Tjeders whisky

Bara whisky

En irländsk whiskey från 1800-talet…!

Det finns galna flaskor, och så finns det galna flaskor. Whiskeyn jag provar idag är riktigt jävla asgalen.

En stor mängd mycket gamla flaskor upptäcktes förra året när en bonde i Nordirland skulle riva ett gammalt hus. Huset visade sig innehålla både falskvägg och en mindre, dold källare. I källaren fanns ungefär 200 riktigt gamla flaskor. Flaskornas mycket säregna, mycket ojämna former analyserades av en flaskexpert, som placerade deras produktion till mellan 1840 och 1860. Firman Tatlock & Thomson gjorde en analys av vätskan från en av dessa många flaskor och fann att innehållet med all sannolikhet var whiskey, med en alkoholhalt på 55,6% och att den innehöll tillräckligt med sådana kongener som skapas genom lagring i ekfat. Detta var alltså inte poitín (den irländska varianten av HB eller moonshine som konsumeras olagrad), utan snarare illegalt producerad whiskey.

Inte precis legala flaskor.

För hela storyn kring detta fantastiska fynd av vad som uppenbarligen är illegalt producerad whiskey, läs här. Där framkommer också att det var mycket stor skillnad mellan doft och smak hos några olika flaskor som öppnades – sisådär en 150 år på flaska gör förstås att den individuella variationen mellan flaskor blir mycket stor. Några smakade bra, andra smakade lera och var helt förstörda.

Resterande flaskor gick sedan på auktion på whisky-online.com. Jag missade helt den här nyheten, och även auktionen. Sådan tur för mig då, att den välkände whiskyentusiasten Gunnar N icke gjorde det. Han köpte en av flaskorna med bra så kallad fill level, alltså att flaskan inte hade tappat jättemycket av sitt innehåll, ryckte folien, och samplade. Priset för flaskan var inte högt, och många av de flaskor med låg fill level (mycket ullage – idag är det lärautovanligaorddagen på Tjeders whisky) gick för en spottstyver på auktionen. Detta handlade ju otroligt mycket om att köpa grisen i säcken.

Såhär såg Gunnars flaska ut:

…och om någon fortfarande tvivlar på autenciteten vad gäller att detta är hysteriskt gammal sprit i hysteriskt gamla flaskor, såhär såg korken ut när han hade öppnat sin flaska:

Den där korken är det yppersta beviset, om ni inte övertygas av den skogstokiga flaskformen: det där går liksom inte att fejka fram.

Så då vet vi. Men hur smakade det då? Såhär:

Doft: absolut igenkännbart som whisky, och de där svårbeskrivbara tonerna av OBE, old bottle effect – eller om det är ”whisky från förr” man känner. Mynta, både färsk och torkad; svagt av petroleum; mycket svagt av handsprit/som en alkohol inlindad i medicinala toner (gasbinda). Letar man under de tonerna hittar man päron, Läkerol, kanske sötlakrits. Det är viskande toner. På bara doften misstänker jag att denna fallit under 40%. Det går inte att använda vanliga parametrar för denna sprit i termer av gott eller inte, det en doftar på är historia. Som njutning? Fascinerande och intressant och visst finns det underbara ting här, men det är väldigt, väldigt viskande och samtidigt krävande.

Smak: hoppla! Enorm trycka kvar i smaken. Inleds oljigt och industrismutsigt ihop med päron och mynta. Sedan följer en mycket intensiv kryddattack på gommen som verkligen besvärar: helt brutalt kraftigt kollapsar kindväggarna in mot tungan. Jag håller kvar, jag håller kvar, jag håller kvar…och belönas. Det är oljigt utan att vara rökigt, men här finns gott om torv, diesel, och en munkänsla som är helt otrolig. Man kan tugga på denna whisky. Absolut över 40% skulle jag säga. Torv möter olja möter blombukett, och någonstans där långt borta kanske det viskar äpple. Det gäller att orka hålla kvar whiskyn de där hemska sekunderna när hela munhålan utsätts för våldsam krydd- och tanninattack…!

Eftersmak: dieselångor, sötlakrits, svag rökpuff, maskinrum, spillolja. Ändå inte alls så brutal som de orden låter, tvärtom är alla de tonerna mjuka och milda. Järn, rost, små rester av frukt (är det äpple?). Ängsblommor. Kvar hänger spearmint och en mycket mild torvighet. Eftersmaken är faktiskt helt totalt outstanding.

Med vatten: doften blir piggare, den svaga tonen av handsprit försvinner. Svagt vaxiga toner tillkommer, och lite citrus; tänk grapefruktvaxljus om sådana fanns. Mer sötlakrits, starkare mynta. Klart bättre och mindre instängt unken än tidigare. I munnen är det samma som tidigare, någon sekund av annat än den där våldsamma attacken mot gommen, sedan gäller det bara att hålla kvar spriten mot sin vilja i de där tio sekunderna eller mer som det bara är ett enda långt svidande lidande – och då är man på samma smaker som innan förstås, med all den nedvattning saliven har hunnit med. Det är en kamp att hålla emot under attacken…! Eftersmaken fortfarande underbart kraftig.

Sammanfattning: det är otroligt att den fortfarande har så mycket kraft och liksom ”tryck” efter sådär en säg 150 år på flaska. Jag kan inte sätta poäng på detta. Som upplevelse, fantastiskt. Som doft- och smakanalys: bra saker finns i doften, fantastiska saker finns efter en 20 sekunder i munnen, och eftersmaken är ruggigt bra. En mycket karaktärsfull sprit.

Förresten: jag provade att ta en sipp och inte hålla ut när kryddattacken kom. Det toksabbade både smaken och eftersmaken och gjorde upplevelsen nästan outhärdligt negativ. Än mer bevis för att denna kräver lååååååååååååååååång tid i munnen.

*

Ett stort tack till Gunnar som höll ögonen öppna, köpte, och delade med sig av innehållet i denna flaska. En fantastisk tidsresa.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2020 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén