden men jösses vilken rökbest som kom fram här! Lakrits och läder och smuts. En helt episk eftersmak att dö för.
Med vatten: rökigare, avsevärt äppligare, och med som en antydan till kakao. Smaken är härligt smutsig och gyttrig. Mindre av chilihettan nu, mer smält smör och svaga dieselångor. Eftersmaken är fortsatt otroligt mäktig, men frågan är om den inte hade ännu mer kraft på fatstyrka.
Sammanfattning: en bra rökare, detta: härligt obalanserad på fatstyrka, och simmar bra (som det heter när det funkar bra att vattna). Det var länge sedan jag provade Kilchoman, som jag var oerhört förtjust i för sådär en tio år sedan. Deras unga whiskies imponerade då enormt på mig. Sedan släppte jag greppet, inte så mycket om Kilchoman som om Islay, som jag hade varit fast på lite väl länge. Eftersmaken på denna är på den legendariska nivå där man sätter typ 93 poäng, men övriga delar är mer ”bara” riktigt bra. Jag landar på 87 poäng. Eller 86… Det är som sagt hugget som stucket.
Caol ila vinner på doften, Kilchoman på smaken (men där är det jämt), och Kilchoman är överlägset bättre på eftersmaken. Att utse någon vinnare av dessa är inte meningsfullt. Två härliga Islaybestar! Stort tack för dessa, Gunnar!
*
Omslagsbilden för denna bloggpost, en torvmosse på Islay, togs av Patrik Granström 2006. Jag har fått tillgång till hans och hans brors många fotografier genom Bjarne Kristiansen.
