Idag tar vi oss an Ferie, det senaste släppet med Grythyttanwhisky från Bergslagens independent bottler.
Efter en rad fatstarka buteljeringar – tre Sherry darling, fyra, snart fem Väsen, en Santa 17, en single cask – har teamet på Bergslagens independent bottler nu valt att skruva ned alkoholhalten till mer vanliga 46%. Sherry darling Ferie släpptes igår den 2 maj på Systembolaget. Den är 6 YO. En flaska på svenska nästanstandarden 50 cl kostar 595 kronor. Upplagan, meddelar Patrik Axelsson på Bergslagens independent bottler, är inte helt fastställd. De har ”minst 800 flaskor” av denna men kommer blanda mer om Ferie säljer slut.
Som whiskynörd skulle jag gärna se att de vore helt exakta med hur stora upplagor deras whiskies kommer i, och att vidare blandningar tydligt markerades med batchnummer och information om hur många flaskor varje batch innehåller. Den här typen av whisky ändå är en ganska nischad och begränsad produkt, och de som samlar på den kommer vilja veta om de sitter med batch 1 eller 2, och hur många flaskor det finns av varje batch. Deras whisky Troll tog slut, och fanns sedan igen. Betyder det att alla Troll är från samma batch? Eller handlar det om två batcher? Tre batcher? Hur många flaskor finns det totalt? Sådant vill vi nördar veta.
Ferie är lagrad uteslutande på små fat som innehållit olorososherry. Faten är på 50 liter, alltså ungefär oktaver. Jag frågade Patrik Axelsson varför de valt att gå ned till 46% med denna upplaga (ett beslut jag själv inte alls har något emot). Såhär svarade han:
Vi ville släppa en produkt färdig att konsumera för gemene man men samtidigt så bra att ”nörden” kan ge de credd. Vi har märkt efter många är med SMWS och även med våra Grythyttansläpp att många har svårt att ta till sig cask strength; det är för starkt, dom vet inte hur man vattnar och dom tror dom gör fel när dom vattnar (för att deras kompis har sagt det) etc etc. Hur mycket vatten ska man ha? Det andra hindret har varit priset. Många har en gräns för vad whisky ska kosta. Med Ferie så tror jag vi kommer nå fler ”vanliga” konsumenter. Vi testade och testade och tyckte att 46 var den halten som passade oss bäst.
Fullt rimliga argument så långt ögat kan nå. Och med en prislapp på 595 kronor är ju denna klart mindre svettig prismässigt.
Så långt om Sherry darling Ferie. Men hur är den, då?
Doft: underbart tjock, söt sherrybalja. Varmt/smält stearin; vaxljus; fernissa; farinsocker; mosade färska mörka frukter och rejält med svarta vinbär. Det här är en riktigt bra sherrydränkt doft. Kanske lite varm jordighet också. En syrlig ton finns med någonstans här, men doften domineras av farinsockret, de svarta vinbären och den sköna vaxigheten. Ändå finns här ett tillräckligt kaxigt, lite ruffigt destillat i botten: whiskyn är långt ifrån enbart snäll. I skotska termer är det mycket långt ifrån Glengoynes mer strama sherrylagringar, och mer åt något som skulle ha kunnat kokas om Springbank hade valt att dubbeldestillera orökig malt.
En riktigt bra sherrylagring.
Smak: inleds ljuvligt, med rejält med torkad frukt nu, men också mango, svag pepprighet, vaxljus, en lite skitig oljighet. Det finns en antydan till svavel – härligt! – men vi är hundra mil från saker som gummistövel, cykelslang och tändsticksplån.
Eftersmak: inleds smutshärligt med en rökpuff (från faten? Eller ingår kanske något rökigt fat med i blandningen?) och mjuk kryddighet, och fortsätter med vaxljus en masse. Murrigt svavel – en vag, svag äggighet – som lirar perfekt med svartvinbär(smarmelad?) och fernissa.
Med vatten, då? Normalt vattnar jag programmatiskt whisky, för att se vad som händer. Jag gjorde inte det denna kväll: denna whisky ligger nämligen perfekt på sina 46%. Det kan säkert hända spännande saker med en skvätt vatten, men jag ville bara njuta.
Sammanfattning: jag är riktigt imponerad av Sherry darling Ferie. Om man vill ha sherrybomb och inte räds lite skitigare inslag i sin whisky är det här en no-brainer: bara att köpa, korka upp och njuta. Bergslagens independent bottler visar att de förvaltar lagret från Grythyttan riktigt, riktigt väl. Efter sex år hade såhär små fat kunnat smaka träigt och överlagrat – jag hittar inget sådant alls här, bara massor, massor av karaktär både från destillatet och från faten. Blint hade jag gissat 15–17 YO, vilket inte är konstigt med tanke på de små faten; destilleriet jag hade gissat på skulle sannolikt vara Aberlour. Det är ett riktigt bra betyg, det.
Det är för sorgligt att ledningen av Grythyttan jobbade så hårt på att köra företaget stenhårt i botten, och en verklig kulturgärning att fatlagret räddades.
*
Den här bloggposten bygger på ett sample jag erhållit gratis. Och nej, får jag väl lov att precisera när jag nu skrivit en så jublande recension, jag tar inte betalt för att skriva upp whiskies och kommer heller aldrig att göra det. Gillar jag det jag provar skriver jag det; gillar jag det inte skriver jag det. Denna gång kan jag därför med gott samvete avsluta med ett vrål: kööööööööööööööööp!
