Idag två blindprovade whiskies. Håkan Staaf som använde dessa två till en och samma provning i Svenska whiskyakademien hade gett oss andra en uppgift. Den löd såhär:
Denna gång har ni en uppgift.
Det är två olika samples denna gång.
Samma team har destillerat dessa två.
På vilket destilleri är teamet anställda?
Finns det likheter mellan samplen?
Jag provade dessa i efterhand, och skrev detta om de båda whiskyerna:
Sample 3.1
Doft: otroligt rent och fruktigt, särskilt päronjuice dominerar ihop med en rejäl dos färsk vaniljstång. Mycket svagt av fernissa i bakgrunden. Mycket fin orökig, rätt ”modern” whisky (mycket first-fillfat). Det finns tusen whiskies som doftar såhär men jag tröttnar aldrig. Kanske en hint av ananas och kiwi. Påminner en del om Glencadam 15, tycker jag, om än hjärnan skriker Loch Lomond på grund av frågan vi fått (Springbank/Glengyle som hjärnan först misstänkte åker rätt ut genom fönstret efter att ha doftat på denna whisky). (När jag kommer tillbaka till denna efter att ha smakat på nummer två doftar den först nästan ingenting alls. Så mycket kan smaklökarna slås undan…!)
Smak: pure fruit delight. Fin vanilj, massor av Champis och fruktsallad på konservburk. En del kryddor långt bak, syntetiskt av päron, svagt av torkade blommor. Skitgott i min gom, verkligen jättegott.
Eftersmak: uttorkande till en början, mer som torkad ljus frukt (äpplen, nätmelon), och valnötter. Fin, rejäl kryddighet i botten. Alltså, det här är ju en riktigt härlig whisky.
Med vatten: ännu mer päron, nästan päronblom nu; vaniljen har blivit som vaniljpuder, säg ett ansiktspuder. Kraftigt, fint. Smaken är fortfarande to die for, med massor av färsk och konserverad frukt – bara ljusa frukter – och kanske att en touch koppar har tillkommit. Skitgott. Eftersmaken mer på blommande fruktträd om våren, och fläder. Ljuvligt, rakt, enkelt: ren och enkel njutning.
Sammanfattning: en whisky som är en njutning av avsmaka, perfekt enkelt fruktighet med god balans. För mig är detta värt ett ordentligt högt betyg, vi snackar där säg 89 poäng. Det skulle inte förvåna mig om detta är någon väldigt billig entry-level whisky, men levererar för mig perfektion.
Sample 3.2
Doft: mycket murrigare och någon lite fultjock rök och en del gummi(stövel?). Torv. Fet och ”bullig” – vitt sött bröd – lite som semla. Känns väldigt liksom grovt tillyxad i jämförelse med den orökiga och rätt ordentligt mycket sämre, men det kan vara konstrastverkan som spelar in här. Ska vi leta likheter finns de i den markerade sötman och fruktigheten, som dock här är mer äpplen. Mycket svårt att avgöra om denna är dålig eller bra för den skiljer sig så väldigt mycket från första provet.
Smak: oljigt fet och tjock, efter några sekunder en aggressiv kryddighet som är ordentligt obalanserad; svagt av något lösningsmedel, och väldigt surt – tänk riktigt surt godis som får ansiktet att dra ihop sig. Blött, varmt gummi. Huga. I mindre sippar funkar det jättemycket bättre, men alltså, denna typ pepparattack och de rejält sura tonerna är klart svåra.
Eftersmak: något bättre här med lite tydligare rök men också mycket typ målartvätt/lösningsmedel/starkt lim. Kvar hänger lite för aggressiv spearmint – verkligen tandkräm – och ett dovt torvmuller. Det är väldigt svårt att se kopplingar till 3.1, vilket får mig att tänka att detta är en Inchmurrin eller annat lite mer rökigt från förr (säg bottlad för en tio–femton år sedan) och den första är en Loch Lomond buteljerad efter typ 2015 eller när nu destilleriet först bytte ägare.
Med vatten: oljigare, mer gummi, och en touch av gips. Igen, på doften är det omöjligt att säga om detta är bra eller dåligt, för kontrasten mot första samplet är så stor att näsan blir förvirrad. Jag upplever den som dålig, men den ”behöver” liksom inte vara det. Smaken, då: fruktigheten är nu en släkting till första samplet, de första fem sekunderna i munnen är det massor av frukt (melon, röda äpplen), men sedan kommer de där aggressiva kryddorna och i eftersmaken all den där tandkrämen ihop med någon ton av torv. Denna whisky är en attack på sinnena vad gäller smak och eftersmak.
Sammanfattning: nej, smak och eftersmak ska inte vara såhär. Någonstans rejält under 80 poäng men över 70 så som skalan används; jag kan inte riktigt sätta ”riktiga” poäng vid denna kontrastverkan.
Slutgissning: Loch Lomond typ 12–15 YO OB modern tid kontra Inchmurrin typ 12 YO buteljerad för tio år sedan. Det är lurigt för är det då verkligen ”samma” team som gjort dem? Well well, blindskott är till för att gissa tokfel.
Facit, då? Well, detta var ett av de där tillfällena då jag spikade destilleriet. Mycket stolt och nöjd kan jag konstatera att ”Sample 3.1” som jag alltså satte 89 poäng på var denna: en Loch Lomond 2004 Vintage buteljerad 2018 för Svenska whiskyförbundet på 46% och en utgåva på 1351 flaskor. Den har lagrats på refill bourbon hogsheads. Riktigt, riktigt bra! Den bästa bilden jag lyckas hitta på denna imponerande buteljering ser ut såhär:
Och ”Sample 3.2”, då? Det var denna, en single cask Inchfad från Loch Lomond, butejerad av A. D. Rattray på fatstyrkan 56,9%. Lagd på fat 2005 och buteljerad som trettonåring 2018. Inchfad är ett mediumrökigt destillat och ett av de alldeles förvirrande många olika slags whiskies som produceras på Loch Lomond. Den buteljeras synnerligen sällan som singelmalt, utan är tänkt att ingå som en ingrediens i ägagruppens olika blended whiskies. Jag tyckte som synes ovan att detta inte var någon höjdare, precis. Såhär ser flarran ut:
Men flaskor hit och flaskor dit, kan vi ta en sekund nu och bara hylla den där David Tjeders smaklökar?
…men Gollum då, överst på denna bloggpost? Tja, för att blindprovning av det här slaget med en uppgift och även resultatet av just denna provning blir en sådan underbar blandning av Gollums förhoppningsfulla ”Is it tasty?” och så den där Inchfad som väl om än icke katastrofal ändock hade något av ”We can’t eats Hobbit fooooooood!” i sig.
*
Tack Håkan S för att du körde denna provning i Svenska whiskyakademien.
