Så har jag då äntligen tagit mig tid att prova den tredje och sista whiskyn i Sherry darling-serien. Det handlar alltså om whisky från nedlagda Grythyttan destilleri som utgivits av Bergslagens independent bottler. Den har uteslutande lagrats på sherryfat med Grythyttans rökiga destillat, där malten höll 50 ppm. Upplagan på denna var 840 flaskor – eller, 840 såldes till allmänheten, så upplagan lär ha varit något större än så – och de sålde slut i ett huj vid släppet i juli 2017. De kostade 995 kronor för en flaska på 50 cl och en alkoholstyrka på precis 58% (cask strength). Bergslagen själva visste inte vilket slags sherry som legat i faten de köpt, men deras (och min egen) gissning är att det rör sig om 100% olorosofat.
De båda första släppen var jag mycket förtjust i: riktiga, rejäla sherrybomber, båda två. Du kan läsa mina smaknoter av Sherry darling här, och mina smaknoter på Sherry darling lightly peated här. Då ska vi se vad Sherry darling peated ger oss!
Doft: sjögräs möter färska mörka frukter möter dieselmotor, och ljuv musik uppstår. Mer än ett stänk av möbelpolish och fernissa. Frukterna är svåra att precisera, det är som att någon mosat ett gytter av mörka frukter och sedan pudrat dem med kakao. Ovanpå allt ligger en torvig rökighet som är härligt smutsig: det är maskinrum och smuts minst lika mycket som det är rökigt. Det hela är lite gyttrigt, på ett underbart sätt. Rökigheten minskar över tid i glaset.
Hell yeah!
Smak: gummitoner, inledningsvis; en del krut, också. Tydliga svaveltoner, genom vilka den där lite skitiga, simmiga fruktblandningen anas en bit bakom. Det finns en ton här också som av varm granskog…! En svår whisky: verkligen inte publikfriande, men jag gillar det. Avsevärt mindre rökig än doften.
Eftersmak: härlig, med färska, ljusare frukter, nästan åt citrushållet nu. Eller, tänk dig att någon steker upp blodapelsin i baconfett. Vag mynta; svavelångor; dadlar. Torv, snarare än rök, ligger en bit under.
Med vatten – en rejäl skvätt – blir doften mer av en karaktärsfull, avsevärt mindre skitig sherrybomb: ett veritabelt berg av torkad och mosad mörk frukt, med en tydlig rök omkring. I gommen finns de lite smutsigare tonerna absolut kvar, men en piggare, lite surare rök har hittat hit, liksom lätt metalliska toner. Mumma! I eftersmaken är det hela mer mineralt och torvigt uttorkande, med härligt syrliga toner som ligger någonstans därunder. Skitgott, helt enkelt.
Sammanfattning: ovattnat, en vattendelare, särskilt i smaken; vattnat, en underbar mer publikfriande sherrybombsrökare. De som menar att svavel, krut och gummi är tecken på problematiska sherryfat kommer tycka att detta, särskilt ovattnat, är misslyckat i gommen; själv tycker jag inte alls det. Det är motvalls, det är brutalt, det är smutsigt, det är härligt. Det påminner en del om Troll i just smutsigheten: detta är långt ifrån termer som ”stilren” eller ”välgjord”. Riktigt bra whisky, detta! Jag provade den samma kväll som jag provade Mackmyras Svensk rök/Amerikansk ek och Quercus I Robur från Box. Även om Sherry darling peated förstås har hjälp av sin högre alkoholhalt var det inget snack om saken: Sherry darling peated vann överlägset över de båda andra. Och då tycker jag ändå att Quercus I Robur tillhör bland det bästa Box har gett ut.
Slutreflektion: Jag finner det helt fascinerande att Bergslagens independent bottler har gett ut ordentligt små utgåvor av whisky från Sveriges enda nedlagda destilleri som det finns fat kvar från, och att de inte säljer slut på två röda sekunder. Alla whiskies i deras Väsenserie finns i skrivande stund fortfarande kvar på Systembolaget, liksom även Santa 17. Det handlar om släpp på mindre än 1000 flaskor. Tillgången på whisky ur lagret är starkt begränsad (just över 38000 liter när det inhandlades, och då är en del uppbundet i privatfat). Med Grythyttan har Sverige fått sitt första nedlagda destilleri (i modern tid); lagret visar sig innehålla bra whisky; upplagorna är mycket små. Hur kommer det sig att inte fler hugger efter dessa rariteter?
