2018 års Santa har kommit. Whiskyn kommer från det nedlagda destilleriet Grythyttan. Jag gillade verkligen Santa 17, men tydligen har jag inte skrivit noter om den.
Tillvägångssättet som Bergslagens indpendent bottler använt för att landa i Santa 18 är kreativt à la Amrut. De tog de mindre 50-litersfat som tidigare använts för Sherry darling-serien och fyllde dem med en julmust de själva varit med och utvecklat. De tömde faten på must och fyllde dem med innehållet från ”ett 200 liters ex bourbonfat med whisky från 2012”. De gav den orökiga whiskyn en hela tolv månader lång finish, och blandade sedan ihop whiskyn från 50-litersfaten, justerade alkholstyrkan till 51% och voilà – där har ni Santa 18. Definitivt världens första whisky på vilken det står ”Julmust cask finish” på etiketten…!
Det finns, för den som känner sig detektivmässig, ett litet hål i den här berättelsen. Det kan knappast ha varit innehållet från ett 200-litersfat som användes för att fylla 50-litersfaten, eftersom upplagan ligger på någonstans över 760 flaskor. 760 flaskor till Systembolaget och lätt 40 att använda på mässor, säg 800. Flaskor på 50 cl = 400 liter whisky. Då är det knappast ett 200-litersfat man använt.
Bergslagens independent bottler har inte berättat direkt vilka sherryfat som fylldes med must. Var det fat som innehållit det orökiga, det lätt rökiga eller det rökiga receptet? Som vanligt, höll jag på att säga, är de också något förtegna om storleken på upplagan. Lilla snäppet större genomskinlighet när man jonglerar med fat från ett nedlagt destilleri och ger ut supersmå batcher skulle vara klädsamt, kunde denna bloggare tycka. En liten ”One of only xxx bottles” på flaskorna, och en skulle inte behöva undra.
Santa 18 släpptes den 23 oktober. Priset är 795 kronor och alkoholhalten denna gång lägre, på stabila 51%. Den finns fascinerande nog fortfarande att beställa.
Doft: okej, första intrycket är: annorlunda. En kraftigt nedtonad bourbonfatston, som rejält urlakad vanilj, möter en örtig och lite metallisk fond. Det örtiga och metalliska är som herbes de provence möter minerala/metalliska toner. Här finns också mycket tydliga toner av kryddnejlika och något jag uppfattar som vagt rökigt. Kanske ändå att något av småfaten hade innehållit rökig whisky? Det finns jultoner, absolut, men inte julmusttoner. Låååååååångt bak anas några mörkare frukter, kanske färska plommon? Det doftar gott, men jag kommer inte riktigt överens med den där lite metalliska tonen och örterna. Å andra sidan, med tid i glaset backar de rejält. Igen, annorlunda i jämförelse med mycket annan whisky.
Smak: vaniljkräm och sötlakrits inleder, och under en kort stund där i början finns det faktiskt också toner av just julmust, ganska kraftiga toner; rejält mörka frukter följer och långt bak, stoutöl. Lätt bränd kolasås och stora mängder kanel. Det är en resa, that’s for sure. Igen, klart annorlunda. Jag gillar smaken mer och mer ju fler sippar jag tar. Det första intrycket var mer ”oj, annorlunda!” än ”oj, gott!”.
Eftersmak: den inleds härligt, med en lite fet, oljig ton med svag rökslinga i sig. Kryddnejlikan är tillbaka, och apelsinzest. Sötlakritsen finns kvar, också.
Med vatten: en härlig utveckling. Doften ”sherryfieras” något, men även ”julmustifieras”. Kanelen från eftersmaken har nu hittat till doften. Smaken har en lite råare ton nu, en svag rökslinga, ugnsgrillade frukter (äpplen och apelsiner) med stänk av barbecuesås på sig. Eftersmaken är mäktig med vatten: här kommer avslagen julmust, torkade röda äpplen, och kryddnejlika. Den vinner mycket på att vattnas.
Gott, annorlunda, men annat från samma destilleri har varit bättre.
Sammanfattning: en ordentligt annorlunda whisky, och kanske den minst publikfriande som Bergslagens destilleri har gett ut från Grythyttanlagret. Ibland, när jag provat saker som skiljer sig markant åt från annan whisky, blir jag vilse. Så ock denna gång. När referensramarna faller går whiskyn liksom bortom kategorierna gott / mindre gott / inte gott till att bli främst intressant. Är detta gott? Jovars. Men den skiljer sig rejält från mycket annan whisky.
Jag är dock inte lika imponerad som jag har varit av andra släpp som Bergslagens independent bottler gjort av Grythyttanwhisky. De tidigare har haft toner som fått mig att tänka Springbank och Campbeltown. Så icke denna gång. Om en whisky får dig att mer gå igång på att det är annorlunda och spännande och intressant än på att du tycker att detta är skitgott är det sannolikt för att den inte är omedelbart god. Flera andra bloggare har dock rekommenderat Santa 18 varmt. Jag landar till sist i att gå emot strömmen och säga att mja, Santa 17 och Väsenserien och Sherry darling-serien var klart bättre än denna.
Är denna whisky en ”marketing ploy?” Kanske lite. Jag har aldrig tidigare hört talas om att man benämnt något fat efter vad som legat i det när det som har legat i det var alkoholfritt. Och svenskarna älskar sin julmust. Klart smart drag, då, att sätta det underbara ”Julmust cask finish” på flaskorna. Öppnar denna whisky nu dörrarna för andra saker, som Trocadero cask finish, månne? Absolut inte mig emot! Det skotska sättet att implementera reglerna, där det står att whisky måste lagras på ekfat i minst tre år men i praktiken gäller att man måste kunna bevisa att ett visst typ av fat har använts tidigare, är jättemärklig. Fyll ett fat med vad tusan som helst, häll ut, häll på sprit eller whisky om du ska göra en slutlagring, och se vad det blir. Spelar roll om du använder hallonvin, rabarbersaft eller surströmmingsspad, det är väl bara att prova? Blir det bra blir det bra. Tycker jag.
Rent kemiskt – här får de som kan mer än jag gärna rätta mig, men jag tror det är såhär – kommer icke alkoholhaltiga drycker att dra ur främst de vattenlösliga substanserna ur ett fat, medan den lämnar de alkohollösliga därhän. Och är det nu inte så att de sockerarter som heter ”wood sugars” på engelska är vattenlösliga? Det skulle i så fall kunna förklara att denna whisky absolut inte är så sockerkladdig som man annars kunde tänka sig när man hör om att whisky lagts på fat som innehållit julmust? (Eller så borde jag inte kasta mig för långt ut i kemi med mitt treåriga gymnasiebetyg från humanistisk linje.)
Jag nämnde att andra bloggare varit mer förtjusta i denna whisky. Se här för Anki Ulvmåne, här för Johan Borgemo och här för Annelie Huszkowski – där jag känner igen mig i formuleringen ”Den smakar whisky men känns ändå inte som en whisky”.
*
Denna bloggpost bygger på ett sample jag erhållit gratis.
